Älskade vän, del 2 |
Älskade vän, del 2
När jag vaknade ensam i min stora säng var jag riktigt illamående och hade extrem huvudvärk. Jag saknade festen kvällen innan, jag ville ha mer, mer, mer. Min mun gav ifrån sig en stor gäspning medan jag sträckte på mig. Täcket hade rullat ner på golvet men det gjorde mig ingenting, det var så varmt att jag hade blivit alldeles svettig under natten. Jag kliade mig i ögonen och reste mig upp. Jag hörde att mamma höll på att göra frukost där nere, hon var alltid så högljudd. Jag brukade älska att vakna till ljudet, det fick mig på bra humör, jag fick en härlig känsla av ljudet. Min mamma var nära och gjorde frukost, hon levde liksom, svårt att förklara känslan. Men nu fick jag bara ont i huvudet, det var som att den höga musiken hade följt mig och dunkandet hängde kvar i huvudet på mig. Jag öppnade dörren och det var jätteljust i hallen. Jag blundade hårt innan jag tittade igen. Jag började gå ner för trappan till köket. Mamma hörde mig.
”God morgon älskling! Hade du kul igår kväll? Du kom hem ganska sent, jag hörde dig” sa hon och log mot mig. Hennes min förändrades och hon väntade inte längre på svar på frågan utan utbrast:
”Nämen Gud, vad du ser ut! Du.. Du drack väl inte? Eller?” hennes röst var ängslig och orolig. Jag skakade på huvudet och log mot henne.
”Blev lite sent bara, är astrött” svarade jag. Hon nickade och gav mig en macka med ost och marmelad på. Jag var egentligen inte sugen på någon jäkla rostmacka men jag tog ändå emot den, jag ville ju inte göra henne orolig. Hon gav mig en orolig blick till.
”Är du säker på att du inte drack något? Du tog väl inte emot något från en främling eller så? Eller?” jag hörde på mammas röst att hon var allvarlig och riktigt orolig. Jag ville egentligen inte ljuga för henne, men om jag gjorde det, hur skulle jag då kunna fortsätta? Jag ville ju fortsätta. En suck trängdes ut genom mina läppar.
”Ja, jag är säker. Jag drack ingenting. Jag lovar, mamma” svarade jag och tog ett bett av rostmackan innan jag satte mig på min plats. Ingen annan hade vaknat än, jag ångrade att jag inte hade legat kvar i min säng och somnat om. Mamma trodde på mig och började duka fram te och kaffe, samt koppar och glas, juice och sådant. Hon var verkligen som en äkta hemmafru. Min pappa var aldrig hemma utom på helgerna, men vi hade kul när han kom hem, och han tjänade ju jag vet inte vad hur mycket som helst, så jag hade ingenting att klaga på. En månadspeng på 2000 kr utan att behöva jobba eller någonting är ju ingenting man skulle säga nej till precis. Jag behövde inte ens köpa godis till mig själv för det gjorde pappa. Bortskämd var jag, men det märktes inte, tyckte i alla fall min bästa kompis Ellika. Ellika? Jag ville ringa och prata med henne, berätta vad som hänt. Att jag förlorat min oskuld och allt. Men samtidigt visste jag att hon skulle bli förbannad för att jag inte hade sagt något till henne, och hon hade tvingat mig att lova att aldrig dricka igen. Nej, jag skulle inte berätta för henne. Punkt.
Dagarna gick, till och med veckor. Jag umgicks nästan aldrig med Ellika mer. Hon blev ledsen och ville inte prata med mig, hon trodde att jag hittat en annan bästis att vara med. Hon hade fel. Jag festade ensam hela nätterna. Jag ville ha henne med mig. Men samtidigt inte. Hon skulle bara försöka få mig att sluta, hon skulle tvinga mig bort från killarna.. Jag ville ha dem kvar! Jag älskade det som jag hade nu! Jag ville för allt i världen inte sluta.
Jag gjorde min mamma orolig..
”Du vet att jag älskar dig. Men jag börjar bli orolig för dig. Du festar till och med mer än Sanna nu för tiden! Och du festar själv! Jag har aldrig sett dig gå med en kompis i alla fall? Fattar du inte vad som kan hända? Jag oroar mig för dig, Hanna!” skrek min mamma, hennes ögon var röda av gråt och hennes underläpp skakade, hon var extremt ledsen och orolig för mig. Jag ville inte göra henne orolig. Men för helvete! Allt jag gjorde var att dricka lite, och knulla en massa. Det var väl inte så hemskt? Jo, det var det egentligen, men jag vågade inte erkänna det för mig själv.
Jag gjorde min bästa kompis ledsen..
”Varför vill du aldrig umgås med mig längre? Det känns som att du på något sätt försöker undvika mig, varför? Har jag gjort något fel? Snälla, du vet att du kan lita på mig! Varför har det blivit såhär? Jag älskar dig Hanna! Varför?” Ellikas kinder var blöta av tårar och jag skämdes. Hennes blodsprängda ögon var inte längre de vackra blåa ögon som nästan alltid lyste av lycka.
”Jag är ledsen. Jag vet inte varför.. Snälla förlåt mig! Jag lovar jag ska vara med dig mera. Jag vet inte vad som har hänt med mig. Jag måste sluta..” jag började också gråta och gav Ellika en kram.
”Sluta med vadå?” viskade Ellika, hon kramade inte tillbaka. ”Det känns som att du känner att du inte kan lita på mig längre. Det känns som att du aldrig vill ens se mig. Du vet att du kan säga allt till mig”. Jag nickade, men kunde inte förklara. Jag var så.. Ledsen. Det var jag verkligen.
Jag förstörde mig själv..
Jag hatade mig själv för att jag inte kunde sluta. Om mamma gav mig utegångsförbud gick jag ändå, ville Ellika umgås struntade jag i henne.
Eller inte struntade. Eller?
Smygläs inte nu, kommentera! :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | lakritskossan - 22 aug 10 - 19:56 | | Bästa | | noway - 30 jul 10 - 20:14 | | Keep on ! Mejla (: | | Sabbe_sabbe - 30 jul 10 - 11:43 | | Mer:D mejla? | lezz - 29 jul 10 - 02:21- Betyg:  | | Vill höra ännu mera! Maila :) | | VetEjxD - 28 jul 10 - 13:00 | | den var kanske lite bättre änn del 1.. men inte riktigt lika bra som första... |
|
|
|
