(m/m) I love you, moron! ~ Kapitel 10 |
Jag är jätte, jätte, jätte, jätteledsen för att det har tagit så lång tid, men nu har jag kommit på ungefär vad som ska hända.
Nästa kapitel ska jag göra extra långt också ;)
Mamma kom hem sen; mellan elva och tolv kanske. Jag hade inte tid att kolla på klockan just då för mormor var över mig som en hök och skällde ilsket som en hund. Jag har många gånger haft lust att bara skrika åt henne att hon ska hålla käften och låta mig vara, men aldrig har jag velat det lika mycket som under den här kvällen. Hon behandlade mig som någon jävla slav som inte hade någon hjärna.
När mamma kom hem var jag helt slutkörd. Som tur var vände mormor uppmärksamheten mot sin dotter så jag kunde lättat smita in på mitt rum där jag slängde mig på sängen.
Runt tolv hörde jag mormor gå in i gästrummet och mamma göra sig i ordning för natten i badrummet. Jag tog mig långsamt upp och tog sig av mig kläderna innan jag la mig under täcket igen. Sen kom jag på att det var måndag i morgon och svor ett par gånger. Jag skulle vara jättetrött i morgon tack vare min jävla kärring till mormor! Mer hann jag inte tänka förrän jag somnade.
På måndagsmorgonen vaknade jag självmant, utan någon väckarklocka på ringde. Tydligen hade jag glömt att ställa den igår. Jag tittade trött på klockan och spärrade upp ögonen när jag såg att det bara var tjugo minuter kvar innan skolan började! Jag for ur sängen och tog på mig samma kläder som igår. Men när jag hoppade runt på ett ben för att få i andra benet i byxorna slog jag i axeln i kanten på garderoben och svor tyst flera gånger.
Efter en kort stunds hoppande till fick jag äntligen i benet. Jag drog upp jeansen och knäppte dem innan jag drog på mig tröjan medan jag gick mot dörren. Såklart missade jag själva dörren och gick rakt in i väggen.
”Aj som in i helvete!” Jag drog ner tröjan från huvudet och öppnade sen dörren. Jag skulle inte hinna äta frukost, så jag tog bara min väska, nycklarna och mobilen innan jag stack därifrån. Jag hade tur att varken mamma eller mormor var vakna än.
Jag joggade fram till cykeln med väskan på axeln och hoppade sen upp på den. När jag kommit ut på gatan öppnades ytterdörren och rösten jag skulle känna igen varsomhelst vare sig jag ville eller ej, skrek.
”SEBASTIAN!” skrek mormor. Jag tyckte synd om grannarna som behövde höra henne skrika så här tidigt på morgonen.
”Hejdå, mormor!” Jag höjde ena handen medan jag cyklade. Sen hörde jag dörren slå igen med en hög smäll, och jag kunde inte låta bli att le.
Jag satt som på nålar hela förmiddagen. Liam frågade flera gånger om det var något fel, men jag svarade varje gång att han skulle låta mig vara.
När det blev dags för lunch satte jag mig på en av bänkarna som jag brukade och tog fram mobilen. Jag skulle precis skicka iväg ett sms till Victor när någon ställde sig framför mig. Jag tittade upp och vem såg jag inte; Liam. Han stod lite framåtlutad och såg bekymrad ut. När han inte sa något rynkade jag pannan.
”Vad är det?”
”Så du kan säga något annat än: låt mig va?” Det ryckte lite irriterat i ansiktet.
”Tänk för att jag kan det. Var det något du ville?”
”Kom och ät lunch. Du behöver det.”
”Det är äcklig mat.” Han höjde ena ögonbrynet.
”Vet du ens vad det är för mat?” Det svarade jag inte på. ”Tänkte väl det.” Han rätade på sig och log snett vilket fick mig att rodna. Han tog min hand och drog upp mig. Jag stirrade förvånat på honom.
”Vad gör du?” Han drog iväg med mig mot matsalen.
”Kom nu!”
Sista lektionen var svenska, och jag satt och var jätteotålig hela tiden. Det var Victors födelsedag idag och jag ville hem så fort som möjligt. Men först var jag tvungen att cykla förbi mamma och hämta väskan, hade jag tur så var inte mormor kvar.
