03:37 [2/2] |
Nu kunde han inte förstå vad som fått honom att säga det han sagt. Trots vetskapen om att hans far inte skulle gilla det, trots rädslan, efter alla år av tystnad – varför nu? Varför överhuvudtaget? Gabriel hade aldrig ångrat sig så mycket förut som han gjorde då, när han inväntade straffet. Skulle det bli skäll eller slag? Både och?
Till hans förvåning kom det ingen utskällning och inte heller något nytt slag. Hans pappa stod bara precis som förut och stirrade på honom. Just som Gabriel började tro att han inte tänkte göra något alls tog han åter ett stadigt tag om kragen på hans pyjamas och började dra honom med sig genom det mörka rummet. Ut genom dörren, genom vardagsrummet och in på toaletten, där Gabriels pappa låste dörren och knuffade ner honom på toalettstolen.
Gabriel förstod ingenting. Vad höll han på med? Tänkte han slå honom här inne?
Ännu mer förvånad blev Gabriel när han, endast iförd kalsonger såg Gabriel nu när lampan var tänd, bara lugnt gick fram till badkaret och satte på vattnet. Vad var det som pågick? Gabriel satt på helspänn – det var något lurt med faderns beteende. Trots att det verkade fredligt anade han att något annat, något ont snart skulle komma, men han visste inte vad. Det skrämde honom att inte veta.
Det var inte förrän vattnet nått ända upp till kanten och hans pappa stängde av det som han förstod. Skräckslagen for han upp från toalettstolen och rusade fram till dörren.
Men han var försent ute. Hans pappa vände sig omedelbart bort från badkaret och kastade sig efter honom – innan Gabriel ens hunnit få ett grepp om låset var han framme vid honom och tog ett fast grepp om hans nacke. Med andra handen drog han Gabriel i håret så hårt att han började skrika. Ögonen tårades på Gabriel när hans fingrar separerades från den gråa metallen, både av smärtan och uppgivenheten. Hans enda möjliga räddning från tortyren som väntade drogs nu så brutalt bort från honom att han, trots att han visste att han inte fick, bara kunde fortsätta skrika, höja rösten så mycket han kunde för att någon kanske skulle höra honom. Han kämpade emot så mycket han förmådde, men det var lönlöst. Hans pappa var för stark.
- MAMMA! tjöt han med en röst som bröts. Hjälp...
Gabriels skrik avbröts tvärt när han plötsligt kände vattnet omsluta honom. Pappans flämtande andetag försvann, och runt omkring honom blev allting suddigt. Vatten strömmade in i munnen och fick honom att sätta i halsen. Panikslagen försökte han sätta sig upp, men faderns händer tryckte honom mot den hårda badkarsbottnen med all sin kraft. Gabriel vred sig som en mask och pressade allt han orkade uppåt samtidigt som han slet i sin pappas armar för att få honom att lätta på trycket. Till en början verkade det hopplöst, men plötsligt försvann tyngden och Gabriel befann sig ovanför ytan igen.
Hostande och frustande försökte han hämta andan. Samtidigt blev han medveten om hur kallt vattnet var – pyjamasen lade sig som en kylande hinna över hans kropp och fick honom att darra som ett asplöv.
När han kunde andas någorlunda normalt blev han medveten om att pappan stirrade på honom. Gabriel vände sig mot honom, mötte hans förargade blick. Hans ögon såg nästan svarta ut, vilket gjorde Gabriel rädd. Hans hjärta slog så hårt att han undrade om fadern inte kunde höra det, och hans hackiga andhämtning berodde inte bara på att han hämtade luft efter dränkningsförsöket. Trots att han var så rädd kunde han inte låta bli att fråga:
- Pappa, vad gör du?
Det var första gången på väldigt många år som Gabriel kallade honom för ”pappa”. Han brukade annars inte lyssna när hans son tilltalade honom på det sättet; Gabriel var i vanliga fall endast tillåten att kalla honom vid hans riktiga namn.
Pappan gav honom inget svar, men han fortsatte att stirra på honom med samma ilska i ögonen.
- Vad håller du på med? frågade Gabriel högt, nu en aning förargad han också. Först slåss du, och sedan försöker du...
Smärtan vällde upp inom honom när några av de tankar han brukade plågas av kom upp i hans huvud: Varför hatar han mig? Har jag gjort något? Det måste jag ha gjort, varför skulle han annars straffa mig? Men varför blir ingen annan slagen? Alla andra kan leva lyckligt med sina föräldrar, säkert prata med dem som vanliga människor. Alla andra killar jag känner har en pappa som älskar dem och hjälper dem, som kan förklara saker och hjälpa dem att förstå livet... Vad gör min pappa? Han skäller på mig och slår mig utan anledning...
- Varför? viskade Gabriel. Varför hatar du mig?
Hans pappa svarade inte, men hans ansiktsuttryck mjuknade en aning. För en stund såg han hel neutral ut, något Gabriel nästan aldrig hade sett hos honom när de tittat på varandra. Han log inte, men hans ansikte var inte längre förvridet av hat eller ilska. För första gången såg Gabriel sig själv i honom, små detaljer som han tidigare missat – de hade likadana grönbruna ögon, samma smala läppar och exakt samma mörka, ostyriga hår.
