A different point of view - del 91 |
som sagt, förlåt att de blir så många upplade på samma gång nu men... ja ja, hoppas ni vill läsa. närmar sig slutet nu.
Kap 91
Jerobian:
Jag låg utsträckt i soffan i Yuras lägenhet på U-Huset. Jag kollade mig trött omkring i rummet. Smutsig disk stod lite här och var och kläder låg slängda över stolarna. Det var en hel del skillnader på hur Yura bodde och på hur jag hade bott här. Jag hade bott i U-Huset så kallade slum medans Yura bodde på toppen. Det vibrerade i fickan och jag tog upp min mobil. Det var från Airi och jag öppnade för att läsa. Chockat stirrade jag på texten då jag läste. ”Vampyrbal?!” utbrast jag förvånat. ”VA?” ropade Yura från köket. Juste, Yura. Tänkte jag. ”Nej inget.” ropade jag tillbaka. Var jag och Mizuki bjudna på en bal, en bal för vampyrer. Sammanhanget i texten var svår men som jag förstod det så hade det med min vetskap om deras existens att göra. Och varför Mizuki skulle med var bara för att jag skulle ha en date. Det lät nästan som att vi blev inbjudna som middag. Jag satt mig upp och kliade mig i håret. Men om Airi berättade det här för mig så var det nog inget farligt. Jag nickade lite för mig själv. ”Juste det är i morgon.” stod det i ett inkommande sms från henne. ”Va!? I morgon!” utbrast jag igen. Yura kom ut i rummet och stödde sig emot dörrposten. ”Vad sitter du här och skriker för?” frågade han med en idiotförklarande blick. Jag viftade bara avvärjande med handen. ”Jag ska bara ringa någon.” sa jag och slog Airis nummer. Hon förklarade bättre i detalj genom telefon. När jag lagt på slog jag snabbt in Mizukis nummer också. ”Hallå!” svarade hon. Den ljusa stämman klingade vackert i luren och jag log lite för mig själv. ”Hej, du vad gör du i morgon?” sa jag.
Jag förklarade allting, nästan allt. Vampyr saken var inte min hemlighet att avslöja och bestämde mig för att inte säga något. Det skulle nog inte göra så stor skillnad i alla fall, tja beroende på bal typernas blodtörst. Mizuki lät exalterad. ”Oj! Redan i morgon! Nu fick jag visst fullt upp den här kvällen med fix.” sa hon men lät ändå lika glad. Det var inte förrän jag la på som jag verkligen började tänka efter.
Var jag lite blåögd? Det var ju en vampyrbal och det skulle bara vara vampyrer där. Var det så smart att gå dit och framförallt ta med Mizuki!? I och för sig hade ju Airi sagt att Kaname och Izumi skulle vara i närheten och att Izumi skulle ta med sig Irma. Ja, ja. Tänkte jag. Jag kanske borde kolla upp om jag har något vettigt att ha på mig också. ”Vi ses Yura, jag ska dra.” sa jag och lämnade lägenheten.
Irma:
Jag satt vid bordet och åt med familjen men befann mig i en helt annan värld. Jag hade pratat med Airi och frågat hur allt var med tanke på hur hon hade sprungit iväg kvällen innan. Izumi hade inte sagt något. Hon hade hävdat att allt var bra men det var något i rösten som var tryckt och nedstämt.
Jenii slog med näven i bordet framför mitt ansikte och jag ryckte till. ”Vad vill du?” frågade jag irriterat. Jenii pekade på pappa som kollade på mig. ”Va?” sa jag. ”Ja, den här balen du ska på.” började han. Jag kollade frågande upp på honom. ”Jag skulle vilja ha lite mer info om den.” sa han. Jag ryckte på axlarna och berättade vilket kvarter det var.. Även om det inte riktigt var sant. ”Jaha, ska jag skjutsa dig?” frågade han. ”Nej jag blir hämtad.” svarade jag utan att tänka. Mamma vände blicken fort och intresserat emot mig. ”Irma?” sa hon med sin veka röst. Jag körde in en stor tugga med mat i munnen och låtsades inte höra henne. ”Det är väldigt spännande att du ska på bal älskling.” sa hon. Jag ryckte på axlarna. Och kunde inte prata med munnen full. Jag höjde glaset för att skölja ner maten samtidigt som mamma sa: ”Men vem är killen?” jag fräste chockat ut vattnet över bordet och Jenii sken upp av någon konstig anledning. ”Vilken kille.” svarade jag idiotiskt. Klart att hon hade förstått att det hade med en kille att göra, vem annars skulle jag på bal med helt plötsligt? Så vida jag inte gått och blivit lesbisk. ”Är det han som ska hämta dig?” frågade hon. Jag sänkte ögonbrynen och nickade stumt. ”Var det han som låg i din säng förut?” frågade Jenii. Jag såg hur pappa knöt näven och mamma gav Jenii en nervös blick. ”Det var ju ingen på mitt rum, det såg du ju själv!” svarade jag irriterat. ”Jag hoppas vi får träffa honom Irma!” sa mamma men ton fallet lät mer som: Nu visar du oss pöjken annars!! Jag nickade svagt igen. Aldrig att jag skulle våga bjuda hit Izumi för att träffa mina föräldrar.
