~||Självdestruktiviteten tar över.. ||~ |
Jag börjar växa upp, 16år. Jag börjar bli vuxen. När jag var mindre, märkte ja en konstig sak. Att skada sig är helt okey faktist. Nu fyra år efter är jag fast i det. Går inte en dag utan de. Antingen fysiskt eller psykiskt. Spelar ingen roll. Det bara händer lixom. Detta har lett till sömnlösa nätter och döda dagar. Jag tröttnade på att skada mig själv, men hade inte orken att sluta. Nu är det en annan sak. ~|| För när destruktiviteten tar över, ja då är jag inte kontaktbar. Det spelar ingen roll om folk skriker, gråter eller försöker hjälpa mig. Jag bara kollar rakt fram eller upp, ut i ingenting. Jag har ingenting kvar. Jag klarar inte av mig själv. För när destruktiviteten tar över så dör jag. En gång för alla. ||~
|
|
|
|
