Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

"Låt oss vara! Låt oss leva!" Del 3.

Kapitel 1, (Lite från Olyckan i del 2) Sarah:

Vi var på väg tillbaka till mopederna och var lika glada igen och hade just glömt mötet med Mats och Markus.
Jag tar fram nyckelkedjorna som Sarah och jag har våra nycklar till mopederna på. Och ska just kasta Sarahs kedja till henne när jag tittar upp, jag tappar kedjan och Sarah som fortfarande bara tittar på mig böjer sig ner och plockar upp den medans hon säger:
– Men Sanna har du blivit klumpig nu också haha, Sarahs skratt klingar av lycka, men exakt en halv sekund efter att hon rest sig upp och ser vad jag ser så tystnar hon.
– Shit, är det enda jag säger.
– Nej, å nej, säger Sanna medans hon backar. Inte igen, jag tänker inte det låta hända igen! , skriker Sanna och vänder sig om för att springa.
– Nej Sanna! , skriker jag till henne när hon backar undan. Men det är försent…

Jag blundar och faller på knä. Ljuden upprepas gång på gång i mitt huvud, så som bilderna. Jag som skriker: Nej Sanna! Sen en mörkmörkblå bil som slirar och någon sekund efter det en kraftig duns som om den träffar något eller någon, sen tystnad… Absolut tystnad, fast ljuden fortsätter direkt efter tre sekunder. Jag hör mig själv skrika: SANNA!
Jag reser mig snabbt upp och springer fram till den livlösa kroppen, som ligger ca fem meter från den mörkmörkblåa Saab som står snett över vägen.
– Sanna, snälla Sanna. Söta, rara gumman. Snälla Sanna, vakna nu är du snäll. Sanna! Jag säger små söta ord i hopp om att hon ska vakna och säga nåt i likhet med ”ta det lugnt, jag är okey” eller ”vad pratar du om det var bara en liten smäll”, men Sanna vaknar inte och jag vågar inte röra hennes kropp istället sitter jag på knä bredvid och gråter. Tillslut tar jag hennes hand, mycket varsamt och lägger den i min. Jag ser blod rinna från hennes bakhuvud, och det är inte mycket men tillräckligt för att jag ska få panik igen.
– Sanna snälla gumman. Lämna mig inte nu! Du får inte, det tillåter jag dig inte Syrran, säger jag som att ifall att hon vaknar så ska det vara något att skratta åt. Jag sträcker fram min vänstra hand och tar mycket försiktigt bort det svarta håret som döljer hennes ansikte. Nu ser jag, hennes ögon är vidöppna.
– Sanna hör du mig snälla lämna mig inte, mumlar jag knappt hörbart.
Nu kan jag höra sirenerna närma sig och Mats och Markus som ståt en bit bort tar varsamt tag i mina armar och leder mig bort från Sanna.
