Körsbärsträdet [oneshot] |
Man såg knopparna på träden som snart skulle bli ljusgröna löv.
Luften luktade vår och pollen. Gruset på marken som hade skyddat människor från att halka på isen skulle snart tas bort av en stor maskin med stora borstar. Solen sken och värmde upp de svarta plagg man hade på sig. Annars huttrade man lite då och då av den kalla vinden som tog över solens värme. Men man envisades ändå med att sommaren hade kommit och försökte bevisa det genom att inte ha jacka på sig. Så alla gick runt med sommarkläder och försökte bevisa för vädret att vi människor var redo för sommaren och trötta på vintern. Bilarna bullrade fram på vägen och cyklisterna väntade otåligt på att trafikljuset skulle bli grönt, så att de skulle kunna cykla över övergångstället. Det fanns ett körsbärsträd som stod ensamt på en skolgård. Den stod där, ensam med sina ljusrosa blommor. De luktade inget, men ändå så beundrade alla dess skönhet. De ljusrosa kronbladen satt löst på dem gröna små bladen under. Bara för att de sedan vackert skulle falla ner.
Där stod hon, under det ensamma körsbärsträdet. Med en vacker blomma i sitt hår. Hon kände kronbladen som kittlade mot sidan av hennes panna. Hon stod där och tittade ut på våren.
Alla ville förstå henne. Hon var ny, tyst, ensam. Hon var alltid under körsbärsträdet som ensamt stod långt ifrån alla andra körsbärsträden.
Hon var lite som körsbärsträdet, långt ifrån alla andra, isolerad. Hennes namn var Isabella. Isabella hade alltid klänning eller kjol på sig. De var fina, för när man snurrade runt tog vinden tag i dem och man kände sig som en prinsessa. En prinsessa som dansar under ett körsbärsträd med ljusrosa, vackra blommor. Hon var smal, liten och späd. Hennes klänning, som var rosa med små rosetter som gick som ett band rund midjan, var lite för stor för henne. Det verkade som att hennes smala kropp inte kunde fylla ut några klädesplagg. Hennes bleka hy passade håret som var mörkbrunt, tjockt och lockigt. Alla beundrade alltid hennes stora ögon. Bruna, med långa, svarta ögonfransar. Hon hade bara lite fräknar som prydde hennes lilla näsa. Hennes näsa var en sådan näsa som man bara ville tippa sitt finger på så fort man såg den. Hennes tunna läppar var alltid spända. De log bara när hon kände sig som en prinsessa och dansade runt. Men hennes läppar öppnade sig aldrig. Isabella var stum, för nu i alla fall
”Vill du vara med på hopprep?” den populära tjejen i klassen, 5B, hade kommit fram till körsbärsträdet. Isabella nickade. Hon hade aldrig hoppat hopprep, men det var värt ett försök. Den populära tjejen Emelie, var så fin tyckte Isabella. Emelie skulle ha passat mer som en prinsessa, med blont lockigt hår och blåa ögon, som ett hav.
”Kom då!”, sa Emelie och gick till andra delen av skolgården. Där lekte alla de andra barnen och där fanns alla andra körsbärsträden.
”Vi ska hoppa strömmen, du ska hoppa in efter Lisa”, sa Emelie glatt. Isabella stod osäkert bakom Lisa, vad skulle hon göra? Isabella tittade på alla andra som var före. Det såg enkelt ut, man hoppade in och tog sedan ett lätt steg ut ur hopprepets båge. Nu var det Lisas tur och Isabella stod bakom henne, redo för att hoppa. Åhnej, nu hade det blivit hennes tur. Hon tog ett djupt andetag, det var bara att hoppa in och ta ett lätt steg ut, kom igen nu. Hon hoppade in. Vad skulle hon göra nu? Tänk om hon misslyckades? Så hon hoppade ut. Ja hon klarade det! Men lyckan försvann lika snabbt som den kom. Hopprepet var fast i hennes fot, på hennes vita sko med hjärtblommor på. Emelie måste vara jättesur på henne nu. Isabella tittade upp med en skamsen blick. Man såg på Emelies ansikte att hon just skulle bli sur, men hon ändrade sig. Så Emelies sura blick omvandlades ovilligt till ett perfekt leénde.
