Där månen är som vackrast |
det var en ljus natt, en sval juninatt. Månen lyste mot den klara himlen, som var för ljus för att kunna visa stjärnorna.
”Månen brukar vara finare på vintern”, tänkte Leona.
Hon satt på sitt skrivbord vid fönstret. Skrivbordet hette Bianca, enligt Ikea. Hon hade monterat ihop den själv, här fanns det ingen pappa som gjorde jobbet. Det fanns bara en ynklig mamma som helst inte ville se henne. Annars var det helt tomt i Leonas nya rum. Sängen hade beställts och skulle komma imorgon. Sängen, inte sängarna. Hennes mamma, Mary, hade redan en säng, en dubbelsäng. Leona visste redan att hennes mamma ogillade att vara med henne.
”Det är på grund av dig jag är ensam och inte har en man”, påstod Mary. Så det kom inte som en överraskning när hennes mamma bad henne att hämta ut en filt, från inflyttningslådan, att sova på.
Hennes spegelbild i fönstret distraherade henne. Hon var lika vacker som sin mamma. Leona använde sin skönhet lika mycket som hennes mamma hade missbrukat den. Hennes mamma hade varit en ung modell på toppen i sin karriär när hon träffade Leona och Leos pappa. Tre år senare lämnade mannen, pappan, den vackra modellen och deras två barn, Leona och Leo. Men när en modell är på toppen av karriären betyder det också att den snart är över. Leonas mamma hade bara påskyndat slutet av karriären genom att dricka, röka, ta droger och ta för givet att hon skulle fortsätta med att få så många jobb.
”Det är typiskt mamma”, tänkte Leona. ”Så fort hon får pengar så köper hon en ny glamourös klänning, som används en gång på en tebjudning. Vanligtvis är tebjudningen inte så glamourös av sig, eftersom den brukar vara hemma hos kattdamen som bodde på samma våning som oss i den mindre rika delen av storstaden.” Men nu var det slut på det, läkaren hade sagt att Leonas mamma behövde lugnet på landsbygden. Nu var de där men hennes mamma hade fortfarande inte lugnat ner sig. Leona var rädd. Rädd, för att Mary skulle göra samma misstag mot Leona som hon hade gjort mot Leonas storebror, Leo. Rädd, för att förut fanns Leo på den här jorden, men inte längre. Hon skulle klara av det här, att inte göra sin mamma sur. Var det inte därför hon hade döpts till Leona och Leo till Leo? Hon skulle vara stark som ett lejon, precis som Leo hade varit.
”Du där! Ska du fixa frukost, eller inte?” Leonas mamma stod vid dörren med filten hängande på sina axlar. Hon hade mörka ringar under sina röda ögon och man såg att hennes hår inte hade tvättats på ett tag. Hennes vackra ansikte såg helt förstört ut.
”Jag ska, mamma”, svarade Leona trött, hon hade inte kunnat sova på hela natten. Det hade varit något som hade gjort att hon inte hade kunnat sova de senaste dagarna, oavsett hur trött hon var. En till anledning var väl att hon hade sovit på det kalla, hårda golvet.
”Kalla mig inte mamma...”, muttrade Mary och gav Leona en irriterad blick.
Hennes förstörda ansikte gjorde en ful grimas.
”Nejdå, Mary”, suckade Leona.
Mary sa inget, hon gick bara ut ur rummet och gick in till sitt. Oälskad, det var vad hon kände. Det enda hon ville ha var kärlek från sin mamma, som inte brydde sig om henne. För det är väl det alla behöver? en mors kärlek. Att varje dag bli påmind om att sin mamma alltid skulle älska en oavsett vad som hände. Leona gick sakta och stelt till köket. Hennes rygg kändes inte bra efter den där natten på golvet. Hon öppnade kylskåpsdörren. Och kylskåpet var, tomt? Skulle inte Mary ha köpt mat igår eftermiddag? Leona slutade fundera när hon såg Pradakassen. Såklart, det är ju klart att hon köper ett par skor istället för mat! Leona blev frustrerad. Fyfan, vad tänkte Mary med egentligen?