- NEJ! Låt mig vara! Skriker jag och sparkar till Markus som tappar greppet om min vänstra arm och sen smäller jag till Mats så att han tappar greppet om höger arm.
Jag springer fram till Sanna igen, och nu är det massor av läkare och såna personer som lyfter upp henne på en bår och ska just bära in henne i ambulansen. Jag rusar fram, känner Markus och Mats händer om mina armar igen men jag slår mig lös och följer med Sanna i ambulansen.
- Jag är hennes syster, säger jag som en ursäkt.
- Det är okey, du får följa med, säger en söt kille som sätter in dropp i hennes högra arm.
- Vad heter hon? , frågar den söta killen.
- Sanna… Hon är min lilla Sanna, säger jag och känner at tårarna är på väg igen.
- Okey, och efternamn? , frågar han snällt.
- Eh… måste jag svara? , frågar jag honom medan jag tittar bedjande in i hans ögon.
- Nej, jag förstår det är okey, säger han och ler.
- Tack såå mycket, du anar inte hur mycket du just hjälpte oss, säger jag tacksamt och tänker på tanken hur våra föräldrar skulle hantera detta. Det blev en för smärtsam tanke, nu rinner tårarna och jag försöker att inte gråta högt men misslyckas.
- Är det… ja menar… kommer hon…, jag prövar att fråga det med olika ord men meningarna tycks försvinna innan jag ens hunnit säga två ord.
- Hon kommer klara sig, kanske något brutet revben och lite hjärnskakning.
- Å nej! Hur länge kommer det att ta innan hon kan gå och sånt, som vanligt? , frågar jag medans jag återigen tittar bedjande på den unga killen.
- Jag vet faktiskt inte, tyvärr. Hur så? Har ni bråttom? , frågar han lite nyfiken på rösten men mest snäll och för vänlighetens skull.
- Eh… jo… eller… nja… det är nämligen så att… att… vi skulle…, mina ord kommer åter igen inte fram och jag stammar bara fram några ord.
- Ska ni ut och resa? , frågar han förstående, som om han visste allt men inte skulle ringa till polisen och berätta, utan att han skulle hjälpa oss.
- Hmm… ja det kan vi väl kalla det. Vi ska på en resa snart och vi skulle just börja den, vi behöver verkligen den här resan. Förstår du? , förklarar jag för honom och hoppas att han fattar vinken.
- Ja jag förstår, jag har träffat många som ska eller är ute och reser men vad för anledning har ni? , frågar han och vi pratar som på ett språk som bara han och jag förstår.
- Vi har skadats, säger jag fast nu är det inte på det hemliga lilla språket längre utan nu säger jag det nästan rakt ut.
- Okey, jag förstår, var det länge sedan? , säger han som för att få veta hur mycket skadade vi är.
- Flera år…, är det enda jag säger till honom.
- Okey…

