Mördad oskuld, del 3 |
Mördad Oskuld, del 3
Erina stod och såg sig omkring. Platsen var full av bevis. Poliserna skulle nog klara det.
1# Stöveln vid trädet i skogen, storlek
2# Fotstegen, de passade med stöveln
3# Flickan som nu flöt upp på stranden igen
4# Säcken, fingeravtryck på säcken
Men Erina kände sig skyldig att kanske berätta för polisen mer vad hon kände till. Men skulle hon skickas tillbaka då? För inte skulle de väl ta tips från en ung flykting utan att skicka henne tillbaka till sitt hemland? Det kändes egentligen inte som att Bosnien var hennes hemland. Hon hade bott så länge i Sverige att det kändes som om det var hennes hemland i stället. De flesta i hennes familj flyttade också efter henne till Sverige, så de hade hon inget problem med. Aldrig att hon skulle låta sig tvingas till Bosnien! Erina tänkte så det knakade. Kanske skulle hon försöka på det här själv? Hon hörde röster, och hundar som skällde. Hon såg ficklampssken från skogen också. Erina bet sig i läppen. Bestäm dig nu! Hon skakade på sitt huvud. Det hon visste måste hon väl säga till polisen?
1# Storlek 35 i stövlar
2# Kraftig & Muskulös
3# Pratar med sig själv
4# Mörk röst
5# Ca 30 år
6# Stark, bra på att kasta!
7# Bruna ögon
8# Var målad, men ljushyad
När hon gick igenom allt i huvudet, så visste hon ju väldigt mycket! Och visst skulle hon väl känna igen honom om hon mötte honom någonstans? Fast då skulle han ju så klart känna igen henne också, och försöka fly. Men i och för sig, Erina hade ju sin halvstorebror och sin pappa, sina kompisar också. De flesta var ju hyfsat starka, och om de fick höra det Erina visste skulle de självklart hjälpa henne! Det var en sak hon var säker på. Då tog hon sitt beslut. Erina skulle minsann klara det här helt utan någon polis som skickar henne någonstans hon inte vill åka!
Erina sprang in i skogen, hon ville ha stöveln som bevismaterial. Det var ju på sätt och vis hennes, han hade ju kastat den på henne! Det hördes alldeles för mycket från henne där hon sprang, om inte poliserna hörde henne, så måste hundarna i alla fall hört henne. En ficklampa sökte i mörkret, Erina sprang förbi så fort hon kunde och hoppades att de inte skulle se henne. Hon hörde polisernas röster.
”Det kanske var något jävla bus eller nåt? Här hittar vi ju inget!”
”Håll käften Pierre! Du tror ju för fan att allt är på skämt. Om vi hade lyssnat på dig hade mindre än hälften av våra uppdrag totalt misslyckas!” suckar hördes.
”Jycken säger mig att det är något här” säger en ljus mansröst, han låter lugn.
”Kolla, spår! Något måste ha släpats” säger samma röst lite senare. Ficklampsskenen rörde sig bort från skogen där Erina sprang, hon suckade av lättnad. En hund skäller.
”Shit vad han drar! Klarar du verkligen det där?” sa den där Pierre.
”Vad tror du? Jag har varit polishundförare längre än du har levat, så kära du, håll käften! Jycken, har du hittat nåt?”
Hunden var mer intresserad av spåret än av Erina, skönt! Hon sprang förbi trädet där hon lagt stöveln. Den var kvar. Hur blinda får man vara? Erina tog tag i stöveln började springa hem till sig.
Kommentera? Tål kritik!
Thanks!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 4 nov 10 - 17:15- Betyg:  | Jättebra men Erina hade gjort fel så det är jättespännande nu.
Mejla när nästa del kommer så snabbt som möjligt. | | sztiz - 4 nov 10 - 15:17- Betyg: | | bra novell fortsätt :D mejla |
|
|
|
