Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Och jordgubbarna färgade dina läppar röda - ONE

Och jordgubbarna färgade dina läppar röda
- Det är alltid ett annat hjärta som får oss att känna av vårt eget

Hon smakade på orden som for ur
hennes strupe, och ögnade genom tårarna som föll från hennes
isblå blick
vars irisar pryddes av solens stjärnklarhet
och ramades in av horisontens gränsningar
när den illavarslande skuggan
gjorde sitt intåg
och deklarerade en kärlek till
henne
ett ynka flickebarn
som knappt visste vad kärlek
var.


Hon kunde inte se något. Tårarna skymde hela den klara världen.
Ett lätt vinddrag ökade i styrka, smekandes fram och tillbaka. Små vinddrag av kärlek. Hon förstod med ens att tårarna skulle försvinna, torka bort från hennes skära kinder och följa med vinden.
”Misströsta inte.”
Rösten lät alltför avlägsen för hennes öron. Nästan så att hon knappt hörde dem, men de fanns ändock där.
”Söta, söta flickebarn.”
Där kom rösten igen. Hon reste sig upp från stenröset och sprang i riktning mot jordgubbsplantagen för att gömma sig bland buskarna, men något slet tag i hennes högra arm och drog henne tillbaka till sittplatsen hon älskade att sittandes grubbla på. Hennes blickar for över hela den gröna slätten och upp mot himlen, men hon hittade ingenting eller ingen. Vem det nu var.
”Kom och sätt dig.” Rösten lät mycket högre nu. Det var nästan som att personen i fråga stod alldeles bredvid henne.
Rädslan grep tag om hennes hjärta och sände en stöt av kalla kårar längs hennes ryggrad. Tårarna rann allt häftigare nu och hon skakade.
”Lugna dig, jag ska inte göra dig förnär.” Sa han simpelt.
En mörk skugga tog form mitt framför ansiktet på henne. Figuren gick inte att se på grund av dess suddighet längs linjerna som man borde ha kunnat urskilja, men ansiktsdragen var tydliga. Onaturligt vacker var han på ett alltför lidelsefullt sätt. Hon tog två steg bakåt. De mörka ögonen blixtrade och de mjuka, mjuka läpparna drogs ihop. Håret var luftigt nästan transparent och böljade med vinden. Hela hans väsen böljade.
”Vem är du?” hennes röst skakade när hon stammandes skakade ur sig stavelserna.
Skuggan log och blottade sylvassa tänder som gnistrade likt pärlor i solskenet. Han lade huvudet på sned och ögonen, åh de där ögonen, granskade henne alltför ingående. Alltifrån jordgubbsfläckarna hon hade på tröjan, till de gråtdränkta blåa ögonen, lade han märke till. De svarta ögonen, som tycktes ha svalt all mörker i världen, log.
”Jag är skuggan. Din.”
Han närmade sig henne med två mjuka vinddrag och läpparna krökta i ett demoniskt halvleende.
”Vill du att jag dödar dem? Dem som har fått dig att gråta onödiga saltvätskor?” frågan var gravallvarlig och hon skakade häftigt på huvudet trots den konstiga definitionen av tårar. De blodröda läpparna var fastnaglade vid varandra och hon yttrade inga ord. Hon var för rädd.
Två kyliga vinddrag markerade hans bortgång när hon knep ihop ögonen för att slippa se på honom mer.

*

3 år senare

”Jordgubbar smakar så gott.”

Hon skrattade för sig själv, plockandes de röda juvelerna ur en buske som precis hade börjat blomma. Leendet hon bar på läpparna pryddes av pärlvita tänder och jordgubbssylt. Leendet hade fastnat och vägrade komma bort sig nu när den väl befann sig där, på plats. Hon åt tre stycken tjocka jordgubbar, sittandes på en kal sten alldeles i närheten av sommarbuskarna. Solen gassade på himlen, förnöjd över sin position bland de fluffiga vita molnen. Hon njöt av dess varma solstrålar, njöt av värmen och brännan den placerade på hennes hud. Hon log. ”Du tycks ha det skönt här, med den flätade korgen och allt.” Rösten ekade och lade en skugga över hennes leende. Hon for vilt med blicken, än hit och dit. Förgäves. Han var redan borta.

”Sluta, Richer, sluta!” skrek hon när en illavarslande kyla fyllde hennes benkotor och sände en ilande smärta i hennes kropp. Plötsligt så värmdes hon inte längre av solen, hon brann. ”Aj!” snyftade hon, väl medveten om vad detta innebar och alltför van vid det. Han lyckades alltid förstöra hennes dag. ”Richer. Snälla. Sluta,” orden kom kortvist och hackigt, hon orkade inte säga mer än så på grund av den överväldigande smärtan. Jordgubbarna for över gräsplätten, rullandes, rullandes. Allt gjorde så ont.

”Snälla.”

Plötsligt försvann allt det onda och en smärtsam hosta satte fart i hennes strupe. ”Du ska lida,” muttrade den hemska skuggan. Solen skymdes och himlen som varit så vackert blå fick en gråtonig färg. Kylan svepte om henne, och hon vaggandes i dess mjuka, frostiga famn. Han omfamnade henne. ”Du älskar inte mig längre, ” orden maldes, spottades ut. ”Du älskar mig inte längre, inte som förr,” rösten lät sorgsen och betoningarna låg på det viktigaste han sa: älskar.”Nej, Richer. Jag kan inte älska dig längre, aldrig mer. Du har inte gjort dig förtjänt av det längre.”

Jordgubbarna fortsatte att rulla när kylan mjuknade och tynade bort. Försvann med vinden som smekte hennes gyllenblonda hår. Orden viskades fram, fördes med havsvågorna och nådde henne långt senare än tänkt, när hon hade slut på de söta jordgubbarna som färgat hennes plommonläppar röda.

”Men jag älskar dig.”




*

Copyright - V&L

Skrev denna för ett bra tag sedan men tyckte ändå att den passade in här i dikta, bland mina andra verk.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Mp3 - 7 aug 10 - 11:25
Jag älskar dina noveller. De är så fruktansvärt annorlunda och fantastiska. Och ditt språk, jag lovar och svär att jag dör några hundra gånger om vid alla dessa vackra formuleringar och ord. <3
Qwatie - 1 aug 10 - 18:40- Betyg:
Helt underbart fantastisk! Har inget kritik att ge, så bra var den :)

Skriven av
Violet
1 aug 10 - 15:30
(Har blivit läst 292 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord