Lizzies TonårsLiv kap 8 |
Kapitel 8.
Alla som jag känner sprang fram till mig och börja fråga hur
jag mådde, och så. Vid det tillfället tittade ingen till
Amanda, även fast det var hon som hade drabbats mest. Mikan,
Molly och Sara stod och kramade mig en lång stund innan
dom lät någon annan krama mig. Jag vände mig om och tittade
på Amanda, hennes ögon var fulla av tårar, eftersom alla
tittade till mig. Så kan jag gissa på att hon kände sig
utanför. Hon sneglade på mig innan hon börja gå ut mot vägen.
Jag tittade på henne och hon började små jogga, jag sprang
efter henne. När jag var mitt på vägen så skriker alla:
“Lizzie!!”. Jag vrider huvudet lite och ser en bil komma
närmare, tillslut så smäller det. Och jag kände smärta i
hela kroppen. Det sista jag såg var den ljusblåa himlen..
Jag vaknade up, jag tittade runt och drog en otrolig rätt
slutsats att jag låg på sjukhus. Bredvid mig sitter Leo,
han håller i min hand otroligt hårt. Jag känner hans tårar
droppar ner på min hand, jag kramar hans hand tillbaka.
Och han lyfter huvudet och tittar på mig.
“Lizzie, du lever” vad det han fick fram. Jag känner
en smärta i bröstet. Och helt plötsligt hostar jag upp
blod. Leo blir helt paralyserad, och in kommer doktorer
och sköterskor och tar mig vidare till operations rummet.
Utanför står min familj och mina vänner och väntar på
goda nyheter. En doktor kommer ut: “är det ni som är med
Lizzie?”. Alla nickar, doktorn tittar på alla fjorton
personer som stod där. Sen tittade han ner i golvet:
“nja” -- alla tittar på honom och får tårar i ögonen.
Men sen skrattar han till: “jag bara skojar med er” -
“Lizzie är helt okej, operationen gjorde susen”. Malin
lutade sig tillbaka och tackade. Men sen så kommer dom med
mig, jag ligger på en säng, och kan inte röra mig. Oliver
tittar noga på mig, sen skrattar han: “jag trodde aldrig
jag skulle se dig så här svag”. Mikan slår till honom:
“hur mår du Lizzie?”. “ har mått bättre” säger jag och
ler.
Alla gick bredvid mig och pratade medan doktorerna
tog mig tillbaka till rummet. När vi väll kom ditt så
satte sig alla ner, och doktorn tog fram sin lilla sak
där allting står skrivet. Han suckade: “Lizzie måste stanna
här i en vecka, vi måste ta prover och se till att hon
kommer ut härifrån hel”. Sen gick han ut. Alla tittade på
mig: “vi kommer att hälsa på dig varje dag”. Sen gick dom
flesta, förutom Oliver. Han satt kvar och stirrade på mig.
Jag tittade på honom: “vad är det Oliver?”. Han sneglade
på mig, sen tog han ett djupt andetag och sa:
“jag älskar dig”. Jag kunde inte svara just då,
för att jag var för chockad. Han lutade sig över mig……..
|
| Kommentarer | | Jennie104 - 13 sep 10 - 07:36 | Bra novell :)
Mejla nästa! |
|
|
|
