I stormens öga dör inte ens hoppet (oneshot) |
Det var ganska länge sedan nu, som jag skrev något annat än dikter... Så är lite rostig, kan man väl säga när det kommer till att skriva längre texter. Men tänkte att jag ger det ett försök.
Det åskade ganska mycket i torsdags, så det var min inspiration kan man säga, hehe... Och vet att den inte har någon som helst vettig handling, jag förstår den knappt själv, haha.
men kommentera gärna. (A)
<3
I stormens öga dör inte ens hoppet
Hon sitter ensam vid köksbordet. Utanför smattrar regnet, det fullkomligt vräker ner och hon rycker till då blixten for över himlen och lyser upp den mörka kvällen.
På bordet har hon tänt exakt tjugofyra ljus, för det är tjugofyra dagar sedan som Gud tog hem en av sina änglar. Och hon tittar ut genom fönstret, blundar och lyssnar på mullret som skriker och får med sin röst marken att vibrera.
Det är tjugofem dagar sedan som han fick henne att skvala till, enbart från ljudet av hans röst nära hennes öra. Då han sa hur mycket han älskar henne. Hon saknar hans närvaro, hans hjärtslag och önskar hon kunde få tillbaka livet i honom. Hon skulle göra vad som helst, vad som än krävs, och gjort det.
När hon öppnar ögonen igen, känner hon tårarna rinner nedför hennes kinder och hur mycket ovädret än dränker allt den snuddar vid, kan den inte göra hennes smärta döv.
Hennes ögon löper över ljusen på borden, ser hur de sakta smälter, hur lågan sakta dör och det finns inget man kan göra, än att se den sista lågan brinna ut. Allt som sedan finns kvar är den lilla envisa glöden, det sista hoppet om att få brinna för evigt. Men inget brinner för evigt.
Sakta reser hon sig upp, hennes fötter för henne från ljusen bort till dörren ut, rakt till ovädret. Där ute ställer hon sig under regnet som direkt tränger sin in i varje fiber av hennes kläder och kylan trycker på. Samtidigt brakar himlen ut och flertal blixtrar, lyser upp allt dem når och mullret riktigt nu får marken att skaka. En stark vind for förbi och fick henne att tappa balansen så att hon for ner i backen med en smäll.
Inne i köket slocknar fem ljus.
En blå blixt kysser en trädkorna och den klyvs i två, bladen börjar brinna men hinner inte bryta ut fören regnet släcker den. Flickan ser föreställningen och kämpar sig upp på benen åter igen, kämpar emot vindarna som vill fälla henne och hon slår ut armarna. Omfamnar den storm som leker. Hon kysser regndropparna på sina läppar och tårarna blir ett med vattnet.
Inne i köket har tolv ljus slocknat.
Flickan ler nu stort och vindarna kan inte fälla henne längre, utan blir bara som en smekning runt hennes frusna kropp, men hon har tappat känseln alltför länge sedan. Smärtan i hennes bröst skriker lika högt som åskan och hennes lungor kämpar för att få ner syre.
Hon höjer upp huvudet och stirrar på blixtrarna som dansar tillsammans, önskar han var här så att de kunde dansa tillsammans de med. Men aldrig får hon röra vid hans kropp igen, aldrig få känna hans händer om sina egna. Och hålet inom sig, värker. Hon rycker till då mullret ökar i sin styrka och hon ler då hon nu står mitt i själva stormen som härjar som den vill. Fri från allt, gör som den vill, ingen som kontrollerar den och önskar att hon var lika fri. För då skulle hon flyga med honom igen, för evigt skulle dem vara ett och dansa på stjärnorna och runt månen och tillbaka.
Inne i köket slocknar ljus nummer arton.
Under hennes fötter springer marken, träden svajar hårt till vänster och höger och kvällen är kolsvart. Men blixtrarna lyser upp allting då och då. Hon börjar tyst sjunga på en välkänd låt, den låt som spelades första gången de dansade ihop. Sången hörs inte, men hon hör den, han hör den och det är allt som räknas.
Inne i köket brinner nu bara två ljus kvar.
Plötsligt for en kraftfull blixt rakt ner i marken framför henne och hon slungas genom luften. All luft försvinner och hon känner inte längre något utom känslan av att sväva. Ovädrets skrik har tystnat i hennes öron och hon kan inte längre stå upp. På marken ligger hon svag och hennes ögon håller på att bli blinda. Kvällens kyla börjar bli varm, stormen som redan gick i full fart la nu in en till växel. Flickan vet att hon inte längre brinner, enbart hennes glöd finns kvar, men något inom sig håller hennes sång levande. Marken som nu hoppar blir som en vaggning och i stormens öga ser hon en ängel hålla ut sin hand. En hand hon kysste för tjugofem dagar sedan. Hon ler och sträcker sig emot den, samtidigt som ännu en blixt for ner med kraftfullare styrka rakt ner i hennes kropp. Regnet finns inte längre, stormen leker runt om henne och träden dansar inte längre med henne. Hon är varken varm eller kall eller svävar, hon bara finns i hans famn igen. För evigt mellan frihet och död.
Inne i köket har exakt tjugofyra ljus slocknat, men alla glöder.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | saragustavsson - 24 aug 10 - 21:33- Betyg:  | | Jätte bra skrivit! vad snackar du om ringrosig :O | | yllop - 8 aug 10 - 13:56- Betyg: | | sååå bra!!!:) |
|
|
|
