Tokyo Girls [Del - 42] |
Kap 42
Gary:
Miharu skrattade där hon satt i sängen. Jag kollade ironiskt irriterat på henne men log sedan.
”Vill du att jag ska bli flintis i förtid?” sa jag retsamt. ”Och förresten, jag ska visa dig hur en tjej skriker!” sa jag och reste mig hastigt upp och tryckte ner henne i sängen, och som planerat lät hon ett svagt tjej skrik smita ifrån hennes läppar och jag log som att jag hade vunnit något emot henne. Hon rynkade näsan.
”Din våldtäcksman!” sa hon spydigt.
”Allt för dig baby!” sa jag retsamt. Då öppnade hon stött munnen och slog mig lätt på huvudet. Jag blinkade till och la mig sedan på sidan om henne. Båda suckade djupt och kollade upp i taket. Jag log svagt för mig själv. Frågan hon hade ställt gjorde mig nästan lite förvånad. Jag visste att jag kunde uppfattas som en snubbe som strulade runt med vilken tjej som helst och var allmänt flörtig men jag hade ju sagt till henne att jag inte gjorde vad som helst med någon som jag inte gillade. Fast då kom ju Alice upp. Hon var mitt enda undantag och ett stort misstag även fast att dom pengarna räddade mig just då. Jag ville helst inte tänka på det. Det hände att Alice försökte få tillbaka mig nu och då och hon lockade alltid med allt möjligt materiellt. Hon visste nog inte att det fanns en tjej jag älskade. Fast jag undrar i fall det skulle hindra henne, kanske bäst att ändå inte säga något, man visste ju aldrig vad hon skulle kunna göra emot Miharu. Plötsligt hörde jag hur Miharu tog ett djupt andetag genom näsan. Jag vred på huvudet och kollade på henne. Hon sov. Klockan var mycket så det var nog inte konstigt, och det hade varit en händelserik dag. Hon såg väldigt tillfredställd ut och det gjorde mig glad. Jag hoppas hon känner sig trygg med mig. inte bara att jag kan skydda henne ifrån saker men att hon känner att även jag inte skulle göra något emot henne som hon inte själv ville. Hoppas det tillfredsställda ansiktet betydde att hon kände att hon kunde sova tryggt hos mig. jag vände hela kroppen emot henne och makade närmare. Sakta la jag min arm om henne och höll om henne. Hon hade gett mitt liv en mening på så många sätt. Om någon hade hört mina tankar hade dom nog tyckt att jag var fjollig eller kanske lite smörig men vad kunde jag göra åt det. Jag uppfattades nog inte som någon speciellt känslosam typ, men man ska aldrig döma boken efter dens omslag.
Punkaren:
Jag blinkade till då den stigande solen nådde mina ögon. Mödosamt satt jag mig upp och knäckte ryggen. Jag kollade mig omkring och kände en svag närvaro. Tillslut fick jag syn på en liten tant som stod utanför busskuren och kollade lite diskret på mig då och då. Hon vågade förståss inte vänta på bussen inne i busskuren då jag låg där. Att alla var så rädda för mig.
Fast det var ju vad jag brukade vilja att folk var. Det var ett lätt sätt att få respekt på. Jag reste mig för att låta den lilla tanten sitta och började gå in emot stan. Folk hade redan börjat komma i rörelse och på torget var det full rulle.
Plötsligt såg jag en smal men bredaxlad kille komma springande. Håret var kort klippt på ena sidan och långt på den andra. Från mitten och åt höger vad det svart färgat och på andrasidan var det slingat i brunt blond och grått. Jag kände igen den där typen. Han skrattade och sprang och efter kom det två uniformsklädda män springande. Om det inte var för det bekanta piercade ansiktet så hade jag aldrig tänkt tanken på att hjälpa honom. Men jag visste ju att om jag la mig i så skulle polismännen känna igen mig. ja ja vad kunde jag göra, det var lite utav en plikt. Jag satt fart efter dom tre springande männen. Jag hade inte precis någon plan, så när jag började komma ikapp poliserna så tog jag tag med varsin hand på vardera huvud. Tur att man hade stora händer. Jag hade ett stadigt grepp och drog dom baklänges. Dom föll chockat ner på backen och kollade storögt på mig då jag sprang om. Nu var det bara den lilla apan jag skulle ha tag i.
”HEY!” skrek jag. Han kollade inte ens sig om. Så jag ökade farten och tog ett stadigt grepp om honom innan jag fort svängde in i en gränd och ut på en liten gata. Då kollade han på mig och log.
”HEEEJ!” sa han.
”Vänta, följ med här!” sa jag och hoppade över en stor sten mur som omringade någons trädgård. Här skulle nog inte polisen kolla om inte ägarna till huset såg oss. Vi hukade ner bakom muren och den ”lilla” killen kollade storögt upp på mig.
”Du bryr dig visst juh!” sa han.
”Nej det gör jag inte, det blir bara så mycket extra att göra ifall du hamnar i fängelse.” sa jag åt honom.
”Eh kom igen brorsan!” sa han och armbågade mig i sidan.
”tyst nu!” sa jag och vi lyssnade stint då vi hörde snabba fotsteg utanför muren.
”Vi delar på oss” sa en man. Och fotstegen avlägsnades. Efter ett tag reste jag mig upp.
”Okej, vi ses.” sa jag och började gå emot grinden till trädgården.
”Nej vänta, ska du redan gå?” frågade han.
”ja..” svarade jag och gick. Men inte långt efter kom han efter mig.
”Var har du hållit hus…? Hållit..gata..?” sa han och skrattade. Så Chuck var min lille bror. Han var ett huvud kortare än mig och smal men ändå välbyggd. Han var så där jobbigt glad och jag hade för några år sedan bett honom att hålla sig borta. Så det var inte ofta vi sågs och jag visste inte mycket om honom. Men det hade varit en tuff tid på gatan ett tag och då var det bara jobbigt att behöva bry sig om någon annan.
”Jag går om du ger mig en uppdatering. Vad händer i ditt liv.” sa han. Han där emot var mycket socialare än mig på alla sätt och brydde sig om minsta lilla sak.
”Eh sluta, inget händer.” svarade jag.
”Du har du varit på colour spot i stan?” frågade han.
”Vet inte vad det är.” sa jag.
”Det är en frisör salong!” sa han då. Jag ökade tempot då jag gick men han hängde på. Visste brydde jag mig lite om honom, annars hade jag ju inte hjälpt han, samma blod fanns ju i våra kroppar och han var det enda jag hade att kalla familj men ändå. Om folk visste att han var min bror kanske han skulle hamna i mer trubbel.
”Och det finns en ur snygg tjej som jobbar där! Hon är äldre än mig men såå snygg!” sa han.
”Jag vill inte veta något om dina våta drömmar. Stick nu!” sa jag. Han rynkade näsan och snörpte på munnen.
”Du måste släppa det där!” sa han.
”Vad?” frågade jag irriterat.
”Du kan inte gå omkring och vara deprimerad hela livet!” sa han då.
”Jag är inte deprimerad Chuck! Du vet inte vem jag är! Gå nu!” sa jag argt. Då suckade han uppgivet.
”Jag får ju ingen chans att lära känna dig.” sa han men sprang sedan iväg.
|
|
|
|
