Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

"Låt oss vara!Låt oss leva!" del 2.

Kapitel 1, Andra flykten:

– Hjälp! Sanna snälla hjälp mig! Hjälp! Snälla Sanna! Jag vaknar med ett ryck.
Sitter helt kapprak upp i sängen. Är alldeles blöt av svett och andas häftigt. Det var en mardröm inget mer, tänker jag. Men innan jag lägger mig ner för att somna om så stoppar jag försiktigt om Sarah som ligger och sover bredvid mig. Sarah och jag bor fortfarande på motellet och det har nu gått en vecka sen vi rymde hemifrån. Vi har fortfarande bara en dubbelsäng för det skulle bli för jobbigt att byta, vi kunde ju när som helst behöva åka iväg…
Men vad är det?! Jag kan svära på att jag hörde en mobil telefon ringa! Jag reser mig tyst men snabbt från sängen, smyger fram till sidan av fönstret.

Under tiden vi bott här så har både jag och Sarah lärt oss var de knarrande brädorna i golvet finns och hur man ska kunna stå vid fönstret och titta ut utan att synas. Vi hade också redan första dagen vi kommit hit börjat leta efter möjliga gömställen och ut gångar; fönster, dörrar, luftventiler, ja allt hade vi testat. Så nu visste vi vartenda litet hörn av det lilla motellet, och det verkar behövas just nu. För det var någon där ute och… jag tog en snabb titt på klockan som alltid fanns på min vänstra handled. Klockan är ju bara tre på morgonen! Vem är det som är utanför motellet vid denna tid?!
Jag smyger mig lite närmare för att kunna se lite bättre, men är försiktig så att gardinerna inte ska röra sig. Det är någon vuxen välbyggd man som står utanför och pratar i en mobiltelefon.

