"Låt oss vara!Låt oss leva!" del 1. |
Första delen, Avfärden:
När Sanna en helt vanlig dag var hemma och hennes mamma som vanligt kom hem:
– Hej Sanna! Förlåt för att jag är sen men det blev en sån lång kö på vägen hem. Finns det någon mat? Sa Sannas mamma Marianne som hon heter.
– Ah, den står i ugnen så att den inte skulle bli kall. Det är stuvade makaroner och köttbullar och så finns det brunsås till också.
– Tack så mycket gumman, jag hade själv ingen lust att börja laga någon mat. Sa Marianne tacksamt och sen bytte hon snabbt ämne. – Hur gick det i skolan idag då?
Hon kunde lika väl ha sagt ”gick du dit och skolka idag igen eller var du så tröt att du inte orkade gå dit alls?” Både Sanna och Marianne visste att hon skolkade, men en sak visste Marianne inte.
Hon visste inte hur Sanna hade det i skolan, hur hon varje rast blev mobbad och slagen, och hur lärarna alltid låtsades se åt ett annat håll bara för att han hörde till en av de rika ungarna!
Han hade ett namn och det var Richard. Richard ”Hard” Andersson, var ”snyggingen” som alla tjejer på skolan suktade efter, eller inte riktigt alla... (Sanna och hennes bästa kompis Sarah HATADE Richard ”Hard” Andersson.) Han kallades Hard av många, både vänner och fiender.. (Eller kan man kalla de som han mobbade för fiender? Nä det får bli offer.)…
Han kallades då Hard av många, både vänner och offer. Och jag var hans favvo offer. Det hade varit jag sen enda jag började på denna skola i fyran. Nu går jag i åttan och jag orkar inte mer!!!
Den kvällen ringde jag till Sarah och sa med beslutensamhet i rösten:
– Nu är det dags. Är du beredd? Har du packat väskan med pengar, lite kläder och det andra nödvändiga? Jag visste att Sarah var beredd, det var hon alltid hon och Sanna.
Beredd var ett litet kodord för att de skulle rymma. De hade bestämt efter redan halva terminen i fyran att alltid ha en varsin bra väska (som tålde mycket och som föräldrarna inte hade sett) att ha pengar som räckte till tåg- eller bussbiljett. De hade varit i stan och köpt en varsin bra väska som inte var för liten, tung eller uppseendeväckande så att de kunde ha lite kläder, pengar och det andra som var nödvändigt att ha med om de skulle rymma.
Nu, denna just natt var det dags. Sanna och Sarah skulle rymma. Bort från Richard, bort från skällande föräldrar, bort från dumma lärare.. ja bort från allt!
De skulle få ett nytt liv, nya efternamn skulle de också ha.
Allt hade de tänkt på. För nu, nu skulle ingen hitta dem!
En gång förut hade Sanna försökt rymma men det gick dåligt, hon hade snubblat över högen med skor som alltid fanns i hallen skor som var både hennes syskons och hennes föräldrars (själv hade hon bara fyra par, av dem använde hon bara ett par bra gympadojor som var perfekta att springa långt med). Då hade hennes föräldrar vaknat och sett henne fullt påklädd och hon skulle just ta på sig sin jacka. Hon hade skyllt på att hon mådde illa och behövde frisk luft. Och hon hade tur i oturen då för hon kom inte ut men hennes väska hade hon gömt ute i en buske så på morgonen hade hon smugit ut och hämtat den. För på dan kan man ju inte rymma.
Men nu var det dags, nu hade hon förberett allt. Hon hade en repstege som hon fäste vid några krockar som hon och Sarah hade fäst under fönstret när de var ensamma hemma. Sen tog hon väskan på ryggen och började sakta klättra ner. Hon hade lämnat cykelhjälmen, för annars skulle de direkt se att hon cyklat. När hon klättrat ner smög hon försiktigt över gården, efter några minuter så var hon på full fart på väg till motorvägen där Sarah skulle väntade med två mopeder. En var Sannas och en var Sarahs, och i händerna höll hon två (ursäkta ord valet) skitsnygga hjälmar som det glänste med eldslågor på.
De hade fått varsin moped i ”present” för att de skulle kunna komma till skolan snabbare, för Sanna hade det varit som att hoppa ner i en isvak, naken! Men nu var hon tacksam för att de fått dem. Och som prick över i så hade Sarah igår varit och hämtat de två hjälmarna som en kusin till henne målat, de var inte nya. Men med den mörkblå bakgrunden och eldslågor, som såg ut att leva, på var de bättre än någonting annat Sanna och Sarah någonsin ägt!
Men nu bar det av till Göteborg. Vi stannade bara tre gånger för att gå på toa och tanka. Vi var mycket försiktiga för att inte väcka mycket uppmärksamhet.
Efter ca två timmar var vi vid ”lejontrappan” som vi kallade det i Göteborg. Sarah gick och köpte två färdiga mackor på närmaste café med två burkar loka vatten.
– Jag fattar inte att vi klarade det! Sa jag överlyckligt till Sarah som höll på att ta av sig sin mörkgröna munktröja.
– Ja, men nu är vi fria! Ropade hon halvhögt upp mot himlen.
Sarah hade inte bara velat rymma för att jag var hennes bästa kompis. Nä, det var en sak som bara hon och jag visste.
Varje dag när Sarah kom hem med ett IG eller bara ett G så fick hon stryk. En gång hade hon kommit hem och hennes plånbok blivit stulen av en ficktjuv, hennes pappa gav henne så mycket stryk att hon bröt armen. När hon kom till skolan nästa dag så sa hon till alla som undrade att hon ramlat med cykeln ner i ett dike.
Men jag visste och jag tröstade henne men att snart skulle vi slippa allt detta.
– Jag sa ju att vi skulle slippa allt skit där borta och nu gör vi det! Sa jag lyckligt till Sarah som nu hade tagit fram mobilen för att kolla meddelandena.
– Jag hoppas att det fortsätter såhär för min pappa har ringt mig och han säger att jag lär ångra att jag någonsin blivit född om jag inte pallrar mig hem omedelbart. Det var för en timme sedan han ringde!
Sarah så rädd ut och hade panik i både rösten och blicken. Jag satte mig bredvid henne och kramade henne hårt, så sa jag:
- Jag kommer inte låta något eller någon skada dig! Förstår du det?
- Ja... men jag är så rädd. Pep Sarah medans hon hade ansiktet mot min axel.
- Jag vet. Jag vet. Men vi kommer klara detta. Vi ska klara detta, det lovar jag dig!
- Lovar du? Sa hon med en röst som lät som en femåring som just sett ett monster i sin garderob.
Sarah var ingen femåring men hon hade allrätt att vara rädd. Men jag skulle skydda henne så länge jag levde och jag visste att hon skulle göra det samma mot mig.
Knappt fem minuter senare hade vi tankat och var på väg till ett litet motell som vi visste fanns där i närheten. Klockan var ju inte mer än 4 på morgonen och vi behövde verkligen sova. Så vi hyrde ett rum med en dubbelsäng (det fanns inga andra rum med två sängar lediga) och valde att ha det i tre dagar.
Forts. följer...
|
| Kommentarer | | Delli - 2 jun 06 - 00:43 | | jätte bra! när kommer nästa?? ^^' |
|
|
|