När det var tre minuter kvar av lektionen kollade läraren på klockan och tittade sen ut över vår stimmiga klass. Hon suckade och sköt upp glasögonen på näsan.
”Då slutar vi.” Alla reste sig upp direkt och jag var faktiskt först ut genom dörren. Jag tog två trappsteg i taget och småsprang till skåpet.
Precis när jag skulle gå ropade Liam på mig.
”Sebbe! Vänta!” Jag stannade och vände mig otåligt om. Liam skyndade fram till mig.
”Vad?”
”Varför har du så bråttom?”
”Min bror fyller år och jag vill hem så fort som möjligt.”
”Jaha. Men ska du tillbaka till din pappa idag?”
”Ja.” Han nickade.
”Okej. Då ses vi.” Han log snett och jag blev ljusröd om kinderna. Han kollade roat på mig när jag vände om och gick så fort jag kunde till cykeln.
Jag cyklade så snabbt jag kunde hem till pappa – väskan hade jag tagit på morgonen så att jag skulle slippa cykla hem till mamma.
Jag var hemma hos pappa lite över fyra. Jag parkerade cykeln på gräset, tog min väska med kläder och kollade på huset. Marcus hade löpt amok igen. Det gjorde han alltid när det var något speciellt som skulle hända. Till exempel en födelsedag, julafton, nyårsafton, påskafton. Han hade knutit färgglada ballonger på dörren, buskarna och på några av träden. Sverigeflaggan hade han också satte upp bredvid dörren. Det fanns till och med en handgjord skylt över dörren där Marcus skrivit: GRATTIS VICTOR! Jag skakade leende på huvudet och gick in.
Så fort jag stängt dörren bakom mig och dumpat väskan på golvet blev jag nästan nerslagen av något i rosa klänning och tofsar.
”SEBBE!” Jag skrattade.
”Hej, Anna!” Hon släppte mig och jag satte ner henne på golvet. Hon log brett mot mig samtidigt som Marcus kom ut i hallen. Han hade på sig ännu en ljusrosa skjorta som han måste ha lagt i fel tvätt. Han log brett, gav till ett tjejigt tjut och kastade sig runt min hals.
”Sebbe, sebbe, sebbe, sebbe!” Jag skrattade och kramade honom hårt tillbaka.
”Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka så fort jag kunde.” Han nickade och släppte mig.
”Tur för dig det.” Vi flinade mot varandra och pappa dök upp med Lukas på armen. Pappa hade klätt upp Lukas i röd tröja, hängselbyxor och en liten, liten, röd rosett i håret. Han hade också en blå napp i munnen och sin nalle Hugo i famnen. Hans söta ansikte sprack upp i ett brett flin och han sträckte ut båda armarna mot mig.
”Sebbe!” Jag log brett tillbaka och sträckte också ut mina armar.
”Hej, Lukas!” Pappa gav honom till mig och Lukas borrade ner huvudet mot min axel. ”Vad söt du är,” sa jag sen och drog in hans lukt. Lukas luktade alltid så gott. Pappa stäcker fram en hand och rufsar om i mitt hår.
”Välkommen hem. Det var inte allt för jobbigt?” Mitt leende försvann några sekunder, men det kom tillbaka igen.
”Nejdå. Det gick… bra.” Han nickade och Anna kollade nyfiket upp på mig.
”Vadå, vadå?” Jag log mot henne.
”Inget Anna. Jag var bara hemma hos mamma en stund.” Hon stirrade misstänksamt på mig en stund till innan hon log brett igen.
”Okej! Kom nu så vi kan äta tårta!” Jag skrattade lite och lät henne dra in mig i vardagsrummet där Victor satt. Han tittade upp och reste sig.
”Äntligen är du tillbaka. Vi började bli rastlösa.”
”Jaså?” Vi flinade mot varandra. Jag satte ner Lukas i soffan och fick Anna att släppa mitt ben så jag kunde krama min storebror. Efter en stund släppte vi varandra och bara log. Någon harklade sig och vi vände på huvudet samtidigt.
”Ska vi äta tårtan först eller vill du öppna presenterna?” frågade pappa. Jag la märke till en liten hög presenter på soffbordet. Victor kollade ner på Anna och flinade lite.
