A different point of view - del 57 |
Kap 57
Irma:
Hur kunde Airi fråga mig vilken kaka jag skulle baka? Jag var ju den värsta bagaren som den här generationen skulle kunna stöta på. Jag skulle då inte baka något.
- eh, alla hjärtans dag är töntigt. Sa jag bara och drog mig snabbt ut ur ämnet.
Men Airis prat blev till svammel när jag sjönk in i tankar.
Izumi ….
Jerobian:
- Mizuki! Vad gör du här? Frågade jag när jag kom fram till henne.
Hon rynkade pannan och kollade på mig.
- för att ta en promenad. Sa hon men puttade sedan till mig. För att se dig så klart.
Visst hade jag förstått det men det var en bit hit från där hon bodde så hon hade i alla fall åkt ett tag för att få träffa mig istället för att vänta på att jag skulle komma hem.
- kan vi gå någonstans? Frågade hon.
- Okej. Vart då?
- Jag vet inte, du känner till stället bättre. Sa hon och log.
Så jag tog hennes hand och vi började gå ner mot stan.
Lite senare satt vi på en brygga nere vid vattnet. Mizuki vände sig mot mig och kollade mig djupt i ögonen. Hon strök mig över låret som hon brukade och det kittlade alltid till lika mycket i kroppen. Jag kunde inte låta bli och plötsligt hade min kropp agerat själv med att trycka ner henne på bryggan. Hon skrattade till men jag täppte till hennes mun med min. hon strök försiktigt över min kropp och jag kunde känna hur jag rös till vid vissa beröringar.
Plötslig hördes ett klampande ljud på bryggan och vi kollade upp. Där stod Yura med armarna i kors och kollade på oss.
- vem är han? Hörde jag Mizuki försiktigt säga.
Yura flinade brett och nickade.
- That’s my man. Sa han och skrattade.
- Yura!? Var det enda jag kunde säga.
- Du känner honom va? Frågade Mizuki och jag nickade. Vi satt oss upp normalt och Yura satt sig på huk.
- Förlåt att jag stör. Sa han retsamt. Men jag tyckte väl att det var du Jerre så jag behövde bara kolla vem bruden var. Sa han och kastade en blick på Mizuki.
Jag pressenterade Yura som min barndoms vän för Mizuki och dom växlade några ord.
- men jag ser att det går åt rätt håll. Sa Yura och ställde sig upp.
Mizuki kollade bort när han sa så och själv kunde jag inte låta bli att skratta åt Yuras typiska beteende.
Irma:
Jag satt i klassrummet och sneglade ut mot fönstret. Izumi hade varit borta i flera dagar och jag började bli irriterat rast lös. Jag tänkte tillbaka på vad han hade sagt till mig när vi var på väg ut den där gången. Jag kände inte igen mig själv och mina reaktioner. Varför reagerade jag inte med: gå och dö! Emot Izumi? Konstigt nog var det någonting inom mig som ville vara nära honom, röra vid honom … jag slog dramatiskt ner huvudet i bänken vid dom tankarna och alla i klassen vände på sig för att se på mig. Varför är jag så dum i huvudet. Tänkte jag. men jag skulle nog inte bli smartare av att slå det i bänken. När jag försiktigt kollade upp vände alla bort blickarna förutom Jerobian som flinade åt mig och gjorde tummen upp. Jag svarade bara med en ful min åt honom och kollade sedan fram mot kateten.
När skulle Izumi komma tillbaka. Tänkte jag otåligt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 29 apr 10 - 16:45- Betyg:  | | Haha! Älskar slutet! | | soulsister - 28 apr 10 - 22:33 | Jag har inte läst alla delar och det var knappt att jag läste den här heller.
Det känns som att detta mest är slarvigt hopskrap, inte som att du har lagt ner arbete på att få ett bra resultat.
Och om det fanns lite mellanrum mellan delarna skulle det säkerligen inte vara lika tröttsamt att läsa; nu känns det mest som att du spammar. |
|
|
|