Jag tar fyra snabba steg och är framme vid Sarah.
– Sarah. Sarah vakna! Vi måste bort härifrån, det är inte tryggt längre! Just när jag säger ”inte tryggt längre” så vaknar hon och ser halvt nyvaken halvt panikslagen och rädd ut.
– Vad har hänt Sanna? Frågar hon mig medans hon granskar rummet noga, som att se till att ingen mer är där inne.
– Det står en man utanför motellet. Det ser ut som en civilpolis tycker jag. Han har öronsnäcka men när det ringde så pratar han i mobilen och inte i headsetet, han har säkert någon eller några med sig! Sa jag så lugnt jag kunde men min röst darrade ändå lite.
– Din morbror är ju civilpolis så jag litar på dig, hörde jag Sarah säga.
Men nu var jag bara halvt vid medvetandet för vi var tvungna att försvinna och det snabbt! Sarah tog på sig mjukis byxor över sina pyjamasbyxor och sen tog hon en tröja på sig och sin svarta munkjacka som hon köpt första dagen här bara så att ingen skulle känna igen henne när vi skulle behöva åka igen. Jag tog min beige munkjacka (som jag också hade köpt första dagen) och mjukis byxor. Sen tog vi våra väskor, som vi aldrig hade packat upp bara för att vi visste att vi säkert skulle behöva fly igen, och gick tyst ut i den mörka hallen. Vi smög oss till städskåpet, som vi visste fanns en extranyckel till på övre dörrkarmen. Vi låste upp och så stängde vi försiktigt dörren och började planera.
– Okey, vad tycker du att vi ska göra? Frågade jag lite osäkert Sarah som redan börjat leta runt bland grejerna på hyllorna.
– Jo, jag tänkte att vi ska gå ut genom luftventilen här, hon pekade på en luftventil som var ganska stor uppe på taket, fast den är fast skruvad så jag måste hitta skruvmejseln.
– Här är den Sarah, sa jag och gav en röd skruvmejsel till Sarah.
– Tack, och sen tänkte jag att vi skulle kunna klättra till den andra delen av huset som är under renovering. Genom där går vi bara ut och hämtar mopederna och låser upp dem sen går vi ett kvarter eller så och så startar vi dem och kör iväg. Och om vi råkar stöta på mr problem så tar vi bara fram pepparsprejen, sa Sarah och log.
Plötsligt hördes det ett mans rop:
– Du tar den där delen och jag tar den här delen, vi måste hitta dem! Kom igen nu sluta slö och hjälp till lite va’!
Sarahs leende slockna, Sarah och jag stod i tre sekunder och tittade varandra rådfrågande i ögonen innan vi var vid medvetandet igen.
Nu gällde det att agera snabbt, och framförallt tyst! Sarah böjde sig ner så att jag kunde sitta på hennes axlar och struva loss skruvarna som höll fast gallret framför luftventilen. Jag satte mig genas på hennes axlar och började arbeta på skruvarna. En borta, två borta, tre borta, fyra borta, nej jag slant och tappade skruvmejseln med ett litet kling på golvet.
Men det lilla ljudet var tillräckligt mycket för att personerna där ute skulle upptäcka oss.
