[M/M] Convinced of the opposite - kapitel 1 |
Jag ska nu ta mod till mig och lägga ut en m/m-följetong här på dikta. Den är lite "speciell" eller hur man ska uttrycka sig, jag vet inte om det är positivt eller negativt... det är upp till er att avgöra.
Detta blir ett ganska kort kapitel, det kommer med största sannolikhet bli längre kapitel i framtiden - om det nu finns någon framtid för den här följetongen, det får NI avgöra!
Kommentera om ni tycker den är värd att fortsättas på! (:
Hayden/Ryan
Känslorna levde i en symbiotisk men komplicerad relation. Det var omöjligt att skilja dem åt.
När gick vänskap över till kärlek? Det gick inte att dra en rak gräns och säga ”Här övergick vår vänskapsrelation till hemlig kärlek!” Det hade kommit smygande, likt dimma om sommarnätterna. Han förstod inte. Den pirrande känslan var ny och ihopkopplad med så många andra.
Hayden
Hayden betraktade bistert sitt skåp med armarna i kors över bröstet. Trots att han utan tvekan hade bäst betyg i sin klass såg skåpet ut som om en tornado drivit förbi. Mapparna låg huller om buller, slarvigt inslängda i de smala hyllorna. Golvet var täckt av diverse papper. Ovanpå dem låg skolväskan slängd. Det sades att bara genier behärskade kaos, så tekniskt sett var han ett geni. Med en suck böjde han sig framåt, in i skåpet. Handen greppade om väsktyget, men ett plötsligt nyp i rumpan fick honom att skrika till och smälla upp huvudet rakt i skåptaket. Flimrande vita bildsekvenser attackerade honom, fick honom att stöna till innan han sakta drog sig ut ur skåpet. Smärtans snöflingor föll.
”Hej snygging!” sade en röst till höger om honom. Hayden ignorerade den tills vidare och förde istället handen till bakhuvudet för att se om fingertopparna blev röda – vilket de inte blev. Han blinkade några gånger för att fokusera blicken och vred sig sedan mot Ryan, för självklart var han den enda som vågade nypa i hans rumpa.
Den mörkhårige pojken stod lutad mot skåpet bredvid. Leendet darrade återhållsamt till i mungipan, men de gröna ögonen avslöjade honom. Ryans ögon glittrade nämligen av bus. Hayden blängde.
"Jag förstår inte hur jag kan vara kär i en tönt som dig.” muttrade han, trots att det där ansiktet och den barnsliga personligheten fick honom att förstå mycket väl. Ryan skrattade kort. Han tog det som ett skämt, de gjorde de båda trots att de innerst inne visste. Hur länge hade de vetat egentligen? Hade de ignorerat och låtsats som om ingenting ända sedan första gången de träffades, för två år sedan? Hayden mindes inte, han höll nog på att bli senil.
”Du är kär i mig eftersom jag är så söt!” utbrast Ryan glatt, skrattet fortfarande bubblandes i halsen. Sedan tog han ett steg framåt och lade armarna runt den vitblondes midja. Deras blickar möttes, smaragder och hasselnötter. Hayden suckade innan han bröt ögonkontakten genom att smyga in armarna runt Ryans bröstkorg och trycka honom emot sig. Kroppsvärmen strömmade in genom t-shirten.
”Jag antar att du har rätt.” sade han lågt, fuktade läpparna, samlade kraft. ”Men jag skojar faktiskt inte, Ryan. Det vet du.”
Pojkkroppen i hans armar ryckte till. En pust av koldioxid kittlade mot nacken, utandningen lät chockad och lättad på samma gång.
”Nej, jag vet…”
Vetskapen var lika tjock och giftig som senapsgas
De visste båda två att det här var början och slutet
Kropparna lösgjorde sig från varandra
I en desperat illusion om att de inte var något annat än vänner
|
| Kommentarer | | vulgarism - 30 okt 10 - 14:08 | Hohoho fortsätt, verkligen. Jag vill läsa, för det här var skitbra, och så.
*Intelligentaste kommentaren i världshistorien.* | | Ferdos-Lina - 29 okt 10 - 23:30 | | Jättebra mejla nästa |
|
|
|