Kapitel 2, Kyssen och Uppvaknandet:

Tystnaden känns som en evighet.
Tillslut får jag nog och säger:
- Vad heter du?
- Andreas, säger den unga killen.
- Okey, snyggt namn det passar dig, säger jag och rodnar lite.
- Hehe, tackar, tackar. Men vad heter du då? , frågar Andreas (snyggingen).
- Sarah, jag heter Sarah, säger jag lite blygt.
- Bra att veta Sarah, säger han.
- Så… Tänker du fråga mig om jag är singel nu också eller? , säger Andreas och skrattar.
- Haha, va? Nä, men när du ändå nämner det så. Är du singel Andreas? , säger jag och kommer på mig själv med att flörta med honom.
- Hehe, ja. 19 och singel och bor ensam, säger han.
- Nu förstörde du mina andra frågor för mig! , säger jag och låtsas bli lite arg.
- Jaha, och vad var det för frågor? , säger Andreas och ler så att jag smälter som mjölchoklad i en varm ugn.
- Jag hade tänkt fråga om du bodde ensam och hur många år du är, säger jag och flörtar verkligen med honom nu.
- Jaha men nu får du fråga nåt annat, säger han och ler.
- Okey, jag har en fråga, säger jag och min hjärna säger NEJ men mitt hjärta säger JA.
- Och vad är frågan? , säger han lite nyfiken och med en blick, som gör att jag bara får ännu mer lust att göra detta.
- Kan du blunda? , säger jag och känner hur blodet forsar upp i ansiktet.
- Okey, så här? , säger han och ler.
- Just så…, säger jag och kysser honom rakt på munnen.
Han kysser mig tillbaka och då vet jag att jag lyckas. Så håller vi på ända tills jag känner att något klämmer min hand väldigt hårt och så hör jag en hes röst säga mitt namn.
- Sarah..., hör jag den hesa rösten säga. Först reagerar jag inte och sen återvänder jag till verkligheten. Och allt kommer som en stor bomb till huvudet igen.
Sanna hade blivit påkörd och vi var i en ambulans som just nu var utanför ett sjukhus.
- Sanna? , säger jag med en tjock röst och försöker att inte gråta.
- Var är vi? , frågar hon.
- Sarah det får inte hända igen, Markus och Mats. Det får inte hända igen Sarah! , säger hon med paniken som står och bankar på för att komma in.
Mina tårar har börjat rinna igen och min röst är borta så istället kramar jag henne försiktigt.
– Sanna? Du har varit med om en olycka. Kommer du ihåg något? , säger Andreas och jag ser honom tacksamt i ögonen.
– Det enda jag kommer ihåg är…, hennes röst dör bort och jag vet vad hon tänker på.
Det enda hon kom ihåg var vad hon tänkte på och det var Richard som nästan mördade henne.
- Hon såg inte bilen, den kom bakifrån. Jag försökte …, nu försvinner mina ord igen.
- Det är okey Sarah, säger Andreas och lägger sin ena hand snabbt på den handen som jag inte håller i Sanna. Men han tar snabbt bort den, för nu öppnas dörrarna och de tar ut Sanna som ligger på båren.
- Sarah, snälla lämna mig inte jag vill inte tappa bort dig! , säger Sanna när jag utan att jag märker det stannar. Jag springer ifatt sjukhus personalen som tog iväg henne in i sjukhuset.
- Får jag följa med? , frågar jag Andreas som går vid Sannas bår.
- Tyvärr, det är bara personalen som får följa med. Du får vänta i väntrummet och fylla i information om henne så att vi vet lite mer om henne.
Jag stannar chockad över hans ord. Andreas hinner försvinna med Sanna och de andra läkarna och de innan jag tyst, tyst, knappt hörbart viskar fram mitt förvirrande svar:
- Nej, jag kan inte, viskar jag fram och nu kommer åter igen mina tårar. De rullar sakta ner för mina kinder. Först märker jag det inte, inte förens jag tar upp vänstra handen för att ta undan en hårslinga som är ivägen känner jag tårarna. Jag går sakta in i sjukhuset och går fram till receptionen.
- Jag skulle fylla i uppgifter om Sarah, säger jag till en ung kvinna som kanske är 20 max 25.
Kvinnan ser oförstående på mig och jag försöker komma på ett sätt att förklara vem jag menar utan att nämna för mycket om henne.
- Flickan som kom in här förut, hon med kolsvart hår, säger jag då till kvinnan men hon ser bara ännu mer oförstående på mig.
- Hon som hade blivit på körd, säger jag tillslut och mina tårar rinner nu mer och mer ner för mina kinder.
- Åh, hon ja. Oj då, är du en släkting eller vän till henne? , frågar hon vänligt.
- Jag är hennes… hennes... syster, säger jag mellan snyftningarna.
- Oj, har du fått veta något om hur skadad hon är än? , frågar kvinnan.
- Va…? Nä, bara att hon säker har brutit några eller något revben och fått hjärnskakning, säger jag och försöker att sluta gråta men det blir bara värre. Jag tänker på vad som kommer hända om Markus och Mats säger till Richard att vi är här. Jag tänker på vad som händer om de berättar om att vi är på sjukhuset, och vad som händer om han bestämmer sig för att berätta för våra föräldrar.
Det blir för mycket för mig och helt plötsligt blir jag väldigt yr och börjar få ont i huvudet. Jag hör den vänliga kvinnan fråga om jag mår bra, men jag hinner inte svara innan allt blir svart för mina ögon. Jag känner en duns som om jag just fallit.

