A different point of view - del 73 |
Kap 73
Irma:
- SLUTAT SKOLAN!! Skrek jag så att det ekade i gympasalen.
Jerre nickade. Det kändes som att en stor sten föll över mig och jag kunde knappt andas.
Det sista jag hade sagt till Izumi vara att han var en kallhjärtad tjockis, inte precis dom vackraste sista orden.
- men nej…jag …d..v..GAAH! jag reste mig upp och började gå i cirklar.
Jerre och Airi stirrade på mig. Vad skulle jag göra?! Var han bara borta nu? Skulle jag inte få se honom mer? En stor besvikelse vällde upp på insidan. Även om jag inte riktigt hade erkänt det för mig själv så var han väldigt viktig för mig. Jag hade riktigt starka känslor för honom!
Jag kunde inte bara nicka och sucka åt det här! Jag behövde få tag i honom.
Men hur?
När lektionen var över drog jag åt mig Airi.
- vet du var han kan vara? Frågade jag och spände blicken i henne.
- Nej jag vet inte. Han skulle kunna vara hemma, på flygplatsen eller kvar i skolan och hämtar sina saker.
Mina ögon vidgades.
- Kvar i skolan!!! Sa jag och släppte taget om henne.
Om han var kvar här skulle jag minsann få tag på honom. Jag började springa längst korridoren, närmast vårt klassrum. Men jag hade ju ingen aning om vart han hade sitt skåp.
Varför var den här skolan så stor!?
Han var inte på reaktors expeditionen, inte i klassrummet, inte hos skolsyster och inte i personal rummet. Var kunde han vara? Han kunde vara vart som hälst, vi kanske gick förbi varandra utan att vi visste om det. Han kanske inte än var på skolan kom jag på.
Jag sjönk ihop vid ett av de stora fönstrerna på övervåningen. Snön dalade ner utanför och la sig stilla och fint på backen. Jag hade missat några lektioner genom att yra omkring på skolan. Men jag hade ingen lust att gå tillbaka, jag kulle ändå inte jobba mer där än här.
Mina ögon följde en vit, stor snöflinga som sakta dansade ner mot marken. Mina ögon fångade upp en skarp kontrast mot den vita snön. En blond figur med svart jacka var på väg ut från skolgården. Mitt hjärta slog en volt. Var det Izumi?! jag blev så stressad på att springa ut så att det nästan gjorde ont.
- IZUMI! skrek jag efter honom när han stod vid grinden.
Han stannade men vände sig inte om. Det kändes som en stor bit av stenen föll av mig när han stannade. Nu kunde jag åtminstone få prata med honom. Jag sprang fram och grep tag i hans jacka.
- Izumi…..sa jag.
Han vände sig sakta om.
- gå inte! Viskade jag.
- vad bryr du dig om det? Frågade han och drog sig loss från mitt grepp.
-NEEJ! STANNA! Skrak jag och han vände sig helt om mot mig.
- du kan inte göra så här mot mig! Sa jag.
han kollade på mig länge med en kall blick.
- Irma bara låt mig gå! Sa han och himlade lite med ögonen.
- Nej, varför kan du inte stanna!
- Jag kan inte! Stanna utanför allt det här. Du är redan ute ur mitt liv. Så lämna mig i fred. Svarade han.
Jag knöt nävarna för att hålla tårarna tillbaka samtidigt som jag tänkte om och om igen: han menar det inte!
- kan du sluta med den där taskiga attityden?!
- Kan du sluta! Skrek han tillbaka. Jag blev nästan lite rätt och höjde upp händerna mot kroppen i en reflex.
Varför visste han inte hur jag kände? Jag ville att han skulle veta men jag ville inte berätta. Varför visste jag inte hur han tänkte!!? Om jag visste så skulle jag veta om han talade sanning eller inte. Då skulle jag inte behöva stå här och göra bort mig.
Det skulle ju alltid kunna vara en början att få honom att förstå.
- Izumi! jag vill inte att du ska gå! Sa jag.
- Irma! Varför!? Sa han irriterat.
Då kände jag hur min kropp gick till handling själv och sprang emot honom. Jag sprang rakt in i honom och slöt armarna tätt intill hans kropp.
- för att jag älskar dig! Sa jag mot hans kropp men högt nog så att han skulle höra.
Han blev helt stilla och jag kramade honom hårdare, som om jag aldrig tänkte låta honom gå! Jag skulle hålla i honom för alltid! Och han skulle alltid finnas vid mig.
- jag älskar dig! Sa jag igen och kände hur tårarna började rinna.
Jag gjorde verkligen det.
Jag älskade Izumi!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 26 maj 10 - 17:01- Betyg:  | | Nu hoppas att jag att han säger samma sak tillbaka eftersom att annars kommer jag slå honom tills han nästan är död och så ska jag titta på när han lider och dör |
|
|
|