”Jag tror vi börjar med tårtan.” Anna tjoade och skuttade in till köket där hon började tjata på Marcus om att han ”måste skynda dig med tårtan! Skynda!” Vi skrattade och pappa följde efter henne medan Victor och jag tog lite längre tid på oss. Jag tittade upp på honom.
”Grattis på födelsedagen.” Han log varmt och rufsade om i mitt hår.
”Tack.”
Resten av eftermiddagen och kvällen åt vi tårta och så åkte Marcus och hämtade pizza. Sen satt vi i vardagsrummet; jag och Victor i den ena soffan med Anna och pappa och Marcus tillsammans i den andra, och tittade lite slött på tv. Innan hade Victor öppnat sina presenter också. Av mig hade han fått ett silverhalsband, av Anna en teckning som hon gjort själv och av pappa, Marcus och Lukas fick han lite ”killparfym”, t-shirtar och lite andra småsaker. Det var inte mycket, men Victor verkade väldigt glad och nöjd ändå.
Klockan var nästan nio när Anna slumrade till. Hon satt i mitt knä med huvudet mot min bröstkorg. Pappa hade redan varit och lagt Lukas för länge sen. Jag rörde försiktigt vid Annas bruna hår. Hon rörde knappt märkbart på sig och mumlade något. Marcus hade berättat att hon skulle stanna några dagar, men han visste inte hur länge. Jag log och kollade på Victor. Han log tillbaka och såg menande mot pappa och Marcus som satt och myste i den andra soffan. Pappa satt halvt lutad mot ena armstödet med armen runt Marcus som lutade sig mot honom.
Plötsligt började mobilen ringa. Jag flyttade snabbt på Anna, så snabbt jag kunde utan att väcka henne, och tryckte av samtalet. Sen kollade jag vem som hade ringt: Liam. När fick han mitt nummer? Jag suckade lågt och gav försiktigt Anna till Victor som såg förvånat på mig.
”Vem?” Jag reste mig.
”Ingen. Jag ska bara… fixa en grej.” Han nickade, men såg lite misstänksam ut. Pappa och Marcus följde mig med blicken när jag gick. Jag tog på mig skorna och gick ut.
Så fort jag kom ut tog jag fram mobilen igen och ringde till Liam. En kort stund därefter hörde jag hans ringsignal och jag vände mig om. Han stod där han brukade, bakom staketet på sin farmors trädgård, med ett leende i ansiktet. Han hade på sig en marinblå tröja och jeans som gjorde honom extremt snygg – fast han var snygg i allt.
Jag tryckte av samtalet och la ner mobilen i fickan igen och gick fram till staketet så vi stod mittemot varandra. Ingen av oss sa något på en stund, vi bara stod och stirrade på varandra. Tillslut fick jag ge mig när jag inte stod ut med hans intensiva blick och tittade rodnande åt ett annat håll. Jag harklade mig.
”Så… vad ville du?” Jag hörde Liam ta ett djupt andetag så jag vände blicken mot honom igen. Jag såg lite förvånad ut när jag såg att han var helt röd i ansiktet, men jag sa inget. Tillslut bestämde han sig för att bara säga vad det än var han ville säga och såg mig rakt i ögonen.
”Jag är kär i dig.” För mig slutade tiden att gå och jag bara stirrade på Liam.
Efter några minuter samlade jag mig tillräckligt mycket för att åtminstone kunna säga ett ord eller två.
”V-Va?”
”Du behöver inte svara nu direkt!” försäkrade han mig. ”Ta din tid och fundera, men… inte för länge är du snäll?” Han gav mig ett snabbt och nervöst leende innan han vände om och gick tillbaka in. Jag själv stod kvar en stund till och fortsatte stirra på platsen där Liam stått.
När jag kom in igen vände sig alla och kollade frågande på mig. Jag satte mig bredvid Victor igen. Jag försökte ignorera deras blickar, men de ville inte sluta stirra. Tillslut fick jag nog.
”Vad?” Marcus log menande.
”Vem träffade du?”
”Ingen!” Victor knuffade till mig med armbågen.
”Berätta, Sebbe.”
”Det finns inget att berätta.” Pappa spände blicken i mig.