”Det gör inget Isabella, det är trots allt din första gång. Men kom igen tjejer, nu ska vi klara femhundra!”, sa Emelie med en falsk klang i rösten. Isabella ställde sig än en gång bakom Lisa. Isabella var inte lika rädd längre, men hon var fortfarande osäker. För hon var ganska säker på att om hon hoppade fel igen så skulle Emelie inte dölja sin ilska igen. Nu var det Lisas tus igen. Och nu var det Isabellas tur och hon skulle lyckas. Men alt gick så snabbt. Ett steg gick fel och hennes vita sko med hjärtblommor på rullade på gruset som fortfarande inte hade tagits bort av den stora maskinen med de stora borstarna. Hon ramlade med ansiktet mot marken och gruset. För en sekund låg hon på marken med gruset i ansiktet. Ansiktet ömmade. Men Isabella hoppade upp snabbt, för att inte göra Emelie arg. Isabella tittade ner på sina knän, de hade börjat blöda och det sved. Hennes handflator hade fått skrapsår. Tårarna ville komma fram men hon höll tillbaka dem.
”Du bara förstör allting!”, snäste Emelie. ”Gå tillbaka till ditt körsbärsträd, det är där du förtjänar att vara, ensam”.
”Ja precis”, instämde Lisa. Isabella gick sakta tillbaka till körsbärsträdet. Ansiktet, handflatorna och benen gjorde ont. Hon lät sina tårar strömma ner för kinderna, för nu hade hon ryggen mot alla.
Hon tyckte inte längre att Emelie passade som en prinsessa. Prinsessor skull vara snälla mot andra. Hon kände att alla tittade på henne medan hon sakta gick fram genom skolgården. Hon hörde Emelie och Lisa viska till alla andra. ”Hon är jättekonstig.” ”Varför är hon stum? Är det så himla svårt att prata?” ”Har du sett vad hon har på sig hela tiden, fyfan vad fult.” ”Hon brukar snurra runt också, är hon helt virrig?” Isabella försökte att ignorera dem. Nu var målet att gå till körsbärsträdet och att strunta i dem. När hon kom fram till körsbärsträdet hade de slutat titta på henne, de fortsatte med strömmen. De skulle klara femhundra hopp. Isabellas tårar rann fortfarande ner för kinderna. Hon var så ensam, det ända hon hade var körsbärsträdet som inte ens var en riktig person. Det var bara ett träd som var fint. Hon tog tag i en blomma och knippsade av den. Först frågade hon blomman: ”är jag ensam?” sedan tog hon bort kronbladen, en och en. Ja, nej, ja, nej, ja. ”Du ljuger, snälla säg att du ljuger”, tänkte Isabella.
För några år sedan hade det hänt. För några år sedan i Palestina. Pappan hade lämnat sin fru, sin dotter och sin son. För sin nya familj, som inte levde i kriget:
Isabella stod ensam i köket och gjorde disken. I den lilla lägenheten kunde man höra allt någon sa genom de tunna väggarna, inklusive hennes mammas och pappas gräl. Ismael, Isabellas storebror, var hos en kompis och Isabella var ensam i lägenheten med mamma, pappa och deras gräl.
”Snälla, lämna oss inte så här!” Isabella hörde hur ledsen mamma var. Varför var pappa så taskig mot henne?
”Jag orkar inte med dig och dina barn längre!”, Hans röst dånade fram, grannarna hörde säkert.
”Det är dina barn också! Du kan inte bara strunta i oss och gå till din nya familj”, mamma hade börjat gråta. Isabella hade slutat diska och tårarna rann ner för hennes kinder.
”De kanske är min biologiska , men annars är de inte mina barn. Hejdå!”
”Nej!” hörde Isabella mamma skrika. Sedan hörde hon en dunk, det lät som att mamma hade puttats mot den vita garderoben från IKEA. Tänk om hon hade skadats? Isabella släppte tallriken i diskhornet. Hon hoppade ner från pallen som hon hade stått på och gick igenom korridoren som ledde till mammas och pappas sovrum. Hon öppnade dörren som hade flagnat från vit målarfärg och såg sin pappa packa sin utslitna, bruna resväska. Mamma var röd i ansiktet och hennes hår stod åt alla håll. Isabella hade haft rätt, mamma höll på att ta sig upp från golvet vid garderoben.
”Pappa?” Isabella hade börjat gråta, allt hon såg var suddigt av tårarna.
”Isabella, jag måste åka, jag och mamma gillar inte varandra lika mycket längre”, sa pappa och försökte trösta henne.
”kommer du att komma tillbaka?” Isabella ville verkligen inte att pappa skulle åka. Hon, Ismael och mamma skulle vara ensamma¬.
”Någon gång, jag måste gå nu.”
”Pappa? Är inte jag och Ismael dina barn?”