Okey nu fick jag tänka snabbt för jag kunde höra stegen närma sig. Bara några meter bort nu. Kom igen vad kan jag använda? Min fickkniv! Jag hade en fickkniv som jag fick när jag fyllde tio, var är den nu då? Här är den ju, jag drog fram en nyckelkedja som jag hade i jackan. Och där var den lilla skruvmejseln. Nu gällde det bara att skruva upp de andra två skruvarna.
Yes! En kvar. Och så ja, jag tog undan gallret och la det på en av hyllorna.
- Skynda dig, de är snart här. Sa Sarah med en aning panik i rösten.
- Ja ska bara slänga in ryggsäckarna först sen man vi klättra in via hyllorna. Jag tog snabbt emot ryggsäckarna som Sarah gav mig och slängde in dem i ventilen.
Jag hoppade ner och Sarah började klättra. Jag såg till att dörren var ordentligt låst och satte en städvagn framför dörren så att det inte skulle vara så lätt att komma in.
– Sanna! Skynda dig! Nu skrek hon, för mannen som skrek förut hade kommit fram till dörren och höll på att rycka och banka och gorma för att vi skulle öppna dörren.
Jag klättrade snabbt upp och knuffade på Sarah så att hon skulle skynda sig framåt i den lilla gången.

Kapitel 2, Dagboken:

En timma senare…

– Jävlar, vilka var de typerna?! Sa Sanna med ett försök att få det låta som ett litet skämt.
Men vi båda tänkte samma sak; De måste ha fått hjälp av någon, de måste ha hittat ett spår. Vi har glömt någon. Eller något…

– DAGBOKEN! Utropade båda ja och Sanna samtidigt.

Dagboken var (som man hör på ordet) en dagbok, fast den var lite speciell eftersom den var både min och Sannas. I den hade vi skrivit allt möjligt, från dikter och läxor till gånger om då vi blivit mobbade/misshandlade och rymningen.

– Men hur hittade de den?! , frågade Sanna oförstående.
– De är ju ganska många som vet att vi brukade gå till skogen…
– Kanske gick de dit och letade och så hittade de trädet och såg att det just varit någon som grävt där…

Mer behövde vi inte säga för både jag och Sanna tänkte samma sak.
I en skog som låg en liten bit utanför Borås. Där så finns det en dunge som jag och Sanna hittat en gång när vi var ute och cyklade, då när vi just blivit vänner. Jag och Sanna sa att vi aldrig skulle berätta om dungen för någon och att varje gång vi behövde träffas eller vara ensamma så skulle vi cykla eller gå till dungen. Och nu hade vi då grävt ner Dagboken som låg säkert från maskar och vatten i en påse.
Vi hade inte berättat för någon om dungen men många visste att vi brukade vara i den skogen ganska mycket. Dels visste de det för att Richard ”Hard” en gång hade följt efter mig och Sanna när vi skolkade och hade cyklat till skogen och sen berättat det för alla han kunde. Och dels för att en annan gång när vi skulle cykla dit hade min pappa kört förbi på motorvägen och sett oss och sen hade jag blivit ”förhörd” på min pappas vis. Vilket betydde våld om jag inte svara och om jag svara blev det ändå våld för det jag svarade.