Kapitel 3, Mats:

(Detta är ur Mats ”vinkel” av denna dag, alltså han som berättar osv.)

Jag vaknar av att jag hör telefonen ringa men jag känner inte för att svara, så jag låter telefonsvararen ta det.
Jag hör min röst säga det vanliga som alla hör när jag inte svarar och sen hör jag pipet.
Hej, det är Mats som pratar, jag är visst inte hemma eller så vill jag inte svara så... Ni vet vad ni ska göra nu, chao! Peep!
Men det är inte någon kompis som börjar prata om någon fest eller så. Nä, det är någon som verkar täcka för luren. Sen hör jag en tjej som låter bekant som börjar prata.
– Hey Mats. Gör du? Om du undrar vad vi gör så är det en jävligt bra fråga kanske du och Markus ska fråga er ”polare” Richard om den saken! Och hur mår du? Hoppas du mår förjävligt för det gör i alla fall vi! Fast vi är fria! Haha! Ville bara att du ska veta att vi är i närheten och du kan gärna berätta det för ”broshan” Richard! Hejdå! , säger tjejen och verkar lägga handen för igen.
– Sanna?! Va i? , skriker jag ut i luften, ställer mig så snabbt upp att täcket trasslar in sig i benen och jag snubblar. Jäklar. Jag reser mig och går fram för att lyfta upp luren men ångrar mig.
– Jag kommer ihåg vad som hände senaste gången vi sågs. Sanna och Sarah som blev slagna och sparkade av Richard och hans kompisar. Medans jag och Markus bara stod och tittade på. Det svider till när jag tänker på att vi log åt varje gång Richard lyckades få Sarah eller Sanna att grina till av smärta. Vi hade gjort det för att vi trodde att Richard va den som var cool, och vi ville vara coola. Men jag hade förlorat något som jag ångrat så mycket att jag var nära att skära halsen av mig. Markus sa att han också hade varit nära att ta sitt liv men att vi var tvungna att fortsätta.
Jag hör att Sanna tar bort handen från luren och sen säger en sorgsen röst:
– Han kommer inte svara, förlåt Sarah! Jag lovar att ingen ska få hindra oss nu! Men om han vet vilka vi är - och om han är sjyst nu - så ringer han väl till din mobil, säger Sanna.
Jag hör någon snyfta till och sen hör jag Sarahs välbekanta röst fast som med Sanna så låter hon äldre och sorgsen.
– *Snyft* Det gör inget Sanna, han hjälpte oss inte då och jag vet faktiskt inte om han skulle göra det nu. Asså, åh, så svårt det är! Jag gillar honom eller gillade - vet inte – men... Jag klarar bara inte detta! , säger Sarah och det känns som någon just stuckit mig med en kniv i hjärtat. Sen hör jag henne hämta andan och säga:
– Om du är så jävla ynklig att du fortfarande är på Richards sida så vill jag bara säga: DET ÄR VI, JAG OCH SANNA, SOM ÄR OFFREN HÄR OCH RICHARD ÄR ORSAKEN TILL DET HELA, kanske inte allt, MEN DET MESTA! , jag hör att Sarah börjar gråta sen säger hon fast inte till mig denna gång, Sanna jag klarar inte mer… Det är ingen ide, ingen vill att vi ska leva exakt som Richard sa då på torget.
– Nej! Det är inte sant, skriker jag. Jag… älskade ju dig Sarah, det sista kommer som en hes viskning.
– Och ni, skriker Sarah i luren igen, ja - du och Markus - höll med honom, era fega jävlar ni vet inte vad vi får utstå varje jävla dag!!!
– Förlåt, är det ända jag får fram när jag står där med händerna knutna och har lust att slå ihjäl Richard, det är nära att jag till och med slår till mig för att jag var så dum.
Sen hör jag Sannas röst igen.
– Lägg på nu Sarah du har rätt det är ingen ide! Vi drar, säger hon och sen smäller det till och jag förstår att hon lagt på.

Jag om står där i tio sekunder eller tre timmar vet jag inte. Men jag vaknar upp ur min lilla ”dvala” när det knakar på dörren. Först tror jag att det är Sanna och Sarah som kommit för att stå öga mot öga med monstret som bara stod och flina när de blev halvt ihjäl slagna.
Sen hör jag någon som rycker i dörren och sen en nyckel i låset. Då förstår jag att det är Markus som kommer.
Han hade fått en nyckel så att han kunde komma och gå när som helst och jag hade en till hans lägenhet. Men mina föräldrar gillar inte iden så mycket men tillslut gav de med sig och samma med Markus föräldrar.