”Ljug inte, Sebastian.” Jag suckade och gav mig.
”Okej. Jag träffade Liam.” De tittade förväntansfullt på mig, men när jag inte sa något mer rynkade Marcus ögonbrynen.
”Och? Vad sa han?”
”Varför tror ni att han sa något?”
”För du var röd i hela ansiktet när du kom in.” Jag rodnade häftigt.
”Gjorde jag inte alls.”
”Du såg ut som en tomat.”
”Nähe!”
”Joho!”
”Nähe!”
”Joho!”
”Nähe!”
”Joho!”
”Sluta!” Marcus och jag blev genast tysta och pappa såg på mig igen. Victor log menande mot mig.
”Vad sa han?”
”Han… Han sa att han är kär i mig.” Det var knäpptyst i flera minuter, bara tvn hördes. Konstigt att Anna inte vaknat av det här.
Sen fick de allihop stora flin i sina ansikten samtidigt och jag anade oråd.
”V-Vad?” Victor la armen runt mig och kramade mig med den.
”Grattis, Sebbe! Äntligen en pojkvän som kommer älska dig precis som du är.”
”Vänta lite! Och vad menar du med det?” Pappa lutade sig fram.
”Det är okej Sebastian. Du behöver inte dölja det.”
”Dölja vad?”
”Att du och Liam är ihop nu,” sa Marcus. Jag stirrade på dem.
”Tror ni att vi är ihop?” Nu var det deras tur att stirra på mig. Anna fortsatte att sova lugnt bredvid mig i soffan.
”Vadå? Är ni inte det?” Jag skakade på huvudet.
”Nej. Han sa att jag kunde fundera och svara sen.” Marcus for upp ur soffan och började knuffa mig mot ytterdörren.
”Nu går du till Liam och säger att du också är kär i honom så att ni blir ihop.” Pappa kom och la en hand på Marcus axel. Marcus kollade på sin fästman men pappa skakade på huvudet.
”Låt honom fundera, Marcus. Jag är säker på att han kommer fram till ett bra svar.” Han började leda blondinen tillbaka till soffan.
”Men de skulle ju bli så söta tillsammans!” hörde jag Marcus säga.
”Va tyst nu!”
Jag stod kvar i hallen och bara såg efter dem. Sen började jag skratta. Det var inte klokt vilken konstig familj man hade.
Nu har jag några frågor till er:
1. Vem tycker ni Jonathan ska bli kär i - om han ska bli kär? (han är den där lilla sexan som Sebastian blev fadder till i kapitel fem)
2. Varför läser ni?
3. Vad gillar ni med den?
KOMMENTERA! :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 18 aug 11 - 02:13- Betyg:  | | Aah... Eh... hm.. vill du att han ska bli kär i en kille eller tjej? Fast du har antagligen redan skrivit något så jag låter väl bli att säga något.. Jag läser i alla fall frö att den här är är j**a bra att jag måste. Jag gillar att den är om två killar, inte tjej och kille som många gör, och att karaktärerna har sådana roliga personligheter! x3 Men gud, jag blir nästan slut bara jag läser om Marcus personlighet, han är verkligen... exentrisk! | | complicate - 14 nov 10 - 15:27 | 1, hm vet inte riktigt faktiskt.
2. för jag har fasnat för den här och den är sjukt bre :D
3. du skriver så man fasnar och vill läsa mera, och det käns verkligt lixom, (om du förstår hur jag menar med det.) den är helt awesome <3 | | Sannathefail - 2 nov 10 - 03:20- Betyg: | Jag tycker han ska bli kär i sebbe ;o haha.
för att du är så jävla grym på att skriva!
FÖR ATT DEN ÄR AWESOME! | | misspegado - 31 okt 10 - 03:13- Betyg: | 1, han behöver inte bli kär i någon
2, för att den är awesome
3, ALLT!!
Mejla nästa? =) | | Alli_ - 30 okt 10 - 02:55 | 1. måste han bli kär i någon?
2. för att den är så sjuktligt underbart braaa!
3. du kan verkligen skiriva så att man bilr helt fast i den.
och så får du till alla känslor och sånt så att det känns osm att man är med och upplever det.
:D |
|
|
|