Innerst inne, bakom frustrationen, fanns oro. Det var just det här som hade hänt för en månad sen, då Leo hade blivit mördad. Varför hade Leona gått med på att flytta hit? Mary var psykiskt sjuk. Hon bodde i sin egen värld där hon inte gör något fel. Enligt Mary så hade Leo varit en inbrottsman, då var det helt rätt att mörda honom. Nu var det sagt, Leonas mamma hade mördat Leo. Tårar började rinna ned för kinderna på Leona när hon tänkte på hur Mary hade hotat Leo. Leo hade inte gjort något, han ville inte skada sin mamma. Han hade trott att Mary, någonstans inuti hennes tjocka mur av galenskap, hade älskat sina barn och inte ville skada dem. Men han trodde fel, Mary högg en kniv i hans mage utan tvekan. Hon hade dödat sin egen son, som inte hade försvarat sig själv i rädslan av att skada henne.
”Mary, kom hit!”, skrek Leona och försökte dölja sin gråt.
”Men vad fan är det nu då? Har du svårt att laga mat!”, skrek Mary tillbaka. Efter ett tag kunde man höra henne kliva ur sängen och man hörde att hon verkligen tog kraft i stegen som hon tog. Precis som en sur 6-åring som inte hade fått sitt godis på en lördag.
”Det finns ingen mat. Vad gjorde du på stan egentligen? Du behöver inte ett till par skor, vi behöver mat!”, Leona hade lugnat ner sig, men hade fortfarande gråten i rösten, hon visste att man inte borde reta upp Mary.
”Men... Jag köpte mat.” Mary var helt blank i blicken. ”Någon har varit här. Leona, har du gett honom maten!” Leona såg panik i Marys ögon som inte hade blicken på Leona, utan bakom henne. Det fanns såklart inget där.
Mary hade inte köpt mat, för i pradakassen fanns ett kvitto, på 300 $. Mary hade inte tagit med sig mer än den summan pengar.
”Mary, vi har ingen mat. Du köpte ingen mat”, sa Leona lugnt.
”Påstår du att jag är en hemsk mamma! Vet du hur mycket jag har offrat för dig och din bror? Kom hit Leo, det var du som tog maten!”, skrek Mary hysteriskt. Hennes hesa och sjuka röst hade blivit så stark som möjligt. Det kändes som att hennes stämband skulle gå av.
”Leo finns inte längre... och det är ditt fel, Mary.” viskade Leona. Tårarna började rinna ned för kinderna.
”Han tog maten, vad skulle jag göra?” viskade Mary, fortfarande med blicken bakom Leona.
”Han tog inte maten, det var du som inte köpte den. Kan du inte inse det?”
”Så det var du som tog maten?” Marys ansikte var helt nollställt.
”Nej, snälla, det var du som inte köpte den”, sa Leona. Då såg hon Mary ta tag i kökskniven som var på köksbänken bredvid henne. Marys händer darrade, så hon tog ett hårt tag i kniven så att hennes knogar vitnade. Gud, nej, snälla. Var var närmaste utgång? Då såg Leona köksdörren, som ledde ut från huset, bakom Mary. Det var ingen lång väg, men med tanke på att Mary stod där med kniven så skulle hon föredra att ha dörren långt bort och vägen ofarlig.
”Man dödar tjuvar, det är det rätta”, fräste Mary.
”Mamma, snälla! Jag är din dotter. Ta det lugnt så går jag och köper ny mat”, sa Leona, med salta tårar rinnande ned för kinderna.
”Du får inte rymma!” skrek Mary hest och tog ett par snabba steg mot Leona. Då tog Leona chansen, hon tog ett språng mot utgången. Men Mary var närmare än beräknat. Hon lyckades dra kniven mot Leonas arm, en lång, röd strimma av blod sträckte ut sig över hela underarmen. Leona fortsatte springa och försökte ignorera att det sved över hela armen. Ut ur dörren och ut till det torra klimatet.
