Tokyo Girls [Del - 40] |
Kap 40
Punkaren:
Den kyliga luften mötte mig då jag klev ut ur huset. Jag sänkte ögonbrynen och suckade. Oj, oj, kunde man få ett sämre första möte? Hennes pappa var nästan läskig. Sättet han hade kollad på mig med dom där iskalla ögonen. Visst, såna blickar fick jag ofta utav folk. Men just faktumet att det var hennes pappa gjorde saken annorlunda. Det gjorde mig okapabel till att göra som jag brukade. men mötet fick min ändå att förstå Ichigo lite mer. Varför hon var så fokuserad och inriktad och så vidare. Hon hade ett tungt tryck hemifrån.
Så nu stod jag här utanför och kollade upp emot hus väggen. Visst hade jag försökt att komma ut, men hade nog inte tänkt det på det här sättet. Det konstiga var att nu ville jag in igen. Fast det var nog inte så konstigt egentligen men….
Jag gick ut på vägen och kollade upp där Ichigos fönster var. Jag ville i alla fall säga hej då ordentligt. Det skulle inte vara så svårt att komma upp dit. Jag smög fram till huset och försökte att klättra där jag inte skulle bli sedd ifrån vardagsrumsfönstret. När jag kom upp till Ichigos fönster var det inget större problem att få upp det. Hon hade inga haspar på sitt fönster, bara ett handtag som inte var ordentligt ner draget. Det var tomt i rummet. Precis som jag hade lämnat det tidigare. Jag satt mig i fönster öppningen och precis då öppnades dörren. Låt det bara vara Ichigo nu!!! Tänkte jag. Och som tur var så var det bara hon. Hon ryggade till då hon såg mig.
”Oj, hej…. Emm” sa hon och tog sakta några få steg fram emot mig. jag klev ner på golvet.
”Jag tänkte bara säga hejdå ordentligt.” sa jag. Hon kollade på mig ett tag. Hon såg nästan lite ledsen ut.
”Hur är det?” frågade jag och började känna mig en aning orolig. Var det för vad som hade hänt nyss eller hade hon annat i huvudet. Hon blinkade till och kollade upp på mig.
”Det är bra…” sa hon. Jag nickade sakta och tog dom steg som behövdes för att stå precis framför henne. Jag var inte bra på att verka snäll eller omtänksam men när det kom till Ichigo så ansträngde jag mig verkligen. Jag visste inte ifall jag skulle få henne att berätta vad som tyngde henne eller bara säga god natt och gå. Jag visste att jag borde gå, både för att det var riktigt sent, hon behövde sova och för att hennes föräldrar var på krigsstigen. Men mest utav allt för att inte låta min sexuella lust som hon verkligen skruvade upp en aning skulle ta över. I alla fall inte här när hennes familj fanns runt hörnet.
Ichigo hade sin blick fäst rakt fram på mina nyckelben.
”Du, kan jag prata om allt med dig?” frågade hon. Orden gjorde mig nästan lite nervös, jag var verkligen inte bra på djupa känslor och var det inte ofta sånt som tjejer snackade om?
”Jag tror det, du kan ju testa.” sa jag. Då kollade hon upp på mig, hon såg riktigt bekymrad ut. Sedan kollade hon sig lite oroligt runt i rummet.
”Nej, det är sent, det får bli en annan gång.” sa hon. Det var som att hon ändå inte vågade prata med mig. jag ryckte på axlarna.
”Säker på att allt är okej?” frågade jag då. Hon nickade fort.
”Okej… god natt.” sa jag och la armarna om henne. Hon kramade mig hårt tillbaka. Jag slöt ögonen och strök henne över ryggen. Innan jag släppte henne så kysste jag henne lätt på halsen.
”Vi ses.” sa jag. Hon kollade bara på mig då jag gick tillbaka till fönstret.
”Jag antar det.” sa hon. Va? Vadå jag antar det, ville jag fråga. Vad var det med henne. Hon blinkade till då hon såg mitt ansiktsuttryck.
”Jo, det gör vi. God natt.” sa hon.
Jag kunde inte sluta att tänka på hur hon var innan jag gick då jag gick längst vägen. Hon ångrade väl inte vad som hände. Mina tankar växlade emellan hur hon var i sängen och hur hon var när jag gick. Hennes mjuka och sköna kropp, busiga uttryck till det tomma och lite ensliga uttrycket hon hade sen.
Usch vad trött jag var. Jag kollade mig omkring och fick syn på en busshållplats. Där kanske jag kunde sova inatt.
Gary:
Det hade börjat bli lugnt i Miharus hus. Klockan var närmare fyra på natten och killarna som spelat TV spel i vardagsrummet hade somnat på soffan. Några låg på golvet i köket och Haruto låg i trappen. Allt var ju bättre än den kalla gatan eller ett vått hustak. Asuka och Yamashita låg också inprejade i soffan och Miharu suckade djupt.
”Tur att inte pappa kommer hem för än om två dagar.” sa hon.
”God natt!” sa jag pillimariskt och började gå emot trappen.
”Hey! Vart tror du att du ska?” frågade hon.
”Upp och sova.” sa jag som att jag bodde i huset.
”Upp?” frågade hon och kollade på alla sovande människor på nedervåningen.
”Ja, till en säng.” sa jag. Hon kollade länge på mig med en brydd min och för att få henne att sluta se så besvärad ut började jag sakta att knäppa upp min skjorta.
”Vad gör du?” frågade hon.
”Vadå, jag ska ju inte sova i den.” sa jag och tog av den och la den över axlarna. Då suckade hon lite.
”Ja, ja. Jag ska också sova.” sa hon och gick förbi mig upp för trappen.
|
|
|
|