- Tja! Vad är det som har hänt? Det ser ut som om du har sett ett spöke, säger Markus och skrattar.
- Nåt i den stilen, säger jag tomt till honom och fortsätter sen med tre ord, Sarah och Sanna…
- VA?!, skriker Markus och jag bara nickar åt hans frågande blick.
- De ringde…, säger jag och Markus blick går från mig till telefonsvararen till mig igen och tillbaka till telefonsvaren.
- Varför?, frågar han.
- Lyssna själv, säger jag och trycker på telefonsvaren.
- Du har 1 missat meddelande. Piip! :
- Hey Mats. Gör du? Om du undrar vad vi gör så är det en jävligt bra fråga kanske du och Markus ska fråga er ”polare” Richard om den saken! Och hur mår du? Hoppas du mår förjävligt för det gör i alla fall vi! Fast vi är fria! Haha! Ville bara att du ska veta att vi är i närheten och du kan gärna berätta det för ”broshan” Richard! Hejdå!
(Paus)
- Han kommer inte svara, förlåt Sarah! Jag lovar att ingen ska få hindra oss nu! Men om han vet vilka vi är - och om han är sjyst nu - så ringer han väl till din mobil.
Någon snyftar till sen kommer Sarahs röst igen:
- *Snyft* Det gör inget Sanna, han hjälpte oss inte då och jag vet faktiskt inte om han skulle göra det nu. Asså, åh, så svårt det är! Jag gillar honom eller gillade - vet inte – men... Jag klarar bara inte detta! , säger Sarah. Hon hämtar andan och säger:
- Om du är så jävla ynklig att du fortfarande är på Richards sida så vill jag bara säga: DET ÄR VI, JAG OCH SANNA, SOM ÄR OFFREN HÄR OCH RICHARD ÄR ORSAKEN TILL DET HELA, kanske inte allt, MEN DET MESTA! , Sarah börjar gråta och sen säger hon till Sanna, Sanna jag klarar inte mer… Det är ingen ide, ingen vill att vi ska leva exakt som Richard sa då på torget.
– Och ni, nu skriker Sarah i luren igen, ja - du och Markus - höll med honom, era fega jävlar ni vet inte vad vi får utstå varje jävla dag!!!
Sen hörs Sannas röst igen:
- Lägg på nu Sarah du har rätt det är ingen ide! Vi drar, säger hon och sen smäller det till.
- Meddelandet mottaget...
Mer hör vi inte för Markus hinner stänga av telefonsvaren.
– Okey, så de är här i Göteborg. Vad är det för speciellt med det? Inget, säger Markus när han går fram och tillbaka och pratar med sig själv.
– Markus, jag måste få prata med henne, säger jag med tröt röst till honom.
– Varför? Vad ska du säga till henne? Du hörde själv, de tror att vi tillhör de elaka personerna, säger han.
– Men…, börjar jag men Markus avbryter mig.
– Inga män, du är väll inte bög eller?, säger Markus och skrattar.
– Kom vi drar till Café Ängeln och äter frukost med resten av polarna, säger han och går mot hallen, kom igen nu de är redan där och väntar!
– Okey jag kommer, säger jag och följer med Markus till Café Ängeln.

Kapitel 4, Mötet:

När jag och Mats ska dra hem till mig, för att ladda ner lite filmer och skit åt folk, säger vi hejdå och går mot dörren.
Vi hade varit i några minuter på Café Ängeln och ätit lite frukost och pratat med polarna. Det var nästan folk tomt, bara de vanliga stamkunderna var där.
Fast, just innan vi ska gå, kommer det in en tjej som ser ut att vara kanske 14-16 år. Hon har en svartmunkjacka och mjukisbyxor. Jag kan inte se ansiktet för belysningen i Caféet Ängeln var alltid dåligt.
Tjejen går fram till kassan och verkade beställa något och står sedan och väntar, tydligen ska hon ha något med sig.
Jag och Mats är just på väg till dörren när helt plötsligt en annan tjej kommer in springande.
Hon springer fram till tjejen som står vid kassan, jag knuffar Mats lät i sidan han fattar vinken. Jag och Mats vänder oss lite nyfiket om och jag får ögonkontakt med den andra tjejen.
Det är Sanna! Och vad jag ser i ögonen är inte glädje eller sorg, som jag trodde att hon kanske skulle känna när hon såg mig. Nej, det jag ser i ögonen är inte heller avsky, avsky för vad vi gjort. Det är RÄDSLA! Jag förstår ingenting och hör bara Sanna skrika åt tjejen som är vid kassan:
- Sarah! NU! Vi måste verkligen åka, säger Sanna, tar kassen och betalar snabbt.
Sarah som inte förens verkar ha sett mig och Mats ser oss och får också bråttom.
När Sanna och Sarah springer förbi oss – som står som två stenfigurer – säger Mats ett ända ord. Inte högt men det är högt nog för att man ska höra det.
- Sarah? , säger han med sorg och undran i rösten.
– Idiot!, är det ända hon skriker till honom när hon och Sanna sätter sig på sina mopeder och åker iväg.

