A Princes Confession - Del 10 |
Kap 10
Ayaka:
Jag hade inte riktigt hunnit fatta vad som hänt innan Kou drog iväg mig. Vi trängde oss ut ur folkmassan och in i en gränd. Plötsligt blev det helt svart och jag förstod att vi hade kommit till den så kallade vatten tunneln. Den låg i en gränd och gränsade emellan den stora tjärnen på ena sidan och byn på andra. Men tunneln var lång och för en som precis kommit ifrån en solklar dag och sedan in hit, var de nästan omöjligt att se. Men jag kunde höra att Kou andades vid min sida.
”Vad var de för typer?” frågade han tillslut. Jag stirrade ut i mörkret och försökte lyssna vart han var.
”Em jo de e några vänner.” sa jag lite virrigt.
”Vänner??!” frågade Kou förvånat.
”Eller nej de är bara några killar som känner en vän till mig som jag kanske inte kan kalla vän som tror att……” jag blev tyst ett tag. Det var så komplicerat. Kunde jag berätta de för honom?
”…Va?” undrade han då jag blev tyst.
”Jo, dom är inte precis mina vänner, jag brukar slå vad med dom om saker och dom är sura för att jag alltid vinner.” sa jag för att inte få det att låta allt för konstigt. Och för att behålla det okomplicerat.
Han var tyst och jag kände mig lite smått borttappad i mörkret. Killarna som hade kommit på torget visste inte att jag var en tjej, men dom skulle nog säkert ta reda på det nu ifall jag kom till landsbyn i gen. Filip och Emelie i den byn var rätt schyssta, dom var mognare, men dom var ändå inte mina vänner. Jag hade egentligen ingen att verkligen kalla vän. Jag suckade ljudligt och kisade med ögonen. becksvart.
”Kou? Vart är du?” frågade jag.
”Ser du inte?” frågade han tillbaka.
”Va? Ser du eller?” sa jag.
”Sluta med frågesporten.” sa han och fnös. Jag pressade ihop läpparna. Det kändes lite läskigt att inte se något. Hur såg det ut här? vad fanns omkring mig. Jag behövde få tag i Kou ifall jag inte skulle få panik.
”Kan vi inte gå ut?” frågade jag.
”Inte än.” sa han stelt. Jag sträckte ut händerna framför mig. Det var tomt.
”Kou! Vart är du?!” sa jag med lite mer bestämd ton. Det var tyst.
”Sluta!” ropade jag men fick inget svar. Okej… skulle han skrämma mig? Jag tog ett steg framåt, dit som jag hade hört hans röst förut.
”Sluta vara tyst!” sa jag. jag tog två steg till, tills jag kunde känna något med fingrarna. Var det han? Jag tog ännu ett steg för att kunna känna efter. Det var mjukt men hårt. Det tog inte lång tid för mig att förstå att det faktiskt var Kou och att jag hade dragit i hans tröja och känt på hans mage. Men han hade inte rört sig.
”Det är du eller hur?!” sa jag.
”SLUTA VARA TYST! DU SKRÄMMER MIG!” skrek jag. Då bröts plötsligt tystnaden och ett svagt skratt hördes.
”Det är inte kul.” sa jag. han harklade sig.
”Du har inte så bra mörkerseende va?” frågade han. Nej de kanske jag inte hade, men han behövde ju inte skrämma mig för det. Jag sträckte ut armarna i gen och la händerna emot hans kropp. Först för att jag ville veta vart han stod och sedan för att jag gillade de jag hade känt.
”Du är rätt vältränad va?” sa jag och kände på hans mage igen. Då blev det tyst på nytt och jag kom på vad jag faktiskt sagt. Jag var en sådan som sa först och tänkte sen, samma sak med de jag gjorde. Gjorde först och tänkte sedan. Konsekvenser fanns inte i mitt huvud fören alldeles försent.
”Nu går vi!” sa jag och började gå.
”Vart ska du?” frågade han. Då stannade jag upp.
”Vilket håll ska jag åt då?” sa jag lite surt. Då greppade han plötsligt tag i min hand och drog iväg mig och innan jag hann blinka var jag ute. Kou kollade inte på mig han vände bara huvudet lite avvärjande ifrån mig.
”Juste din jacka!” sa jag då plötsligt. Kou lyfte på ögonbrynen. Jag hade glömt jackan på mitt rum. Skulle jag verkligen våga visa honom hur jag bodde. Han som verkade så rik och pedant. Men jag sänkt ögonbrynen och tog tag i hans handled.
”Eh kom med här, jag ger dig din jacka sedan är du fri att göra vad du vill!” sa jag och drog iväg honom emot min lägenhet.
|
|
|
|
