A Prince´s Confession - 6 |
Kap 6
Ayaka:
Jag stod lite chockat kvar under trädet. Den nedre delen utav klänningen var blöt men resten var torrt och det var ju för att jag hade fallit på honom. Jag stod stilla och såg honom försvinna med ett obeskrivligt uttryck i mitt ansikte. Jag visste knappt själv vad jag kände. Jag blev irriterad på att han var så högfärdig och dum, att han var så grinig och arg. Men jag blev ändå charmad utav honom på något konstigt sätt. Det var som att det fanns en person på insidan om honom som jag skulle vilja lära känna. Han var väldigt stilig också men de fick jag inte se till, jag gillade inte ytliga människor och gjorde mitt bästa för att inte vara det själv. Men han var faktiskt… väldigt.. snygg. Dom skarpa ögonbrynen med dom mörka ögonfransarna. Välbyggd, med vackra manliga händer och breda axlar. Han hade det där kaxiga lite attraktiva över ansiktet men jag gillade inte kaxiga människor.
Jag skakade på huvudet för att komma ur dom konstiga tankarna. Han var bara en ohyfsad snobb och det enda jag gillade på honom var hans utsida, så därför skulle jag inte göra mig mer besvär att bry mig om honom.
Jag skyndade tillbaka till lägenheten. Mamma hade redan dukat fram och jag skyndade in på rummet för att byta klänning så att hon inte skulle se att den var blöt. Hon suckade djupt när jag satt mig vid bordet.
”Hur är det?” frågade jag. Hon drog med fingrarna genom håret och kollade upp på mig.
”Jag har blivit erbjuden ett jobb hos Mr Håkansson som städare.” sa hon. Jag kollade på henne oförstående. Varför sa hon det? vi hade ju butiken och jag visste hur mycket hon ogillade Håkansson. Den skumma Norrmannen som bodde i Herrgården utanför byn. Han hade börjat flörta med mamma sedan han förstod att hon var änka. Usch, jag gillade inte honom.
Chihiro svalde och satt sig rakryggad.
”Ayaka vi har inte råd att bara ha butiken, jag måste tacka ja till jobbet för att vi ska överleva.” sa hon. Jag visste att vi hade ont om pengar men inte så dåligt.
”Nej mamma! Jag kan fixa ett extra jobb, bry dig bara om butiken!” sa jag. Jag ville verkligen inte att hon skulle behöva jobba hos honom. Vem visste vad han hade i kikaren.
”Om du inte har hittat ett jobb efter två veckor så måste jag tacka ja.” sa hon. Jag nickade formellt åt henne.
”Jag ska hitta ett jobb till dess!” sa jag och vi började äta i tystnad. Men inuti mitt huvud var det inte tyst. Där skrek det utav panik. Vart skulle jag få tag i ett jobb?
Jag hade precis sagt hejdå till en kund då jag kunde se Herr Håkansson komma gående emot butiken. Det knöt sig i magen. Han var inte här för att köpa blommor. Han tog av sig den höga hatten och handskarna då han kom in och kollade sig lite omkring då han bara fann mig vid kassan.
”Hej fröken Ayaka.” sa han och nickade. ”Vart har du din mor?” frågade han. Jag rynkade näsan men slätade fort ut mitt ansiktsuttryck för att han inte skulle se.
”Hon är inte inne för tillfället.” sa jag. ”Kan jag hjälpa dig med något?” frågade jag. Han sträckte på sig och harklade sig lite.
”Nåväl, skulle du kunna lämna det här brevet till henne då hon kommer tillbaka?” frågade han och sträckte fram ett kuvert. Jag nickade bara och han lämnade butiken. Jag ville öppna och se vad det stod. Men det kunde jag inte göra. Jag la det i stället i det lilla rummet där vi hade posten och gick sedan ut i trädgården bakom butiken.
”Herr Håkansson var här.” sa jag. Mamma kollade upp där hon stod och jobbade i rabatten. Hon nickade bara och fortsatte.
”Jag skulle behöva göra ett ärende.” sa jag. Då sträckte hon upp sig och borstade av händerna.