”Jävla skitunge!”, skrek Mary från huset.
Leona vände sig inte om, hon fortsatte att springa på den ödsliga marken med tårar som rann ned från kinderna. Armen sved och blodet rann nedför handflatan. Hon såg knappt något men det spelade ingen roll. Hon var i öknen, det var bara tomt. På grund av hennes dåliga kondition så blev hon redan andfådd och flåsade i takt. Andas in en gång, andas ut i två etapper. Med en duns sprang hon på något. Eller var det en någon? Vad märkligt, var det kanske en granne? Ett litet barn i så fall, personen var väldigt kort. Och varför gick ett barn runt i öknen? Fast det är väl också konstigt med en femtonårig tjej som springer runt i öknen och gråter och blöder. Hon gnuggade ögonen för att få bort tårridån som gjorde hela världen suddig. När hon väl kunde se så trodde hon inte sina ögon. Precis framför Leona stod den vackraste varelse hon någonsin skådat. Hudfärgen skimrade i olika nyanser av blått och grönt, som safirer och smaragder. Ögonen som Leona tittade rakt in i var gnistrande gröna.
”Va, v-vem är du?”, stammade Leona fram, förvånat och backade ett par steg. Det var då Leona såg klimatet hon var i. Hon var inte i öknen längre, hon var i en sorts regnskog. Blommor som Leona aldrig hade sett förut hade kronblad som exploderade i all världens färger. Lila, blå, orange, röd, rosa, turkos och flera andra, vackra färger som inte gick att beskriva. Annars var allt annat grönt. Det fanns blad som var gigantiska, som man skulle kunna sova på utan problem. Leona trodde att hon hade svimmat och börjat drömma. För vilken annan förklaring fanns det? Det var den vackraste och mest magiska värld hon någonsin sett. Den vackra varelsen tittade fascinerat på Leona, de gröna, gnistrande ögonen tittade förundrat på hennes ansikte. Som sagt var Leona väldigt vacker och ingen skulle tveka om att säga att hon var det. Hon var det på alla sätt, hon var obeskrivlig. Varelsen hade ett slags spjut i handen och om man tittade noga så kunde man se små inristade detaljer, som skapade ett mönster, på spjutskaftet.
”jag heter Ne-e-mi. Jag är en jägare”, svarade varelsen efter några sekunder. Leona var ganska säker på att det var en kvinna, med smal midja, en klänning av ihopflätade blad och långt svart hår som sträckte sig till svanken.
”Eehm, vad gör jag här?”, frågade Leona.
”Jag ska föra dig till drottningen?” sa Ne-e-mi med en frågande blick. Leona nickade. Ne-e-mi vände ryggen mot Leona och gick iväg. Leona gick osäkert efter.
Ne-e-mi var verkligen kort, kanske 1,20 meter. Ne-e-mi gick kvickt fram genom regnskogen. Hon hade mycket kortare ben än Leona men behövde bara gå i normalt tempo medan Leona sprang efter. Jägaren hade samma mönster målat över hela kroppen som på spjutet. Mönstrena var svarta och gick som ett vackert mönster över hennes armar, ben och nakna rygg. Leona tittade drömmande runt omkring sig, det såg ut som en drömvärld. Hon försäkrade sig om att det var en dröm. Hur annars hade hon kommit till det här underbara stället? Dröm eller inte, hon ville stanna kvar här i hela sitt liv. Bara fly från alla problem.
Leona stelnade till lite, tänk om Mary hade följt efter och hittade Leonas kropp, som sov. Tänk om Mary hade dödat henne. Tänk om Leona redan var död, och så var det här paradiset? Leona ryste för sig själv. Usch vad konstigt det skulle vara om hon var död nu. Plötsligt stannade jägaren och tittade upp.