”Vad fick du det ifrån? Ni kommer alltid att vara mina barn”. Pappa gick fram till Isabella och skulle krama om henne.
”släpp henne, ditt svin! Din falska jävel. Okej, låt oss dö i den här hålan. Lämna oss och gå till din nya familj. Glöm bara bort oss. Du är så feg så att du inte vågar skydda och ta hand om din egna familj”. Mamma hade kommit upp och började konfrontera pappa.
”Gärna!” pappa gick ut ur rummet med sin resväska i ena handen.
”Ja och hälsa din älskarinna från mig. Gå och gift dig med henne om du så vill!” Som svar fick hon ytterdörren som slog igen.
”Gå och gör klart disken gumman.” Isabella gick snabbt fram genom korridoren och ställde sig på pallen vid diskhon så att hon skulle kunna nå upp. Allt hon fokuserade på var disken, hon ville verkligen inte tänka på vad som hade hän med pappa.
”Jag går och hämtar Ismael. Stanna här hemma och låt inte någon komma in förutom Ismael och jag.” hon stängde dörren och nu var det bara Isabella kvar i lägenheten. Ensam och diskade
sedan hade Ismael och mamma kommit hem. Mamma hade säkert sagt vad som hade hänt till Ismael. För han sprang direkt till Isabellas och hans sovrum. Isabella ville inte störa honom , men när det tillslut blev läggdags behövde hon gå in. Ismael satt i sin säng och läste sin älsklingsserietidning som han hade fått av pappa. Den var sliten för att Ismael hade läst den så mycket. Bokryggen var vit för att färgen hade gått bort. Han hade satt fast den med tejp eftersom omslaget alltid ramlade av. Serietidningen handlade om en hjälte dom var som en fladdermus. Mer hade Ismael inte berättat för henne.
”hur går det för fladdermusmannen?”, frågade Isabella
”bra.” hans svar var kort.
”jag är också ledsen, pappa var så taskig mot mamma. Du skulle inte velat vara där.” hans seriösa min fanns inte där länge till. Tårarna började strömma ner för hans kinder. Han gick fram till Isabella och kramade om henne.
”Vi kommer att klara det här.”
Ismael och Isabella var tvungna att sluta i skolan och börja jobba för att kunna få tillräckligt med pengar för att överleva och ha kvar lägenheten.
Just idag var de lediga, mamma också. Isabella och mamma skulle gå och handla. Idag så tyckte mamma att maten skulle vara speciell. De tänkte fira för att de hade klarat sig utan pappa. Ismael skulle stanna hemma och läsa serietidningar.
”Kom så går vi Isabella!” mamma ropade från ytterdörren. Isabella var i sitt rum. Hon kramade om Ismael, hon var så glad. ”När vi kommer tillbaka så kommer vi att ha med oss en massa godsaker.”
Hon sprang ut till mamma. Isabella hade på sig sin älsklingsklänning, den var rosa med små rosetter som gick som ett band runt midjan. När de kom ut träffade de på den gamla gumman som bodde mitt emot dem. Hon kollade på Isabella med stora ögon. ”Du blir bara vackrare och vackrare med varje dag som går. Och kolla på dina fina ögon, du är en riktig prinsessa”, sa gumman till Isabella.
”Tack så mycket.” Sedan fortsatte Isabella och mamma att gå ner för trapporna. De gick till en supermarket som var ungefär en kilometer bort.
”Det är värt att gå hit, här finns de bästa godsakerna”, sa mamma.
Det luktade väldigt gott där inne, tyckte Isabella. Som godsaker. Hon och mamma gick runt och tog sakerna till middagen som skulle bli så speciell. ris med kyckling , som var lite extra dyrt och gott. Mamma tog till och med läsk. Till efterrätt tog hon vaniljglass och chockladsås, tillslut tog hon en påse med karameller. Det vattnades i munnen på Isabella. Senast hon hade ätit något gott var sedan... ja, sedan dagen innan pappa hade lämnat dem. Då hade de varje fredag en speciell middag.
”Nu är det dags för grönsakerna och frukterna”, sa mamma till Isabella.
”Snälla kan vi inte köpa vindruvor? Det var så länge sedan jag ät det.”
”Om du så vill så.” mamma släppte korgen och kramade om Isabella. ”Idag får du vad du vill gumman, idag är det din och Ismaels dag.”
Isabella kramade tillbaka och sedan gick de till frukterna och grönsakerna.
”Mamma? Kan Ismael få något också?” frågade Isabella när de var klara.