- De måste ha gått till skogen och se om vi var där, sa jag.
- Ah, och sen sett att jorden nyligen blivit uppgrävd i dungen, sa Sanna
- Japp, sen måste de ha grävt upp den och hittat allt, avslutade jag det som båda tänkte.
- Men vi skrev ju bara att vi skulle till Göteborg, sa Sanna.
- Ah, och om polisen hittade den så betyder det att de vet om vad mina föräldrar gjorde, sa jag och försökte att inte börja gråta men misslyckades. Tårarna rann längs mina kinder och jag kunde känna saltsmaken på läpparna. Men vi visste att det inte var polisen som hittat den först. Då hade vi inte behövt vara på flykt nu.
- Vart ska vi ta vägen Sarah? , frågade Sanna mig för att byta samtalsämne.
- Ja vet inte, vi kan ju åka runt lite men vi måste sova någonstans.
- Men hur är det men Mats, kan vi inte chansa och ringa honom, Sarah? , frågade Sanna mig.
- Ja det gjorde han. Vi åker en bit till sen så stannar vi någonstans där det är mycket människor så kan jag ringa honom från mobilen, sa jag och började tänka på Mats.

Kapitel 3, Mats och Markus:

Mats var en kille som jag kände för en tid sen, han hade kommit till Borås några gånger och vi hade pratat och gått på bio och sånt. Han hade även en kompis som hette Markus. Tredje gången Mats var och hälsade på i Borås så var Markus med och jag, Mats, Sanna och Markus hade gått på en dubbel-dejt, fast typ en blind-dejt för Markus och Sanna eftersom de aldrig träffats. Vi hade haft jätte roligt och sett på en film som hette Fantastic Four, fast vi hade inte sett mer än några stunder då och då av filmen för vi pratade hela tiden. Jag tyckte Mats var jätte snygg och snäll. Och jag tror jag var kär då. Sanna hade sagt att hon tyckte jätte mycket om Markus och att han var snygg och snäll, precis så som jag tyckte om Mats.
Men en dag så hade min och Sannas världar helt plötsligt vänts uppochner. Som vanligt när vi hoppades på någon så gick det åt helvete!
Vi hade precis varit och ätit på en thairestaurang som ligger precis över bion 2001. Då kommer vi; Mats håller vänster arm över mina axlar och jag håller i Sannas högra hand och som i sin tur har Markus högra arm på sina axlar. Och så går vi fyra i bredd över torget skrattar och är glada, vad händer inte då? Jo, såklart så ska ju Richard ”Hard” och hans gäng komma rakt mot oss från andra sidan torget. Jag och Sanna ser dem först inte och sen när de är fem-sex meter ifrån oss är det försent. Vad tror ni händer nu? Jo, ni kanske tror att Richard och hans gäng börjar bråka med oss och att Mats och Markus är så snälla och rara att de smäller till Richard och hans kompisar. Men nej, då tror ni fel för detta är vad som händer:
– Varför hänger ni med töntarna för?, säger Richard med mörk röst och avsky i blicken som är riktad rakt mot mig och Sanna.
– Va snackar du om Richard? , säger Mats.
– Ja, vad menar du broshan? , säger Markus.
Det känns som om någon just slängt ett ton is över oss, jag och Sanna står blixtstilla och hoppas att det vi just tyckte oss höra bara var något som våra hjärnor rörde ihop.
– Ni vet vad jag snackar om! Sarah och Sanna, de jävla hororna som går i min skola!
– Menar du att de två är hororna!? Va fan har du inte sagt det förut! , säger Mats med hög röst.
– Ja, vem fan trodde du att ja mena! De två hororna är helt cp-sjuka båda två! , säger Richard högt så att alla runt omkring vänder sig om och undrar vad de pratar om.
– Fy faan! , säger Markus och Mats och tar snabbt bort sina armar från våra axlar och knuffar ner oss i marken.
– Jävla subbor. Gör oss alla en tjänst och begå självmord! Det är ingen som vill ha er här ändå! , säger Richard med mörk röst och drar upp Sanna.
– Kom här, säger Richard och så drar han iväg med henne, samtidigt så har Mats dragit upp mig från marken. Jag trodde först att han nästan hjälpte mig upp men sen märker jag att jag hade totalt misstagit mig, för han knuffar fram mig.
Richard, hans gäng, Markus och Mats drar iväg Sanna och mig mot parken som ligger en liten bit därifrån. Hela vägen drar de oss hårt. När vi kom till parken drar han oss så att vi är där avskilt bakom några träd inne i parken. Då slänger de ner oss på marken och börjar sparka och slå mot oss. Richard går till och med så långt att han tar upp en tjock träbit och ska precis börja slå mot Sanna. Men då får jag nog och reser mig och skriker:
– DITT JÄVLA SVIN!!! DRA ÅT HELVETE OCH STANNA DÄR!!!
– Va faan?! , sa Richard.
Men precis när han ska vända sig om så tar jag i med all min kraft, och även om det känns som om armen är av så knyter jag högra handen och riktar in ett slag. Bom! Rakt på Richards käke! Jag ler och spottar på Richard sen får jag brått att få upp Sanna och skynda bort mot våra mopeder som står bara ungefär tvåhundra meter därifrån.
Mats och Markus hade inte slagit oss eller så, men de hade stått med några andra i Richards gäng och flinat åt Richard då när han lyckades få någon av oss att grina till av smärta.