”Vi bor här”, sa hon och pekade upp med spjutet. Leona flämtade till när hon tittade upp. Uppe i luften svävade det hyddor och det fanns tusentals silverlysande lianer som hängde mellan träden. Då och då kunde man se folk, som Ne-e-mi, som graciöst åkte fram och tillbaka på dem vackra lianerna. Det såg makiskt ut, de såg ut som cirkusartister.
”Woow...”, viskade Leona. Det tårades i ögonen på henne, hon brukade inte vara så känslosam men det var det vackraste hon någonsin sett. Det tårades i ögonen för att hon hade sett det här förut. Hon kom ihåg att när Leo var tretton och hon elva så hade han ritat en bild som föreställde just det här, de lysande lianerna, de vackra hyddorna som svävade i luften och varelserna som hade en hudfärg som safirer och smaragder som åkte fram och tillbaka som cirkusartister.
”Hit flyr jag när mamma är arg på mig. Leona, om hon blir arg på dig, fly hit.”, hade han sagt.
Leona kände en hand på sin axel och ryckte till.
”Är du okej?” frågade Ne-e-mi. Leona nickade och torkade bort tårarna.
”Vi ska högst upp, håll i mig så blir allt bra.”, sa Ne-e-mi. Leona nickade igen och gick efter henne när hon gick till närmaste lian. Leona var lite nervös. Det skulle gå bra, Ne-e-mi kunde sin sak, intalade hon sig själv. Hon tog ett stort andetag och lade armarna runtom Ne-emis midja. Ne-e-mi tog istället tag i Leona och bar upp henne på sin rygg. Hon verkade väldigt stark, med tanke på sin storlek. Ne-e-mi gav Leona en ”är du redo blick” och Leona viskade: ”jupp”. Ne-e-mi tog tag i lianen och sprang runt det breda trädet i en hastighet så snabb så att allt runt omkring en var suddigt. Sedan hoppade hon upp på trädet och bytte till en lian som var högre upp. Hon gjorde samma mönster hela tiden. Efter ett tag släppte den nervösa känslan i Leonas mage och hon sveptes bara med i farten. Det var en helt otrolig känsla. Man kände sig helt fri och man ville bara skrika ut allt vad man hade. Så hon gjorde det. Det kändes som en stor explosion i halsen efter alla veckorna med de få orden som hade yttrats. Hennes ljusa glädjeskrik överröstade vinden, känslorna och tanken på Mary. Allt man kunde tänka på var kroppen som gav ut allt den hade. Glädjetårar rann ned för kinderna och sveptes bort av vinden. Det kändes som att det bara hade gått ett få sekunder när de kom till toppen, som var ungefär femhundra meter upp i luften. Man kunde inte se marken, bara en massa hyddor och lysande lianer. De gick in i Hyddan och där stod en varelse, som Ne-e-mi, men mycket längre. Kanske 1,85 meter, alltså väldigt lång. I ögonvrån kunde hon se Ne-e-mi buga och Leona gjorde snabbt samma sak.
”Välkommen, Leona. Hur tycker du om vår värld hittills?” frågade drottningen vänligt.
Hon var lik Ne-e-mi, förutom längden förstås. Men man kunde se att hon hade status, Hon hade en lång, mörklila klänning, gjord av kronblad som man på något sätt satt ihop så att det bildades ett vackert mönster som gick i cirklar, som satt tajt på hennes kropp. Hon hade också vackrare och mer detaljerade mönster målat på hennes armar, halls och bröstkorg.
”Det är det vackraste jag någonsin har sett!”, svarade Leona.
”Det gläder mig att höra. Ne-e-mi, du kan åka hem nu. Jag måste prata privat med den här vackra flickan.”, sa hon och log mot först Ne-e-mi och sedan Leona. Ne-e-mi bugade och hoppade ut ur hyddan.
”Nu så. Leona, Det vi ska prata om är viktigt, så jag vill att du lyssnar noga”, sa drottningen med en lite seriösare min.
”okej.”, sa Leona och förberedde sig på att ta det drottningen skulle säga lugnt.