”Ja, såklart. Vad ska han få?”
”En serietidning om fladdermusmannen”
Vilken bra idé, kom så hämtar vi en.” De gick till hyllan med serietidningar och Isabella tog tag i en tidning. Den hade en svartklädd man med en svart mask överansiktet på omslaget. Hon var säker på att det var fladdermusmannen som Ismael tyckte så mycket om. Han skulle bli så glad. De la alla saker på rullbandet., betalade och la sedan sakerna i påsarna, en påse för henne och en påse för mamma. Solen sken när de kom ut, det var jättefint ute. Isabella hoppade runt av glädje och snurrade runt så att vinden skulle ta tag i hennes klänning. Det var cirka tvåhundra meter kvar när de hörde en stor explosion.
”Lägg dig ner!”, skrek mamma. De hoppade ner och såg deras höghus explodera. Ismael. Ismael var i lägenheten! Isabellas tårar började rinna ner för hennes kinder, mamma grät också.
”Mamma! Mamma! Ismael! Maamma, Nej!” Isabella skrek allt hon kunde. Sedan hoppade hon upp och sprang mot höghuset, in i molnet av damm. Man kunde knappt se något. Nej! Hur kunde det här hända? Varför? Den här dagen skulle bli perfekt, med Ismael. Hon hörde mamma springa bakom henne. De letade efter Ismael. Snälla säg bara att han hade gått ut och överlevt. Varför skulle det här hända. Isabella såg knappt någonting av allt damm. Isabella var bara tom. tårarna rann utan kontroll. Men det kändes inte, tanken att han hade försvunnit var omöjlig. Där låg gumman som hade kallat henne prinsessa. Hon låg där orörlig med en massa blod över sig. Tänk om Ismael hade skadats lika mycket? Tänk om han hade dött ? nej, det fick inte hända, han överlevde säkert. Ismael snälla försvinn inte från mamma och mig.
”Isabella, kom!” Isabella var säker på att mamma hade hittat honom. Hon hörde henne gråta av förtvivlan. Hon hörde hennes jämrande skrik. Nej, snälla nej. Hon sprang fram i dammet och såg sin mamma vara i en ställning som en bön. Hon höll i Ismaels hand. Hand låg på rygg på den smutsiga marken.
”Nej! Mamma! Han lever, snälla, säg att han lever.” men innerst inne visste Isabella att han inte längre fanns i den här världen längre. Isabella hukade sig ner och tog tag i hans andra hand. Hon hörde ambulansen komma från avstånd. Hans hand var livlös och blek. Bredvid honom fanns serietidningen om fladdermusmannen som han hade fått av pappa. Tejpen hade lossnat och sidorna var sönder. Älskade Ismael, du är på en bättre plats nu.
Det var första gången tänkte på det. På vad som hade hänt. Sedan hade Isabella och mamma varit tvungna att åka till Sverige. Så Isabella slutade prata. Hon ville inte säga till någon vad som hade hänt. Hon var trött på att lyssna på dem andras falska medlidande. De visste inte hur det var, vad som hade hänt. Men mamma visste, det var bra att i alla fall hon visste hur det kändes. Därför pratade Isabella med mamma. Så hon var inte precis stum, som alla andra viskade varandra. Isabella kunde svenska och var duktig i skolan. Men ingen förväntade sig det, så de skickade henne till extragrupper. Men en månad senare så skickades hon tillbaka och gick upp en klass. Till dem i hennes egna ålder. Hon satt under sitt körsbärsträd och funderade. Så hon hoppade upp och gick mot hopprepstjejerna. Man hörde dem räkna. ”487, 488, 489, kom igen vi klarar det här!”
Isabella fortsatte att gå, rakt fram mot hopprepet.
”497, 498,499...” Det blev tyst. Isabella stod mitt i hopprepet. Ja, just det, Isabella hade stoppat strömmen.
”Emelie, du kanske kan hoppa hopprep. Men jag kan räkna matte” ,sa Isabella. Det var helt tyst igen. Sedan började alla viska. Den stumma flickan kunde prata! Men Isabella brydde sig inte, hon tänkte gå in för att tvätta såren. Sedan skulle hon gå till skolans kurator, hon verkade snäll.
--------------------------------------- -----
skrev den här i skolan, gillar den inte särskilt mycket. men den är väl okej. hoppas ni gillar den iaf :) kommentera tack!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | MeeooowwwW - 2 sep 10 - 18:58- Betyg:  | | När man väl kom igång och började läsa var den faktiskt riktigt bra :) |
|
|
|
