Vatten |
Hon tog ett djupt andetag. Sen hoppade hon. Hon kände hur det mörka, iskalla vattnet slöt sig om hennes kropp. Skönt att det är över, hann hon tänka.
Hon knäppte iväg den glödande fimpen. Nu skulle hon sluta. Det där var hennes sista. Hon undrade flyktigt hur många gånger hon tänkt den tanken. Antagligen varje dag det senaste året.Hon tog upp telefonen för att kolla vad klockan var. Nästan 11. Två lektioner hade hon missat nu. Skit samma, jag orkar inte, tänkte hon för sig själv. Hon orkade ingenting längre, och ingen brydde sig. Till och med lärarna hade slutat fråga. Slutat ringa hem. Det tjänade ingenting till. Hon gick sakta mot busshållplatsen. Hon visste inte var hon skulle åka, men det är väl också sak samma. Hon visste inte riktigt vad hon gjorde på dagarna. Hon hade slutat tänka. Gett upp. Hon hade till och med slutat simma…
”Tack! Tack så mycket. Det kommer inte att upprepas.” Han kunde inte fatta att chefen hade gett honom jobbet tillbaka. Han hade ju inte varit där på flera veckor nu. Han hade haft en svacka. Depressionen hade kommit smygande. Först hade han bara varit nedstämd, sen hade det slutat på sjukhus efter en överdos… Men nu hade det vänt! Han hade hittat tillbaka till gamla vänner och han kände sig rätt tillfreds med sig själv. Och så hade han nu fått jobbet tillbaka! Det kändes som att han gick på moln på väg mot busshållplatsen. Det var mitt på dagen och nästan inget folk var ute. De enda människor han kunde se var några kvinnor med barnvagnar en bit bort, och det var bara en person som stod och väntade på busshållplatsen. Det var en tjej, kanske 16-17 år, snygg, tänkte han. Hon såg nedstämd ut. Tjejen drog upp sin mobil ur fickan och kollade på skärmen en lång stund innan hon suckade och lade ner den igen. Hon tände en cigg. Han fick en ingivelse och gick fram till tjejen. ”Rökning dödar vet du?” Hon stirrade tillbaka på honom. Fan han hade gjort bort sig totalt. Sak samma, tänkte han och vände sig om för att gå iväg en bit. ”Jag vet.” sa tjejen då. ”Jag har slutat.” Han vände sig om och kollade på tjejen. Det syntes att hon hade gråtit. ”Det syns.” svarade han ironiskt. ”Håll käften.” Sa hon med ett matt leende. Hon sträckte fram handen. ”Karin.” Han tog hennes hand. ”Johannes.”
Hon tog ett djupt andetag. Sen hoppade hon. Hon kände hur det mörka, iskalla vattnet slöt sig om hennes kropp. Skönt att det är över, hann hon tänka, sen bröt Johannes röst tystnaden. ”Hur känns det?” frågade han och simmade fram till henne. Hon log. ”Bra.” svarade hon leende, och menade det. Att känna simhallens vatten igen hade sköljt bort de sista spåren av depressionen. Johannes hade fått henne att hitta tillbaka till livet igen. ”Vad ler du åt?” frågade han. ”Ingenting. Dig. Oss.” svarade hon, och kysste honom.
|
|
|
|