Kapitel 4, Samtalet:

Nu var vi på väg igen. På flykt från dem som inte vill ha oss, men i alla fall bara fortsätter att jaga oss.
– Vi är snart vid brunsparken, säger jag till Sarah.
– Ah vi stannar där, så får vi se om planen funkar.
– Men vi ringer från en telefon automat. Annars kommer vi bara att slösa på pengarna på din mobil Sarah.
– Ah det låtar bra, men tänk om Mats ringer Richard. Då får han också veta var vi är.
– Ta de’ lugnt Sarah, om det skiter sig så drar vi från Göteborg, sa jag med ett försök att lugna henne.
– Men vart ska vi då ta vägen? , frågade Sarah och lät lite nyfiken på rösten.
– Vi har ju våra pass, eller hur. Vi skulle ju kunna åka till Malmö och sen till Danmark.
– Okey, men nu ringer vi till Mats.
– Bra, där borta är en automat, har du ”växel pengar”? , frågade jag Sarah.
(När jag säger ”växel pengar” menar jag kronor och sånt, inte tjugolappar och de utan enkronor och femmor och tior.)
– Ah, jag har femton i enkronor räcker det tror du?
– Tror det och om det inte gör det så har jag tio i enkronor och en femma, sa ja till Sarah.
– Okey, nu gäller det! , säger Sarah spänt och tittar mig i ögonen. Hon tar fram mobilen och letar upp Mats som är i listan ”Bad Guys”.
– Här är det, säger hon och går mot telefon automaten, stoppar in de femton kronorna och slår numret.
– Hej, det är Mats som pratar, jag är visst inte hemma eller så vill jag inte svara så.. Ni vet vad ni ska göra nu, chao! Peep!
Sarah lägger handen mot luren och säger:
– Vad ska jag göra?
– Jag vet inte, eller jo! Ge mig luren, han har väll så att han kan höra mig nu?
– Ah det är en sån telefonsvarare.
– Bra! Lyssna och lär Syrran! , säger jag och tar luren från Sarah.
– Hey Mats. Gör du? Om du undrar vad vi gör så är det en jävligt bra fråga kanske du och Markus ska fråga er ”polare” Richard om den saken! Och hur mår du? Hoppas du mår förjävligt för det gör i alla fall vi! Fast vi är fria! Haha! Ville bara att du ska veta att vi är i närheten och du kan gärna berätta det för ”broshan” Richard! Hejdå! , säger jag och lägger handen för luren så att han inte hör oss.
– Varför gjorde du så för? , säger Sarah med en röst som tyder på att paniken snart tränger sig fram.
– Ta det lugnt Sarah. Om han är hemma så kommer han att ta upp luren inom tio sekunder, och om han inte gör det…, min röst dog bort allt mer medans jag tänkte på vad som annars skulle hända.
– Vad kommer annars hända? , säger Sarah och nu har paniken kommit tillbaka i rösten och det ordentligt. Jag harklar mig och säger:
– Om han inte svarar inom tio sekunder nu så lägger jag på… säger jag och vi börjar räkna.
– 1… 2… 3… 4…, Sarah tar luren och är redo att lägga på… 7… 8… 9… 10…
Jag tar bort handen från luren och säger sorgset.
– Han kommer inte svara, förlåt Sarah! Jag lovar att ingen ska få hindra oss nu! Men om han vet vilka vi är - och om han är sjyst nu - så ringer han väl till din mobil, säger jag och kramar Sarah medans jag tänker lägga på luren.
– *Snyft* Det gör inget Sanna, han hjälpte oss inte då och jag vet faktiskt inte om han skulle göra det nu. Asså, åh, så svårt det är! Jag gillar honom eller gillade - vet inte – men... Jag klarar bara inte detta! , Sarah tar luren och skriker:
– Om du är så jävla ynklig att du fortfarande är på Richards sida så vill jag bara säga: DET ÄR VI, JAG OCH SANNA, SOM ÄR OFFREN HÄR OCH RICHARD ÄR ORSAKEN TILL DET HELA, kanske inte allt! , Sarah börjar gråta när hon tänker på allt, Sanna jag klarar inte mer… Det är ingen ide, ingen vill att vi ska leva exakt som Richard sa då på torget. Och ni , Sarah skriker i luren igen, ja - du och Markus - höll med honom, era fega jävlar ni vet inte vad vi får utstå varje jävla dag!!!
– Lägg på nu Sarah du har rätt det är ingen ide! Vi drar, säger jag och tar luren och lägger på med en smäll.

Kapitel 5, Mötet:

– Du har rätt! , säger Sarah och ler medans hon torkar bort tårarna i ögonen, vi åker och äter frukost.
– Bra förslag! Jag är faktiskt rätt hungrig, säger jag och vi går hand i hand skrattande till mopederna som står låsta en bit ifrån telefon automaten.
Vi åker en bit och stannar vid ett café som just har öppnat. Nu är klockan 6.15 och vi hade visst varit och kört längre än vi trodde förut.
– Vad vill du ha Sanna? , frågar Sarah mig när hon ska gå in och köpa lite frukost medans jag vaktar mopederna.
– Ta en macka bara och en Mer flaska, sort spelar ingen roll, säger jag och ger Sarah pengarna som jag haft i fickan.
– Okey, kommer strax, säger Sarah och skyndar in på caféet och går fram till kassan och beställer något. Sarah står och väntar medans en som jobbar på caféet tar fram sakerna när jag tar mig en titt in för att se vilka som kan tänkas vara inne på caféet, vid denna tidpunkt.
Det är då jag ser dem! Ett gäng ungdomar som sitter vid ett bord i ett dåligt upplyst hörn och skrattar och skämtar. Så reser sig två personer sig upp, de ser ut som de säger hej då, för de ”vinkar” lite och går mot dörren. Inte förens de är två meter från dörren så ser jag ansiktena; DET ÄR MARKUS OCH MATS!!!
Jag springer snabbt in till Sarah.
– Sarah, vi måste bort snabbt!
– Ta det lugnt Sanna, vi måste ju ha frukosten, säger Sanna som tydligen inte fattat vad jag menar.
Nu vänder sig killarna om och jag möter Markus blick.
- Sarah! NU! Vi måste verkligen åka, säger jag och tar kassen och betalar snabbt.
Sarah som inte förens nu ser vad jag menar får också bråttom och vi springer snabbt förbi Markus och Mats som står som förstelnade och bara stirrar.
- Sarah? , kommer, knappt hörbart, över Mats läppar.
- Idiot! , skriker hon åt honom medans vi ”hoppar” på våra mopeder och startar dem sen kör vi iväg, även om vi inte satt på våra hjälmar så kör vi snabbt iväg.
- Helvetes jävla skit! Faan! Hur kan jag vara så korkad!? Falla för honom igen! Och sen tro att … Gud! En sån idiot jag är! , skriker Sarah ut i luften medans vi kör iväg.
Vi svänger in i en liten gränd och stänger av mopederna och hon börjar gå fram och tillbaka, svärande. Tillslut stannar hon och börjar gråta.
– Det är bra nu Sarah… det är okey… ingen kommer att få tag på oss! Det lovar jag , säger jag och kramar Sarah hårt, dels för att trösta henne dels för att hindra mig själv från att köra ut i trafiken och köra ihjäl mig själv.
– Haha, men såg du deras miner? De bara stod där och sen säger han: Sarah? Och du ba: Idiot! Haha, jag trodde jag hörde fel först, säger jag i ett försök att vi ska bli glada igen.
– Ah, ja fatta inte heller det först men sen så… Haha! Sarah skrattar och jag skrattar med henne. Där står vi och skrattar högt och kramar varandra hårt.
– Kom nu så åker vi tillbaka till brunsparken, säger Sarah tillsist.
– Yes, nu åker vi dit och äter vår frukost, säger jag.
Sen åker vi iväg igen, fast nu lagligt snabbt och med hjälmarna på! När vi kommer dit är vi kvar vid mopederna och äter mackorna och dricker våra Mer-drickor.
Vi står där i kanske tjugominuter eller två timmar, vi kollar aldrig på klockan. Sen låser vi mopederna och går runt och kollar i lite. Vi har lust att shoppa men med bristen på pengar så fönstershoppar vi bara, men det är nästan lika roligt.

Kapitel 6, Olyckan:

Vi var på väg tillbaka till mopederna och var lika glada igen och hade just glömt mötet med Mats och Markus.
Jag tar fram nyckelkedjorna som Sanna och jag har våra nycklar till mopederna på. Och ska just kasta Sannas kedja till henne när jag tittar upp, jag tappar kedjan och Sanna som fortfarande bara tittar på mig böjer sig ner och plockar upp den medans hon säger:
– Men Sanna har du blivit klumpig nu också haha, Sarahs skratt klingar av lycka, men exakt en halv sekund efter att hon rest sig upp och ser vad jag ser så tystnar hon.
– Shit, är det enda hon säger.
– Nej, å nej, säger jag medans jag backar. Inte igen, jag tänker inte det låta hända igen! , skriker jag och vänder mig om för att springa.
– Nej Sanna! , är det enda jag hör innan jag hör en kraftig duns och allt blir svart.


Fortsättning följer…

Ursäktar för att det är en massa sväranden med, men :P det är vad som händer i verkliga livet. ;)
Ska genast börja skriva del 3!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Iza_Me - 4 jun 06 - 04:29
skriv, skriv på tjejen! =) vill läsa mer
Maulin - 2 jun 06 - 03:44
ja gör dt Skynda dej!!
hehe den är skit bra

Skriven av
MinnaMy
2 jun 06 - 03:14
(Har blivit läst 320 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord