På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

-Min Adam- [m/f] >Del 22<

Jag vet att jag är helt sjukt sämst på att uppdatera -.-' Men nu ska det FAN bli ändring. Har haft skrivsvacka, men nu har jag kommit igång igen. Kan lova ett nytt kapitel till SENAST I ÖVERMORGON :o Ah, om ni är söta och kommenterar förstås ^^ Seriöst ;)

Och jag sprang (nästan) hela vägen hem. När jag tillslut kom innanför dörrarna var jag så andfådd att jag inte kunde andas, så jag skyndade mig upp på mitt rum och slängde mig i sängen. Varje andetag brände till i bröstet och jag kände tårarna vara på väg. Inte kunde väl jag vara gravid? Eller jo, klart jag kunde … men det vore ju helt stört. Tänk om jag verkligen var gravid? Nej, dumma fantasier. Jag behövde väl inte vara gravid bara för att jag spydde en gång, herregud.
Fast jag hade svårt att sova den kvällen, även om det bara var dumma fantasier. Tankarna liksom försvann ibland, och jag lyckades sova några timmar. Men runt klockan tre vaknade jag kallsvettig och jag hade hög feber, konstaterade en orolig mamma. Ingen skola för mig inte.
Så jag satt hemma torsdagen och fredagen, vilket bara gav mig mer tid att tänka. Jag kunde ju vara gravid. Fast samtidigt verkade det så löjligt, så långt bort. Men jag bestämde mig i alla fall för att göra en test, och jag bestämde mig för att ingen annan skulle få reda på någonting.
På lördagen hade febern börjat gå över och jag tvingade mamma att låta mig åka hem till Fia (trodde hon ja). Istället åkte jag till stan och satte mig på tåget, jag visste inte riktigt vart jag skulle men någonstans där ingen kände mig. Av carro hade jag snott några tjugolappar, jag var osäker på vad ett kostade. Dessutom skulle jag köpa två för att vara säker.
Tåget var inte speciellt fullt, men det kändes ändå som om alla som satt på tåget stirrade på mig. Som om det syntes. Kände hur kinderna blev röda när en väldigt tjock tant som satt mitt emot mig stirrade så mycket att det såg ut som om ögonen skulle ploppa ut.
Jag klev av på en hållplats jag inte kände igen men tänkte att vad fan bryr jag mig, och letade jag rätt på ett apotek. När jag la fram två graviditetstester kollade tjejen i kassan på mig med ett flin som avslöjade ett par gula tänder. Hennes hår var illrött och uppsatt i två tofsar om vardera sida av huvudet, och hon såg ut som en pudel.
”Allting har ett pris!” nästan vrålade hon mot mig och jag nickade bara, betalade och skyndade ut från apoteket.
Precis utanför apoteket låg en Sibylla, och jag tänkte att jag kunde göra testet där. Men när jag klev in på Sibyllan stod det en stor skylt på toalettdörren ”BARA FÖR MATGÄSTER” och irriterat bestämde jag mig för att göra det hemma istället.

