A different point of view - del 67 |
Kap 67
Irma:
Izumi hade bara gått iväg. Vad var det med honom. Han hade väl bara en dålig dag.
Så jag gick upp till kopierings rummet för att skriva ut några bilder.
Det var ett par stycken och jag lutade mig mot fönstret under tiden. Jag sneglade ut mot skolgården och kunde se Izumi prata med en främmande flicka. Jag tog ut bilderna och gick för att återvända till tunneln. Men jag kunde inte sluta kolla på dom. Jag kanske ska gå ut och kolla vem hon är. Tänkte jag. visst fick han snacka med andra tjejer men det var något inom mig som blev oroligt. Jag gick tvärs över den asfalterade skolgården med bestämda steg och raka vägen emot dom. Izumi kollade fort upp på mig och inom några sekunder kysste han den andra flickan. Jag stannade upp av chock! Någonting inom mig vred sig och gick sönder och jag kände en illa mående känsla. Plötsligt släppte jag alla bilder så att dom flög över skolgården och sprang rakt fram till dom och slet dom åt två olika håll. Först slog jag till den andra tjejen över ansiktet och knuffade ner henne på marken. Sedan vände jag mig om mot Izumi och stirrade honom djupt in i ögonen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville säga så mycket på samma gång och ilska och sorg fyllde mig. Jag kunde inte annat än att slå honom också.
- du är precis som en man Irma! Skrek han till mig.
Jag bet mig i underläppen och slog honom i magen.
- tjejer slåss inte. Vad håller du på med? Frågade han.
- Vad håller du på med? Skrek jag tillbaka och samtidigt som jag öppnade min mun började tårarna att pressa sig fram och rinna ner för mina kinder.
Den andra flickan ställde sig upp och kollade med en skarp blick på mig.
- vem är hon? Skrek jag. Izumi öppnade munnen men innan han hann säga något slog jag till honom igen.
- Förresten, jag vill inte veta!! Skrek jag och vände för att gå därifrån.
Jag visste inte vart jag skulle gå men jag gick och gick. Ut från skolområdet och i väg längst vägen. Jag var för upprörd för att se någon annan och efter ett tag kunde jag se den lilla parken med gungorna, där jag hade suttit kvällen då Simon hade förstört allt.
Jag stannade upp och kollade på gungan. Det var kallt i luften och jag hade bara skoluniformen på mig.
Jag stod där och försökte samla tankarna.
Vad var det som precis hade hänt? Kanske hade Izumi inte skämtat när han sa att han bara hade playat mig. Jag som trodde att jag visste vem han var …. Men så hade det ju varit med Simon också. Plötsligt blev sorgen så stor att jag föll ner på knä och grät rakt ut. jag brukade inte gråta och absolut inte så här. Jag önskade att jag aldrig hade sett Izumi, aldrig bytt skola, aldrig gått på den där festen. Då kanske jag hade varit med Simon nu och allt skulle vara bra och som vanligt. Killar! Tänkte jag argt. Jag var tillbaka på den där dömande och killhatande biten. Varför var inget som man trodde!? Jag torkade mina blöta kinder med armen och ställde mig upp. Jag ville slå något, göra sönder något, döda någon. Izumi hade rätt, jag var rätt manlig och det hade jag alltid varit. Plötsligt hörde jag ljudet från fötter som släpade på marken precis bakom mig.
- Irma? Hörde jag en väl bekant röst.
Jag vände mig snabbt om och kollade rakt in i Simons ögon.
Jag blev så chockad av att se honom så att jag blev helt stum.
- är allt bra? Frågade han och stod helt stilla.
- Nej det är det inte! Kunde jag svara efter ett tag. Jag vände mig om och började gå.
- Irma vänta! Ropade han efter mig.
Jag vände mig argt om och stirrade på honom.
- varför skulle jag vänta på dig? Om du är smart så sticker du här ifrån nu för jag känner verkligen för att döda någon. Sa jag och spottade.
Simon skrattade till.
- du är verkligen Irma. Sa han.
Mitt ansiktsuttryck mjuknade och jag kollade ledset upp på honom. Det var ju Simon, min barndoms vän, han som kände mig bäst av alla människor i världen. Men som jag just nu kände att jag inte visste vem han var.
- Irma … sa han och tog ett steg närmare men jag bakade tydligt bakåt när han gjorde så. Han märkte det och stod stilla.
- Irma jag måste få prata med dig.
Plötsligt började tårarna att rinna igen.
- vet du vad, jag är inte redo för att prata med dig än och det är en väldigt dålig tajming just nu. Så snälla kan du låta mig vara. Sa jag fullt seriös samtidigt som tårarna rann ner för kinden.
Men i stället för att han gick, så gick jag. jag behövde göra klart tunneln på skolan och jag skulle bita ihop. Det var dags att stänga ute alla känslor så som jag brukade.
Ingen skulle någon sin få komma så nära in på mig igen så att den skulle kunna få mig att gråta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 25 maj 10 - 01:41- Betyg:  | Stackars irma och simon bara dök upp helt random
Men men jag tycker fortfarande synd om irma och fattar inte vad izumi är så dum! Förresten har nämnt hur mycket jag älskar er två? xD |
|
|
|
