På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

-Min Adam- [m/f] >Del 23<

Vem är bäst 8'D Muhah. När jag kommer hem idag, ska jag skriva en till del. Jag lovar, seriöst, jag ska bli bättre på att ladda upp :) Bara för att ni är så förbaskat söta som KOMMENTERAR HELA JÄVLA TIDEN :D

Vi satt på min säng, och bara såg på varandra. Och när han såg på mig, med sina vemodiga sorgsna ögon blev allt bara så ledsamt att tillslut började jag gråta. Tårarna trängde upp i ögonen och jag vägrade torka bort dem, det vore som att erkänna att man vet om att man gråter. Och även om jag visste om det skulle det förstöra allt.
Jag satt där, mitt emot Adam. Min Adam. Adam som jag svurit mitt liv åt, Adam som jag var kär i. Min pojkvän, min själfrände Adm. Om jag bara visste vad han tänkte. Om jag visste vad han tänkte då skulle jag kanske haft modet att säga något.
Men vi satt där. Som förstenade. Och vi satt och såg på varandra, jag vet inte hur länge innan Adam tillslut reste på sig. Jag trodde han skulle gå, lämna mig här gråtandes, men det gjorde han inte. Han satte sig istället mycket nära mig, och jag kände hans kroppsvärme andas mot mig, och benen blev till gelé och hela jag blev yr.
Hans grova hand smekte min kind, torkade försiktigt bort tåren som blänkande dansade sig nedför denne.
”Mickis” sa han tillslut.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade problem bara att andas, han var så nära. Jag ville bara kasta mig över honom, men jag visste att jag inte kunde. För en månad sen hade jag kunnat det. Men nu, det kändes avlägset. Som ett gammalt minne.
”Jag vet inte vad som har hänt. Mellan oss. Jag … jag vet inte ens hur jag känner. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Är … är du fortfarande … kär i mig?” frågade Adam, och hans röst bröt och hans ögon var vattniga.
”Adam” sa jag, och flyttade mig en bit från honom så jag kunde möta hans blick. ”Jag är kär i dig. Jag är kär i dig så det gör ont. Jag har saknat dig något helt otroligt. Jag älskar dig. Och … ja. Jag älskar dig, Adam”
Bara så där kände jag mig helt blottad. Jag hade precis avslöjat hur jag kände. Visste dock inte om Adam kände likadant tillbaka, och om han inte gjorde det. Ja, då var jag minst sagt bortgjord om inte helt förstörd för all framtid.
”Mickis … jag vet inte riktigt … jag älskar dig, men. Det känns som om. Äsch, jag vet inte. Men. Du bara, bara försvann. Jag blev livrädd. Helt kall inombords, jag var ensam. Jag grät, jag grät som bara fan och var rädd. Skräckslagen. Jag visste inte om du någonsin skulle prata med mig igen. Och jag visste inte vad jag hade gjort. Hade jag ens gjort någonting, Mickis? Eller var du bara ledsen? Jag finns här. Jag finns alltid här, alltid”
Jag satt helt tom, utan förmåga att tala eller andas. Jag såg på Adam. Min Adam, som satt så underbart vacker bredvid mig. Jag hade fått honom att gråta, jag hade fått honom skräckslagen.
Så böjde han sig mot mig, och han kysste mig. Det kändes som en hel evighet sedan jag kände hans mjuka läppar mot mina, så ivrigt hungrande efter mina att han nästan bet mig i läppen. Adams tunga tryckte sig hårt in i min mun och han kysste mig intensivt, det gjorde nästan ont av hans sug. Och som om han kunde läsa mina tankar blev han genast lite försiktigare, och hans tunga kittlade min.
Det kändes som om fjärilarna i min mage inte kunde hålla sig stilla, det pirrade något fruktansvärt och det gjorde ont. Helt från ingenstans kom en tryckande smärta i mellangärdet och den tvingade mig att dra mig från Adams ljuvliga läppar.
Hans ögon såg oförstående på mig när jag tvingade mig själv att inte öppna munnen när kväljningar kröp fram ur halsen på mig. Jag fick panik, och förvirrad småsprang jag till toaletten närmast mitt rum i korridoren, och jag slängde mig över toastolen och det som kom upp var äckligt och det luktade hemskt.
”Helvete, Mickis, går det bra?” hörde jag Adam bakom mig.
Jag satt på knä över toastolen, och jag kände Adams varma hände dra bak mitt hår. Han smekte min rygg och när jag fått upp allt jag möjligt skulle kunna få upp.
”Fan, gumman?”
”Det går bra” hulkade jag till svar, drog en hand över läppen och torkade bort spyan.
Jag försökte ställa mig upp, men mina ben bar inte och jag föll ihop på golvet. Adam böjde sig genast ner, och han tog tag i mig. Jag kände hur jag domnade bort, jag kände mig full eller riktigt trött. Det var som om jag knappt kunde hålla ögonen öppna.
Och magen värkte, hela magen bultade och skrek. Förvirrad till tusen.

När jag vaknade nästa gång kändes ögonlocken som tegelstenar och jag hade ingen ork att öppna dem. Men jag var vaken. Och jag kände att jag låg i sängen, och jag kände att Adams grova hand höll min.
Varför hade jag spytt? Var jag gravid? Kunde testet ha visat fel? Tankarna virvlade runt i huvudet och jag fick huvudvärk av att tänka.
”Mickis” sa Adam efter en stunds icke-tänkande från min sida.
”Är du vaken?”
”Mja” mumlade jag tillbaka.
Rösten kändes inte stadig nog för att prata med, och jag hoppades att Adam skulle förstå det. Huvudet bultade likt tåg på tåg räls, ni vet när det går så fort att man får ont i huvudet av att bara tänka på hur tungt tåget är och hur snabbt det glider över rälsen? Ja, så ont gjorde det. Och det blev värre för varje sekund som gick.
”Har du ont någonstans?” frågade Adam ängsligt.
Jag hörde på hans röst att han var nervös. Eller inte nervös, mer rädd på något sätt.
”Ja” lyckades jag få ur mig.
”Var? Var har du ont, vackraste?” viskade han, makade sig närmare och jag kände att han låg bredvid mig nu. Och när han sa det, när han sa det ordet som så många gånger fått mitt hjärta att ta ett lyckligt litet skutt dog jag halvt och återuppstod.
Han kallade mig vackraste, igen.

Har du kommit hit ner får du baske mig kommentera >.<

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

carolineslife - 7 maj 10 - 16:36- Betyg: