A different point of view - del 85 |
Kap 85
Irma:
Solen sken på den vita snön som glittrade och reflekterade ljuset. Allt var så ljust och jag var tvungen att kisa när jag gick ut. Luften var kall och frisk och rökmoln syntes tydligt när jag andades. Jag hade på mig en grå, vit stickad mössa och liknande vantar. Jag hade svept en tjock, vit halsduk runt halsen och dragit på mig min vita tjock jacka. Jag hade gått ut för att bege mig till affären. Mamma hade bett mig att köpa hem lite saker och just nu kändes allt så bra, som att jag kunde göra precis allt. Jag tror att en del av min glädje kom från gårdagen med Izumi. När jag kom ner på stan kunde jag se en bekant filur som satt hukryggad på en bänk utanför ICA. Det var Airi. ”Airi!” ropade jag och vinkade när jag såg henne.
Hon kollade upp med en smått bekymrad blick. Jag drog snabbt tillbaka leendet och gick fram och satt mig bredvid henne. Hon kollade på sina tygbeklädda händer och suckade. ”Hur är det Airi?” frågade jag. Hon vred lite på huvudet. ”Jag vet inte, allt är så konstigt.” svarade hon. ”Men vad gör du här?” undrade jag. ”Tar lite frisk luft.. och tänker.” sa hon. Jag nickade svagt. Det var något tungt på hennes hjärta och jag ville verkligen hjälpa henne. Hon hade gjort så mycket för mig. Men precis när jag skulle fråga om hon ville prata om det så öppnade hon munnen. ”Så vad gör du här?” frågade hon glatt. Hennes byte av humör chockade mig. ”Em jag.. ska handla.. men är du säker att du är okej.” sa jag. Airis blick blev stilla och hon kollade på mig länge. ”Jo, okej är jag väl. Vet du, jag har tänkt på det så länge nu så att jag nog måste komma ifrån det ett tag. Vill du hjälpa mig och hitta på något.” sa hon. Jag förmådde mig inte att fråga vad hon hade tänkt på eftersom att hon hade sagt att hon inte ville tänka på det mer för tillfället. Men om hon ville ha min hjälp så skulle jag hjälpa henne. ”Visst, jag ska bara köpa lite saker, men du kan ju följa med.” svarade jag. Hon nickade glatt och vi reste oss. Efter ett tag kollade Airi lite pillimariskt på mig. ”Har det hänt nått.. nått bra?” frågade hon. Jag kollade lite förvånat på henne. Syntes det fortfarande att jag var glad? ”Jag vet inte.. är väl bara kär.” erkände jag, det var inte likt mig men det kändes verkligen så. Airi log och nickade. ”Jag var hos Izumi igår.” sa jag. Då kollade hon på mig som att hon hade kommit på något. ”Gjorde ni det?” frågade hon med uppspärrade ögon. Jag förstod direkt vad hon menade och kollade häpet på henne. ”Nej så lätt är jag inte! Han ska minsann få lida tills han ska få komma så långt.” svarade jag lite kaxigt och skrattade. Airi skrattade lite med. Men sedan såg hon ledsen ut. Det var verkligen något som inte stämde. ”Vill du prata om det?” frågade jag. Airi förstod vad jag menade. ”Jag vet inte.. inte nu.” svarade hon.
Vi handlade klart och begav oss hem till mig för att lämna allt i köket. Sedan gick vi till U-Huset och satt oss i uppehållsrummet. Konstigt nog var det ingen jag kände igen i närheten. Airi drog upp benen i soffan och kollade tomt ut i luften. ”Det kommer nog vara lite svårt att förstå.” sa hon. Hon såg ut att tänka ett tag, sedan spärrade hon upp ögonen och kollade bort. ”Eller jag kan nog inte berätta.” sa hon. Hade det kanske med någon vampyr sak att göra. Tänkte jag. Hon visste ju inte att jag visste. Jag reste mig upp och drog i väg henne till sitt rum. När vi hade kommit in ledde jag Airi till sängen och satt ner henne där. ”Airi jag vet redan om allt shhha shhha och bla bla.” sa jag och försökte se ut som en vampyr i ansiktet. Airi stirrade bara oförstående på mig. Jag suckade lite. ”Izumi låg skadad en dag då jag kom hem till honom, han hade en påle i magen.” sa jag. ”VA!” skrek Airi. Jag lyfte upp händerna för att få henne lugnt. ”Kaname var med mig och hjälpte Izumi. Och hans sår läkte på direkten.” fortsatte jag. Airi kollade stint på mig som om jag berättade en läskig men spännande historia. ”Kaname berättade allt Airi, det är lugnt jag vet redan.” sa jag. Airis ögon fylldes med tårar. ”Airi?” frågade jag och sprang fram och kramade henne. ”Berätta nu” sa jag. Hon snyftade till. ”Kaname.” sa hon. Juste Kaname. Tänkte jag. hon visste ju inte… men jag visste.. Shinji Ichirou. Hon torkade ögonen och kollade på mig. Sedan började hon att berätta. Jag nickade och lyssnade. Det var intressant att höra. Och allt tydde mer och mer på att hon faktiskt var Einlee. Vi pratade länge men det jobbiga var att jag inte kunde berätta. Kaname hade sagt att hon inte skulle få minnas, och jag visste att han ville hennes bästa. Efter ett tag sa jag:” Jag förstår att det är jobbigt, så ska vi göra nått kul för att glömma det för tillfället?” frågade jag. Airi kollade fundersamt upp. ”Ja det kanske skulle vara bra.” sa hon sedan.
Vi bestämde oss för att shoppa lite. Jag brukade inte vara den som älskade att shoppa men jag hade märkt att det var mycket roligare att göra det med en tjej. Airi tog fram en lång puffig klänning och höll den emot kroppen. ”Har du hört om vampyr balen då?” frågade hon. Jag skakade på huvudet och hon berättade. Bal var egentligen inte min grej och jag skulle kanske inte passa i en stor klänning med uppsatt hår men själva tanken på att det var massor av vampyrer där och på att kanske få följa med Izumi gjorde det lite spännande. Airi skrattade när hon kollade på mig. ”Vill du inte se Izumi i fin kläder?” frågade hon. Jag satt pekfingret emot underläppen och log. ”Han skulle nog vara Seeexy” sjöng jag ut. Airi skrattade igen.
Kanske skulle jag fråga Izumi om han ville ta med mig. Jag tänkte i alla fall inte tillåta honom att gå med någon annan.
|
|
|
|
