Huset där tiden stod still. [del4] |
Köket och vardagsrummet är två rum som har blivit ett stort, så när jag fortsättet bort så står jag plötsligt i vardagsrummet. Eller jag tror det i alla fall, för här står den stor, men riktigt sliten och söndrig, soffa, och fyra stora fåtöljer. Ett långt bort står i mitten, omringad av soffan och fåtöljerna, och på bordet ligger det en gammal tidning som är daterad den 15 juli 2009. Tänk att det var 11 år sedan någon läste tidningen här inne!
På framsidan visas en bild av någon farbror som invigt ett stadion, men det stadion har de rivit ner nu. Jag tänker mig inte för och slår mig ner i en av fåtöljerna. Den knakar när jag sätter mig och jag tar tidningen, lutar mig tillbaka och kastar upp fötterna på bordet. Bordet vinglar till men jag orkar inte bry mig. Jag börjar inte bry mig förens fåtöljer faller ihop och jag blir liggandes i en hög av damm, plankor och diverse tygbitar och kuddstoppning.
Jag lyckas skaka av mig det mesta av dammet och bestämmer mig för att testa trappan i hallen istället. På vägen mot trappen hör jag en röst. ”Ta mig bort härifrån!” ropar den. Jag blir helt överraskad av rösten och hoppar till och tittar mig omkring. Till min stora förvåning så är det en av tavlorna som skriker. Detta har jag inte alls något tålamod till, tänker jag och går mot trappan.
”Gå inte upp för trappan till tredje våningen!” varnar tavlan i hallen.
Äsch, vad vet en tavla, tänker jag och går upp för trappan, riktigt försiktigt, för jag har hört om olyckor med folk som trillat igenom trapporna, och det låter inte trevligt.
Det knarrar i varje trappsteg, men jag ska upp, för jag är så nyfiken på vad som kan gömma sig där uppe. Samtidigt är jag rädd för vad som kan vara där också. Ett litet kryp springer längst med ledstången men jag håller kvar handen, och känner hur dess ben kittlar mot översidan av min hand. När jag kommer upp till andra våningen så blir det ljusare, inte för att solen tittat fram, för det regnar fortfarande, utan för att det finns fler fönster här. Rakt framför mig är en stor vägg, med ingenting förutom fem stora fönster på rad.
På vänstra sidan om trappan finns två dörrar och på högra sidan finns en dörr. Två korridorer går runt trappan och leder till ännu en trappa. Den trappan jag blev varnad för.
Jag tror att jag tar den högra dörren, tänker jag och trycker ner handtaget. Låst. Såklart. Men jag knuffar mot dörren och den rasar samman i olika delar som sprids på golvet, både utanför och innanför dörren. Jag tittar in i rummet och ser en stor säng. Den har rostiga stålrör, med avflagnad vit färg, som håller uppe madrassen, om man nu kan kalla det för madrass. Den är nästan genomrutten, och det är ett stort hål i den och innehållet ligger spritt lite överallt.
Jag kan känna stanken från den ruttna madrassen även att det är minst 5 meter emellan mig och den.
En hög byrå står mot väggen som man ser till höger, innanför dörren, och jag bestämmer mig för att kliva in i rummet.
|
|
|
|