Efter maten sprang jag upp på rummet. Balen var redan i morgon och jag visste inte än om min klänning passade längre. Jag sneglade på den öppna garderobs dörren där den hängde, oanvänd och fin. Överdelen var som en tubtröja och satt tight och slätt runt kroppen. Över höfterna blev det svarta tyget lite glansigare och det var veckat mer till knäna, där den slutade. Runt midjan var ett tjockt svart band knutet och slutade i en rosett över baken. Dom tjocka rosett banden var längre än klänningen och slutade vid vaderna. Lite armband och halsband till det här så skulle det nog se jätte bra ut. Tänkte jag när jag hade tagit på mig den. Det var Simon som hade valt ut den. Han hade rätt bra klädsmak och jag tyckte själv att den såg bra ut. Den var liksom söt, snygg. Jag och Simon skulle gå på skolbalen, men bara som vänner. Men efter festen var den tanken som bortblåst. Jag hade tvivlat på balen redan innan, det var inte riktigt min grej så det var inte svårt att välja bort den efter kvällen. Mamma hade blivit helt utom sig när jag sagt att det inte var något för mig. Jag ville inte berätta om Simon.
Hon var nog rätt nöjd nu. Men den här gången ville jag gå. Jag kände mig på något konstigt sätt vackrare i tjej kläder nu mer och jag hade faktiskt någon jag verkligen ville gå med. Sedan var inte det här någon tråkig skolbal, utan en spännande, kanske lite farlig, vampyrbal.
Det knackade på dörren och mamma stack in huvudet. När hon fick se mig i klänningen sken hon upp och ögonen vidgades. Det var som att det glittrade i hennes ögon och jag hade aldrig sätt henne kolla så där på mig förut. Det gjorde mig glad, men ändå sur. Det var bara för att hon tyckte att jag var flickig nu som hon var glad.
Izumi hade själv bestämt att han skulle hämta upp mig, så Airi kom lite tidigare till mitt hus för att hjälpa mig med hår och smink. Mamma var gladare än hon varit på länge och blev alldeles till sig när en tjej kompis skulle komma. Så vi hjälptes åt med sminket och håret och en halv timme innan Izumi skulle komma åkte hon hem. Hon skulle bli hämtad av Kaname och hon hade klänningen kvar på U-Huset. Så jag tog på mig klänningen och betraktade mig själv i spegeln. Jag kunde inte låta bli att tycka att jag var snygg. Plötsligt blev jag riktigt nervös. Det här var inte likt mig till beteende och inte utseende för del delen heller. Men om Izumi nu skulle hämta upp mig så skulle mina föräldrar göra allt för att göra stämningen konstig, kanske inte avsätt men det skulle bli så. Pappa skulle syna honom till kant och söm och försöka tränga sig in i hans hjärna. Och mamma skulle vara jätte fjollig och glad. Jag bara visste det. Visserligen hade jag aldrig sett dom i en sådan situation förut men jag kände mina föräldrar. När jag gick ner för trappen stannade Jenii upp och kollade häpet på mig. ”Oj, hej snygging!” sa hon och räckte fram handen. ”Eh sluta!” sa jag surt. ”Jaha det var Irma!” sa hon till min attityd. Sedan blinkade hon och försvann iväg ut i huset. Jag satt mig i soffan i några minuter bara för att tänka och plötsligt hördes en hög knackning på dörren. Jag kunde se mamma komma springandes emot den men jag skyndade dit för att stoppa henne. ”Jag öppnar!” sa jag bestämt!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 29 maj 10 - 13:05- Betyg:  | Uuh! Sitter och ryser
Gillar verkligen inte irmas mamma
Jag förstod att den började närma sig slutet men jag blev fett ledsen när ni skrev de med *snyft*
Vill ha mer xD |
|
|
|