Vi står så i max tio sekunder men det känns som en evighet. När vi fått tal- och rörlighetsförmågan tillbaka börjar Mats gå mot dörren och säger till mig:
– Jag måste få prata med henne. Jag måste träffa henne. Få en chans att förklara, säger han med beslutsamhet i rösten.
– Okey, men vart ska vi börja och leta?, säger jag som också har lust att reda ut allt detta med Sanna.
– De åkte ditåt, säger Mats och pekar mot vägen som de försvunnit åt.
– Okey, vi åker och kollar härifrån och ser oss omkring och till brunsparken, säger jag.
– Va? Varför ska vi sluta där? , säger Mats med oförstående i blicken när han ser mig i ögonen.
– Därför att Sanna sa alltid att det stället som hon tyckte om mest var Brunsparken, förklarade jag för Mats. För därifrån kunde hon lätt hitta till de andra ställen hon gillade hade hon också sagt, men det sa jag inte högt, det rörde bara upp gamla känslor som legat orört så länge.
– Bra, då åker vi dit och kollar.

Kapitel 5, Olyckan:

Efter att ha åkt dit och tillbaka till Café Ängeln igen – utan att sett så mycket som en glimt av tjejerna eller deras mopeder – så skulle vi just åka hem och ge upp, trodde jag.
Men Mats hade andra planer just när vi ska köra iväg så vänder han på sin moped och väntar på en lucka i trafiken.
- Vad gör du? , säger jag och ser på Mats.
- Du tänker sticka tillbaka va? Varför? De är säkert inte där och då blir du bara mer besviken, säger jag och tänker att då skulle det säkert röra upp de gamla känslorna hos mig igen också.
- Ja, jag tänker sticka tillbaka! För jag vill hitta henne, jag vill förklara. Inte få en andra chans, inget sånt. Det klarar jag mig utan, jag vill bara få förklara för henne. Och visst, de är säkert så att de är långt borta nu. Men tänk om de är där! Tänk om de är där och vi struntar i dem, säger han med sorgsen men modig röst.
- Jag kan inte låta dig åka…, säger jag och Mats ger mig en blick om att det är nåt han måste göra men jag bara ler.
- Jag kan inte låta dig åka, ensam, säger jag och skrattar.
- Sjyst, men vad väntar du på? Kommer du eller? , säger han, tar på sig hjälmen och kör ut i trafiken. Jag tar på mig hjälmen jag med och kör efter honom.

När vi kommer dit ser vi några mopeder som står parkerade vid Brunsparken.
– Kom vi går och kollar om någon av dom mopederna är Sanna och Sarahs mopeder, säger jag och parkerar och låser min moped. Markus parkerar och låser också och kommer sen efter mig, som går och kollar om någon av de många mopederna liknar eller är de som Sanna och Sarah hade.
Då ser jag dem, två mopeder exakt sådana som Sanna och Sarah hade. Och här sitter även hjälmarna fast låsta vid mopederna. Hjälmarna har eldslågor och mörkblå bakgrund.

- Mats är det inte dem som kommer här borta?, säger Markus och rycker i min vänstra arm.
- Va, var? , säger jag och tittar mig omkring.
- Där, tjejerna med ryggsäckarna. Det är Sanna och Sarah, säger Markus och pekar rakt framför oss.
- Jo, jävlar det är dem, säger jag.
- Ska vi stå kvar eller vad? , säger Markus till mig.
- Vi kom hit för få förklara, inget annat. Eller hur?
- Ja du har rätt, säger Markus och nickar.
- Bra, säger jag och ler.

Nu är de knappt fyra meter bort.
Sanna och Sarah skrattar och ser så glada ut. Sanna tar fram nåt som ser ut nyckelkedjor och tänker visst kasta den till Sarah, men hon ser oss och tappar den.
Sarah som inte nu heller ha sett oss böjer sig ner och tar upp kedjan och säger:
– Men Sanna har du blivit klumpigt nu också haha, Sarahs skratt låter lika vackert som en ängels – inte för att jag hört en ängel skratta med det måste låta så vackert som Sarah.
Men mindre än en sekund efter att hon rest sig och sett mig och Markus så tystnar hon och leendet försvinner. Kvar är bara ett tomt ansikte varken ledsen eller glad.
Jag försöker komma på något att säga, men vad ska man säga ”Hej, förlåt för att vi lät Richard spöa upp er” eller ”Hej, jag fick ert meddelande” eller kanske den här varianten ”Hej, kan vi inte bli vänner igen och glömma allt som hände senast”, nä inget låter vidare lockande eller hur?
Istället var det Sarah som börja prata bara några sekunder efter att hon så snabbt tystnat.
- Shit, är det ord som hon först verkar komma på att säga och ser fortfarande helt tom ut i ansiktet, kanske lite förvånad men iså fall döljer hon det bra.
Sanna däremot ser rädd ut.
- Nej, å nej, säger hon samtidigt som hon backar. Inte igen, jag tänker inte låta det hända igen, skriker hon åt oss och vänder sig om för att springa.
- Nej Sanna! , skriker Sarah. Och jag ser förskräckt den mörka bilen slira i ett försök att inte köra på Sanna men det är försent.
Bilden slirar, kör på Sanna med en duns och hon flyger iväg och hamnar på vägen 5-6 meter från bilen.
– SANNA! , hör jag Sarah skrika medans hon faller ner på knä.
Sarah reser sig snabbt igen och springer fram till den livlösa kropp som ligger där med det vackra korpsvarta håret som Sanna aldrig satte upp i en tofs eller fläta.