”Kom hit”, sa drottningen och stod vid en bred, men inte så djup, träskål, även den med vackra mönster, fylld med vatten. Leona gick försiktigt dit.
”Nu ska du titta in i vattnet, ungefär som du ser din spegelbild. Jag vill att du bara ska ta det lugnt”, sa drottningen lugnt.
Leona andades djupt och tittade på sin egen spegelbild. Plötsligt så såg hon den ljusa månen som knappt syntes mot den ljusa himlen och sin spegelbild samtidigt. Hon kom ihåg det så snabbt hon såg det, det var från igår. När hon hade suttit på sitt skrivbord och tänkt att månen var finare på vintern. Tiden spolade fram. Hon såg allt som att det var en film hon såg på, fast just nu spolades det framåt. Hon vaknade, bemöttes av en sur mamma, gick in i köket, såg pradakassen, skrek på Mary, deras dialog snabbspolades. Men precis när Mary tog tag i kniven så blev det normal tid igen:
Leona såg sig själv leta efter en utgång.
”Man dödar tjuvar det är det enda rätta”, fräste Mary. Leona fick panikkänslor, samma känslor som hon hade förut, när Mary hade sagt så, med kniven i handen.
”Mamma, snälla! Jag är din dotter. Ta det lugnt så går jag ock köper ny mat”, sa Leona.
”Du får inte rymma!”, skrek Mary och gick snabbt mot Leona.
Då kände Leona inte igen sig längre. Hon borde ha börjat springa nu! Varför springer hon inte? Hon såg Mary hugga kniven i Leona. Hon så sig själv dö. Hon såg sin plågade, tomma blick riktad mot Mary. Sedan föll hon ner på golvet, blodet rann ut över trägolvet. Men det slutade inte där. Mary stod kvar och tittade ut i tomma intet.
”Leo, Leona! Mamma gjorde fel, ni kan komma hit nu. Mina små lejon, var är ni?” ropade hon. Mary föll ned på knä och grät och skrek i förtvivlan. ”Förlåt mig!” Mary tog tag i kniven riktade den mot sig själv och högg till. hennes ögonlock flimrade till, man kunde bara se ögonvitan. Hon hade en sårad och lättad blick när hon sedan livlöst föll ihop på det blodiga köksgolvet.
Tårar rann ned för Leonas kinder. Allt var borta, hon var borta och hennes psykiskt sjuka mamma. Det kanske var bra ändå, det kanske fanns ett hopp om att kanske börja om? Att glömma bort Mary och det förflutna.
”Nu räcker det”, sa drottningen och knäppte med fingrarna. Det enda som fanns kvar var Leonas vackra spegelbild.
”Jag är död... och... hon är också död.”, viskade Leona.
”Alla vi varelser här har mördats i vårt människoliv. Vi som förtjänade mer kärlek än vad vi fick kom hit,” sa drottningen ”Din bror, Leo, är en av dem, han väntar på dig med Ne-e-mi”, fortsatte hon.
”Va! Leo?” utropade Leona häpet. ”Han är här! Han är här, han är här”, var det enda hon kunde tänka. Hennes Älskade lejonbror som alltid hade skyddat henne.
”Jadå, men nu ska du till en ceremoni där du blir en av oss” sa hon lugnt och log mot henne.
Leona hade klarat sig, hon hade dött på vägen, men nu var hon fri. Hon var stark som ett lejon, som Leo. De gick ut till hyddan, det var redan natt. Det var en ljus juninatt men när Leona tittade upp så var himlen svart. Månen och stjärnorna lyste mot den mörka himlen, lika vackert som på vintern.
______________________________________________ ___________
synd att ingen kommenterar :/ man vill väl veta hur den är antar jag, med min första fantasyliknande novell. var den kanske för lång? men om ngn har läst den så hoppas jag att du tyckte att den var bra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Dikalila - 8 jan 11 - 01:25- Betyg:  | | Den var ju super! |
|
|
|
