Levande mardröm |
Jag vaknade av ett starkt solljus som träffade mitt ansikte, jag hade glömt att dra för mina gardiner igår kväll i mitt sovrum. Efter mycket om och men gick jag upp och tog på min rosa morgonrock. Luften i rummet kändes kvav så jag gick fram för att öppna fönstret och släppa in lite luft. Inte förrän då insåg jag att det vad någon annan i rummet. Plötsligt kände jag en obekant herrparfym som stack i näsan, sedan kände jag en varm hand på min axel och jag stelnade till. Jag kände hur fort mitt hjärta slog och jag fick svårt för att andas normalt. Den manliga handen försvann efter några sekunder, sekunder som kändes som evighets minuter. Jag var förvirrad, vem var mannen? Jag fick en obehaglig känsla av hans beröring. Och visionen av att konfrontera den främmande mannen stående bakom mig gav mig gåshud. Jag var som fastfrusen framför fönstret, jag kunde inte vända mig om på grund av den besvärande känslan jag fick från honom. Jag var rädd för att möta denne främlings blick, jag var rädd för att inse sanningen i denna levande mardröm.
Jag hörde tysta fotsteg men jag kunde inte urskilja om de var på väg mot mig eller bort från mig. Min blick stirrade fortfarande på en lyckstolpe utanför mitt fönster. Gåshuden var borta men min kropp var fortfarande stel av rädsla.
– Upp och hoppa! Sa en ljus röst. Automatiskt vände jag mig om hastigt. Kvinnan i dörröppningen var ingen annan än min egen mamma. En lättnad sköljde över mig och jag pustade ut försiktigt. Min mamma, Anette, stod förvirrad i dörröppningen med en kopp te i handen och sa,
– Jag trodde du sov gumman, har någonting hänt? Du ser lite skrämd ut.
– Såg du honom? Frågade jag med en klump i halsen. Jag kunde inte längre känna av mannens närvaro, men jag kunde fortfarande känna av hans handavtryck på min axel.
– Louise, vem pratar du om? Sa mamma frågande och hennes ansiktsuttryck gjorde mig besviken, hon förstod varken vem eller vad jag pratade om.
Efter den skämmande och omtumlande händelsen i mitt flickrum var inget sig likt längre. Kanske var det jag som blivit galen. Men vad det än var som rörde mig men samtidigt inte var där fysiskt, följer efter mig vart jag än går. Det har gått flera dagar och hans närvaro känns fortfarande nära mig. Jag har inte sett honom ännu och han har inte rört mig något mer. Men ibland kan jag höra honom viska i mitt huvud, hans mörka röst ger mig rysningar längst ryggraden och känslan av obehag tar över, hans insikter känns inte goda. Jag är rädd för att han ska skada mig på något sätt. Vem är han? Och vad vill han?
När mamma finner mig gråtandes numera tror hon att jag tappat förståndet, jag har försökt berätta om mannen som sagt att han heter Patrik. Men mamma vill inte lyssna, hon vill inte tro att jag börjar bli galen. Anette är för snäll för att inse att hennes barn kanske blivit galen och därför klandrar hon sig själv. De flesta mammor hade nog skickat en unge som mig till ett psykhem, men det skulle min mamma aldrig göra, hoppas jag.
Dagarna i skolan är hemska - Patrik vill inte lämna mig ifred. Jag känner mig mer paranoid än någonsin, det känns som om alla i skolan stirrar på mig. Kanske har de fått reda på det jag berättat för Julia. Jag kunde inte hålla det inom mig för min enda och bästa vän Julia. Efter att jag berättade om Patrik och vad han viskar till mig har Julia ignorerat mig totalt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag trodde att hon skulle vara förstående och försöka hjälpa mig men hennes reaktion blev tvärtom, jag skrämde iväg henne.
Patrik gör mig vettskrämd dygnet runt och därför kan jag inte rå för hur jag beter mig. Jag vet inte hur mycket till jag klarar av. Jag har skrämt iväg min bästa kompis, alla skolans elever tror jag gått och blivit knäpp och jag har fått min mamma att gå i terapi den senaste veckan.
Inombords håller jag på att bryta ihop. Jag har bett honom att lämna mig ifred, men han vägrar och blir elakare och obehagligare för varje dag som går.
Det Patrik viskar i mitt huvud påverkar mig mer än det borde. Han brukar säga att jag är en värdelös människa och att mitt morotsfärgade hår är avskyvärt. Jag har alltid tyckt om min naturliga hårfärg men jag har nu börjat tveka, den är kanske inte så vacker. Ibland klagar han till och med på mina stumpor med olika djurmotiv på. Han säger att jag är för omogen och barnslig för att vara 15 år. Jag brukar säga emot fast än att han då börjar frusta av ilska. Mamma brukar säga att jag är naturligt söt och inte som alla andra. Jag har alltid trott på henne, att inte vara som alla andra är väl en bra sak, eller? Kanske har min egen mamma ljugit för mig, kanske är jag så odräglig och värdelös som Patrik säger. Trots allt borde jag kanske lyssna på honom. Idag sa han att en bra idé vore att hoppa från klippan vid Liljedal där Julia bor. Då får allt det här ett slut och framför allt så kommer mamma att få må bra igen, hon skulle få tillbaka sina rosiga kinder och börja rensa ogräs i trädgården igen som hon brukade. Då slipper hon även att flytta bara för min skull. Hon tror att genom att flytta kommer allt bli bättre igen, men det kommer aldrig bli bra igen säger Patrik. Mamma vill inte flytta, det vet jag. Hon älskar Kristianstad lika mycket som hon älskar färgen blå. Att flytta på grund av mig vore vansinne, det skulle även förstöra hennes karriär som florist. Hon skulle bli tvungen att sälja sin fina blomsterbutik nere i stan.
***
Denna morgon sken solen kraftigt och fick sjön i Liljedal att glittra så där fint som den ofta gör om somrarna. Idag valde jag att ha på mig min favorit klänning. Den var lila och utav det mjukaste bomullstyget. Sidenbandet i midjan hade jag knytigt till en gullig rosett. Mitt hår var uppsatt i en hästsvans och jag var barfota. Några småstenar stack emellanåt under fötterna på väg upp för klippan, klippan var högre än vad jag mindes. Men trots min höjdskräck hade jag en bra magkänsla. Väl uppe på toppen men fötterna precis vid kanten av klippan tittade jag ner över sjön. De lätta vågorna åkte upp mot klippväggen med jämna mellanrum, det var en vacker utsikt. Jag tog ett djupt andetag och kände Patriks starka närvaro, han verkade lugnare idag och viskade åt mig att jag gör det rätta för mig själv och min omgivning. Jag kände vinden ta tag i min rygg och jag lät den föra mig ner för klippan mot friheten.
|
| Kommentarer | | ofin - 30 maj 10 - 21:55 | | gud vad bra!mejla gärna om det blir någon fortsättning. |
|
|
|