Jag ser på Markus och ser att han vänt sig om och nu står lutat mot en lyktstolpe och svär åt gud och alla övremakter som lät detta hända.
Jag märker att jag måste göra något, så jag tar tag i Markus arm och vi går fram tills vi är bara 2-3 meter från Sarah och Sannas livlösa kropp.
Mannen som körde den mörka bilen – Saab är det visst – kommer ut och verkar inte först bry sig om att han kört på en person. Men det är inte vilken person som helst det är Sanna, den snälla och fina tjejen som överlevt Richards alla slag, sparkar och hån ord.
Jag och Markus går fram till killen som ser ut att vara + 20.
- Jävlar, fan att snorungar ska komma och bara gå rakt ut på vägen. Nu är bilden förstörd! , han svor och kollade på sin bil hela tiden så han märkte inte att jag och Markus gick fram till honom.
- Hey, fattar du inte att det var en OLYCKA?! , säger Markus till mannen som nästan hoppar till när han ser Markus mördande blick.
- Eh… jo… men… det är så… bilen… den är… ny, får han tillslut fram medans han ser in i Markus ögon och det ser ut som om han försöker att se bort men kan inte.
- Markus kom, säger jag till honom när jag hör sirener som tyder på att ambulansen är på väg.
- Va? , han tittar på mig och jag pekar på ambulansen som nu backat in några meter från Sannas livlösa kropp, sen pekar jag på Sarah och Sanna.
- Vi måste få undan henne så att de kan hjälpa Sanna, säger jag, jag och Markus går fram och tar försiktigt men allvarligt tag i varsin arm och drar varsamt bort Sarah från Sanna.
- NEJ! Låt mig vara! , skriker Sarah och sparkar till Markus som tappar greppet om hennes vänstra arm och smäller sedan till mig så att jag tappar greppet om hennes högra arm.
Sarah springer fram till Sanna igen, och nu är det massor av läkare och sådana personer som lyfter upp henne på en bår, de ska just bära in henne i ambulansen då Sarah rusar fram till Sannas bår. Jag och Markus tar tag i Sarahs armar igen men hon slår sig åter lös och hoppar in i ambulansen.


Ursäktar för det snabba slutet, men ni får skylla på min kära Syrra Bea. Hon ville ha denna del nu på sekunden. :P
Aja, i nästa del får ni veta lite mer ur killarnas sidor (kanske gäller det även Andreas:P) och vad som händer. Och vad hände med Sarah och kommer Sanna bli bra innan de åker fast?
D. S. Vet att början var fel skriver i del två och nu kan det va lite svårt at förstå, menmen. :P

Forts följer…
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Nellan16 - 15 apr 07 - 04:20- Betyg:
Den var skit bra!Typ det bästa jag har läst!!!!!!
MinnaMy - 12 sep 06 - 04:01
lovar att lägga in den innan imorn!!! om jag så måste sitta hela natten!! *tur att ja inte har några läxor*
JessicaPQ - 12 sep 06 - 03:33
SKRIV MER
susanne123 - 4 sep 06 - 20:13- Betyg:
snälla du måste fortsätta nu ju. please.
Jennisz - 5 jul 06 - 04:57- Betyg:
Hejhej.. det är jag på pussas.se som tyckte din novell var så bra jag blev medlem här och läste den här.. den var också jättebr a:D

Skriven av
MinnaMy
4 jun 06 - 20:31
(Har blivit läst 327 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord