Joachim |
Jag gråter över att han är borta.
Men när han trevande närmar sig mig kan jag inte förmå mig att
ens titta
bemöta hans ord med annat än grymtningar
Trots att jag vet
Trots att drömmarna sagt mig
att han snart går förlorad.
(Du kan inte leva livet i The Fast Lane hur länge som helst
organ skrumpnar ihop
jag har hört hur han hostar
den där lilla,
förtvinade kroppen
svartsmutsig och anemisk)
Jag minns
tårögd
Minnen av faderlig tröst
införskaffade presenter
Ser bilder
bildbevis
på att han faktiskt en gång ömmat för mig
Som jag vet att han fortfarande ömmar för
försvarslösa gosedjur
Eller sin fegsvansade hund
Han förtvinar
så förkolnad
Och hade allt varit som det skulle
hade jag utnyttjat de här sista, lånade åren
till att vara med honom.
Men allt är inte som det ska.
Frakturer vittnar.
Det går bara inte.
Joachim.
Lilla pappa.
|
|
|
|