”Okej, gå du, jag tar butiken.” sa hon. Jag sprang in i lägenheten och bytte fort om till ett par bruna piratbyxor och en vit, pösig, lite gulnande blus. Satt upp håret i en knut och drog på mig pappas gamla keps. Mamma visste inte om att jag hade dessa kläder och jag hade dom i tryggt förvar under sängen i en träkista. Jag drog ett par vita höga strumpor över knäna och begav mig sedan iväg emot landsbygden. Jag följde den dammiga vägen ut stan tills jag började kunna skymta dom gröna åkrarna. Här ifrån kunde man också se slottet som låg uppe på kullen. Det var stort och vackert och jag brukade fundera på vad som hände där. Jag visste hur kungen såg ut men jag visste inte mer än så. Hade han en fru? Hade han barn? Jo jag hade hört att han hade barn. Ett tror jag. Jag var inte säker. Kungen var mycket upptagen och man hörde inte så ofta ifrån honom.
Jag sprang emellan åkrarna på dom smala stigarna tills jag kom till byn på andra sidan. Vi kallade den här byn för landsbyn. Här sprang det hönor och grisar på gatorna och dom små smutsiga barnen spelade spel i rökmolnen i ifrån sandvägarna. Jag och mamma bodde trotts allt i den rikare byn men vi var väl snart tvungna att flytta om jag inte hittade ett jobb. Plötsligt såg jag en väl känd figur längre bort i skuggan utav det stora äppelträdet på det lilla torget. Det svarta håret stod utåt på var sida om kepsen och hans kinder var smutsiga. Han satt armarna i sidan då han såg mig.
”Vad vill du? Att du vågar dig hit fortfarande.” sa han och knyckte på nacken. Jag sänkte ögonbrynen.
”Jag är inte här för att utmana någon.” sa jag. då höjde han på ögonbrynen.
”Vad är du här för då?” sa han.
”Jag skulle vilja fråga din mamma om jag skulle kunna få jobb hos henne.” när jag sa det brast han ut i skratt.
”Så du tänker arbeta för pengarna nu.” sa han.
”Vad tror du jag gör i vanliga fall?!” frågade jag ilskt. Då suckade han och kollade sig omkring.
”Tror inte hon har jobb till dig, vi har så att de räcker om mamma har inte råd att betala fler.” sa han. Jag suckade.
”Jaha men Emelies mamma då?” frågade jag. Filip kollade på mig ett tag.
”Är du verkligen i sånt behov utav pengar.” frågade han. Men han fortsatte då han såg min alvarliga blick.
”Jag vet inte, fråga själv.” sa han.
Hela efter middagen gick åt att fråga efter jobb men ingen i landsbyn kunde ta emot mig. Vad var det här?! jag fick väl kolla runt i min by, men folk var mycket snålare där och ville ha väl utbildade arbetare och jag var inte säker på att jag nådde upp till dom kriterierna. Det hade till och med börjat skymma då jag kom tillbaka. Jag kastade en snabb blick emot blomsterbutiken. Stängt!! Var det så sent!? Hur skulle jag nu ta mig in i lägenheten utan att mamma skulle lägga märket till kläderna. Jag skulle inte kunna ta mig upp till mitt fönster och att ta dörren var det inte på tal om. Om jag fort skulle kunna göra något som såg ut som en kjol så skulle hon nog inte märka något i fall jag sprang in på mitt rum. Jag hade en ide som kanske skulle funka. Om jag tog lite ifrån åkern och band det som en kjol så skulle hon nog inte hinna se att det var utav gräs om jag sprang. Jag skyndade mig tillbaka och började riva upp lite ifrån ytterkanten utav åkern.
”Du vet att det där är som att stjäla.” hörde jag plötsligt en mörkstämma bakom mig. Jag slutade sakta och vände mig om. Det var inte helt mörkt ute än och jag kunde tydligt se vem det var som stod bakom mig. Han skärpte blicken då han såg mitt ansikte och tog några steg närmare.
”Du?” frågade han. Han hade säkert trott att jag var en tanig liten pojke när han sätt mig bakifrån men ansiktet avslöjade mig.
”Vad i hela friden gör du?” frågade han. Var han alltid ute på kvällarna? Varför såg jag honom aldrig på dagarna? Vi stod vid kullen nedanför slottet och dom stora gröna häckarna omslöt den stora trädgården.
”Jag…eh.. är det din åker eller?” frågade jag, i brist på något annat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 8 jun 10 - 01:50- Betyg:  | | Sköningar x3 |
|
|
|