I samma stund som Gabriel åter kände de varma tårarna strila nedför hans kinder tyckte han sig se något som liknade sorg dra över faderns ansikte, men han var inte säker. I flera sekunder satt de två och bara stirrade på varandra som om det var första gången de sågs, men så vek hans pappa undan med blicken och fäste den någonstans på badkarskanten. Han suckade.
- Jag ville aldrig ha dig, mumlade han. Jag gick med på att du skulle födas bara för att din mamma ville det. Vi var så unga, jag tyckte att det var för tidigt, vilket naurligtvis inte hon tyckte. Sedan tryckte hon ju ut dig, och det blev precis så som jag hade trott. Våra karriärer, våra vänner, våra liv fick läggas åt sidan bara för att du fanns. Du sabbade fan allting för mig, ungjävel!
Det sista spottade han ur sig. Gabriel kände det som om någon högg honom i bröstet med en kniv och stirrade på honom med en blick som var suddig av alla tårar.
- Agnes, då? kunde han inte låta bli att fråga. Krävde inte hon någon uppmärksamhet?
- Det var skillnad, svarade hans pappa lågt. För...
Gabriel orkade inte vänta på nästa anklagelse. Att lyssna på faderns ord gjorde nästan mer ont än alla de slag och skällsord han fått genom åren, till och med det faktum att han önskade se honom död. Han ångrade att han varit så obetänksam innan han frågat.
- För henne ville du ha, avslutade han viskande sin pappas mening och suckade.
Nu vände pappan åter blicken mot honom, med ögonen glödande av ilska. Gabriel tittade storögt på honom och flämtade till när han plötsligt höjde handen och gav honom en hård örfil. Därefter greppade han hårt om Gabriels lugg och pressade hans huvud bakåt.
- Var inte så förbannat kaxig! väste han.
”Jag är inte kaxig”, ville Gabriel svara, men innan han ens hann blinka hade hans pappa med fast hand fört hans huvud under vattenytan igen.
Den här gången orkade inte Gabriel kämpa emot. Hans pappa var för stark, och dessutom trodde han inte att ännu mer tårar och gräl skulle kunna få fadern att ändra uppfattning. Trots paniken som grep honom när luften tog slut och kylan från vattnet fått hans kroppsdelar att nästan domna bort var valet mellan vattnet och ännu mer sårande ord och slag nu enkelt. Han lät vattnet forsa ner i hans lungor tills det svartnade för hans ögon.
Klockan 03:37 vaknade Gabriels mamma med ett ryck. Hon tyckte sig ha hört ett pistolskott någonstans ifrån, men hon var inte säker. Kanske hade hon drömt? Oroligt vände hon sig om i sängen för att fråga sin man om han hört något men hajade till då hon såg att det var tomt bredvid henne.
Panikslagen satte hon sig upp, såg sig omkring i det mörka sovrummet medan hon strykte bort några trassliga hårslingor från ansiktet. När ingenting hördes förutom steg från Agnes rum reste hon sig upp och gick ut i vardagsrummet.
- Mamma, vad händer? frågade Agnes förvirrat och gick emot henne.
- Agnes, gå tillbaka till ditt rum, sa mamman lågt.
Hon hade just fått syn på den halvöppna badrumsdörren, från vilken det strömmade ljus, och med en klump i magen började hon gå dit. Hon fasade för vad hon skulle få se, ändå drogs hon mot ljuset som en magnet. När hon slutligen nådde fram drog hon efter andan.
I badkaret, som var fyllt av vatten, låg Gabriel livlös under ytan, ännu iklädd pyjamasen, och på golvet, som var alldeles nedblodat, låg hennes man med vidöppna ögon och blod över hela bröstet och magen. Några centimeter ifrån hans kropp låg den svarta pistolen vars skott hon hört. Hon blinkade, försökte förstå.
- Mamma? hördes Agnes skrämda stämma någonstans bakom henne.
Mamman svarade inte. Hon visste inte vad hon skulle säga, och även om hon vetat skulle hon inte ha fått fram ett ord. Det var som om världen stannade i några sekunder, innan hon kunde tänka klart igen.
Döda... De är döda båda två.
Det var inte förrän tanken flugit genom hennes huvud ett antal gånger som hon insåg att det faktiskt var sant. Hennes man och son låg döda framför henne. Och hon hade inte en aning om vad som hade hänt.
Samtidigt som Agnes pressade sig in bredvid henne i dörröppningen och omedelbart började skrika brast hon i gråt. Hon drog in sin dotter i famnen och sjönk ihop på golvet, oförmögen att röra sig mer än så, och tillsammans grät de sedan. Grät av chocken, av ilskan, sorgen och skulden som plötsligt infann sig, allt på samma gång.
Så satt de hela natten.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | 134643 - 27 jul 10 - 21:06 | | Gud vad bra, älskar den! veldigt sorglig doe | lovemenot - 12 jun 10 - 18:42- Betyg:  | ohmygod, ja börja gråta. seriöst :c
sjukt bra, men förjävla sorlig :(( | | Ferdos-Lina - 12 jun 10 - 13:43 | | M.m den var bra |
|
|
|