”Hemma!” vrålade jag när jag kom innanför dörren, sparkade av mig skorna och skyndade uppför trappan och in på rummet innan mamma hann komma ut. Satt mig på sängen, och plockade fram lådorna. Kunde jag verkligen vara gravid? Vore inte det helt sjukt? Nästintill omöjligt. Vi hade ju haft kondom, och vi hade väl märkt om den spruckit?
Nervositeten höll på att ta livet av mig, så till sist tvingade jag mig själv att öppna den första lådan och tog med pinnen till toaletten. När jag satte mig på toastolen och skulle kissa på den vita stickan kändes det av någon konstig anledning helt otroligt genant och jag fick hålla tillbaka ett skratt när jag kissade på den.
Det var en vit sticka, den såg nästan ut som en termometer. Det fanns som en liten ruta där det skulle komma upp en färg. Jag hade läst på kartongen att rött betydde positivt, alltså att man var gravid, och blått negativt. Det skulle ta tre minuter innan den fått sin färg.
Dem tre minuterna kändes som ett år, och jag fick handsvett. Jag satt på sängen, stickan låg på skrivbordet. Jag funderade på att ringa Fia. Hon var ju i alla fall min bästa vän. Hon skulle kunna stötta mig. Hon skulle förstå. Hon visste ju redan liksom.
När minuterna gått kändes stegen till skrivbordet tunga som bly, och jag fick ångest. Ett illamående började krypa upp i min hals, jag kände mig yr.
Men så såg jag den blåa färgen. Och det kändes som om jag bara skulle gråta, jag var helt otroligt lättad. Klart som fan att jag inte var gravid!
Jag log lättat och slängde mig i sängen, började nästan skratta. Det var ju helt befängt, hur hade jag kunnat tro någonting sånt? Jag hade ju mått illa hela den dagen, när jag väl tänkte efter, kanske hade jag ätit något konstigt.
Då ringde mobilen, och jag reste mig för att hämta den ur jackan jag hängt på dörrkroken. När jag plockade upp den lös displayen Adam och jag blev plötsligt osäker, men svarade i alla fall. Det var nog mest en impulsgrej, vad hade jag att frukta med att svara?
”Hallå?” svarade jag, låtsades att jag inte sett Adams namn blinka ilsket på displayen.
”Hej” svarade han och när jag hörde hans röst fick jag lust att gråta igen. Plötsligt fick jag hemskt ont i magen och jag kände hur hela mitt hjärta vrålade efter honom, hans famn, hans ord och hans närhet.
”Kan vi träffas?” frågade han. Det var svårt att tyda hans röst. Han lät nästan neutral, såsom han pratade med människor han inte kände så bra. Var han sur på mig?
”Jaa. Nu eller?” undrade jag.
”Jag kanske kan komma över?” sa Adam.
”Mhm, men det är stökigt” svarade jag och log lite i telefonen. Jag visste att Adam var van vid mitt stökiga rum, och jag tror jag kände hur han log i telefonen också. Han lät i alla fall lite gladare när han svarade:
”Det gör ingenting. Kan jag komma om 20 minuter?”
”Jadå” svarade jag. ”Det går bra”
”Då ses vi då. Hejdå” sa Adam, så la han på. Och när han la på kändes det som om mitt hjärta krossades i tusen bitar. Och jag visste att vi inte hade något klister hemma.

Under de första två minuterna efter det att samtalet avslutats hade jag suttit som paralyserad och bara andats. Sedan hade jag skyndat mig att bädda sängen, plocka undan alla smutsiga kläder, lägga i ordningen papper och annat skit på skrivbordet, fixa till sminket i hyllan och lägga på ett nytt lager smink. (Det andra hade jag säkert svettats bort av nervositeten, eftersom det bara satt kvar lite maskara. Och såklart gömde jag graviditetstesten i all hast i en byrålåda.)
Jag hann precis klart med parfymen med vaniljdoft när jag hörde ringklockan ringa, och jag skyndade mig ner. När jag öppnade dörren kände jag hur hjärtat tog ett skutt av att bara se på honom. Hans bruna hår var lite blött och hans grön-blå-grå melerade ögon oskyldigt sorgsna. Adam hade på sig ett par svarta jeans och en grå t-shirt. Han var ändå lika snygg som vanligt.
”Det regnar” sa han och log ett halvhjärtat leende. Jag nickade bara till svar och tillsammans gick vi upp på mitt rum. Det kändes som om vi skulle göra slut eller något, eller som om vi bara var kompisar. Han verkade så hemskt nere.
Vi satte oss på sängen. Och även om vi satt relativt nära varandra kändes de där 50 centimetrarna som en hel jävla evighet mellan oss. Och jag kunde inte låta bli att sucka av förtvivlan. Inte heller kunde Adam det. Och när jag mötte hans blick var hans ögon vemodigare än jag någonsin sett dem, eller honom förut. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag typ gråter :/ Inte kul att skriva sånt här ._. Kommentera nu, så jag får en chans att lappa ihop dem och lägga ut en fortsättning (a)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

mnbvcxz - 2 maj 10 - 21:24- Betyg: