The Shinigami guard [del 34] |
Kap 34
Jacob:
Rose försvann ut ur rummet och jag kände hur en obeskrivlig ilska sköt upp inom mig.
Jag kastade en ilsken blick emot Gwen och Timo innan jag sprang efter henne. Jag visst inte vad jag var mest sur över. Att Gwen hade tjallat på mig, att Rose hade kysst Timo eller bara allt och en massa annat.
Jag hann i kapp Rose i Korridoren och tog fast henne. Jag tryckte hårdhänt upp henne emot väggen och hon kollade chockat på mig innan blicken utbyttes till ilska.
”Låt mig vara Jacob!” skrek hon.
”Först måste du berätta för mig vad som är fel!”
Rose bet sig hårt i underläppen och innan jag hann tänka efter så hade hon duckat för att krypa under min arm som jag blockerade vägen med och hon började springa emot den stora entrén.
”VÄNTA!” skrek jag efter henne och satt fart efter. Plötsligt dök Kevin upp framför mig ifrån ingenstans.
”Sluta skrik un..” hann han säga innan jag drämde till med knytnäven i hans ansikte. Min stubin var redan borta och han skulle nog ändå fått den smällen förr eller senare. Blodet forsade ut ur hans näsa och jag kollade inte ens ifall han kom upp på benen innan jag sprang efter Rose. Hon hade inte hunnit långt och jag sprang lätt ikapp. Jag tog tag i hennes handled men hon ryckte den fort ifrån mig. Hon ville inte kolla på mig och gjorde allt för att undvika ögonkontakt. Hon sprang inte längre men sa inget häller.
”Rose. Kan du åtminstone berätta vad Gwen sa?” frågade jag och försökte lugna ner mig. Men Rose fortsatte att vara tyst.
”Om du inte snackar så får jag tvinga dig.” sa jag… som om jag inte redan gjorde det. Men Rose sa inte ett ord. Då böjde jag mig fort ner och slöt armarna om hennes midja och slängde upp henne över min axel. Då började hon skrika och slå med nävarna emot min rygg.
Som sagt var oddsen lite jämnare nu.
”Om du fortsätter sparka så tappar jag dig!” sa jag. Hon blev stilla ett tag.
”Jacob..” sa hon tyst.
”Du kan prata när vi är framme.” svarade jag.
”Vadå framme!” sa hon argt. Jag var på väg emot den lilla stugan i skogen och hon märkte nog det efter ett tag.
Jag satt ner henne på sängen och hon drog upp knäna under hakan och kollade ner i backen. Hon såg ut som ett trotsigt litet barn.
”Rose..” började jag men blev avbruten.
”Varför frågar du inte bara GWEN!” sa hon upprört. Jag stod vid säng kanten och kollade på henne. Om jag var hon skulle jag själv vilja berätta min sida utav situationen innan den andra gör det. men jag vände om emot dörren och sa:
”Okej, jag får väl se vad Gwen har att säga då.”
”Vänta!” sa hon lite uppgivet. Hon tänkte nog på samma sak som jag. Jag vände mig om och gick fram till henne.
”Jacob jag vet inte vad jag ska tro.. jag är inte ens din riktiga flickvän.. så jag borde inte bry mig men…” hon blev tyst ett tag. På ett sätt ville jag inte höra henne berätta. Jag visste ju nästan trotts allt vad hon skulle säga.
”Är det sant att du brukar ligga runt med massa tjejer utan att bry dig om dom?” frågade hon tyst. Jag visste svaret på den frågan och hade klarat mig fint i fall den frågan kom på ett prov….. men ändå hade jag inte en aning om vad jag skulle svara. Jag visste vad jag ville svara.
Konstigt nog så hade mina ögon öppnats på senaste tiden. När jag hade fått beskedet om min sjukdom så hade jag blivit blind. Jag skulle ju ändå dö så jag kunde väl göra vad jag ville. Det var min inställning och det var sant att jag hade varit en känslokall player som var ute efter njutning men det var inte som att jag var stolt över det. och Gwen… hon var verkligen bara en vän. Hon hade sagt att hon hade varit intresserad utav mig och då hade jag legat med henne bara.. bara för att..
Men på senare tid hade mycket förändrats. Jag visste inte riktigt hur men det var en stor skillnad. Jag hade blivit bättre på att kontrollera min ilska, hade börjat tänka klarare och faktiskt lärt känna dom riktiga känslorna utav kärlek. Varför sa jag bara inte allt det här till Rose? Hon satt på sängen och verkade inte förvänta sig ett svar.
”Rose.. jag vet inte hur jag ska svara.” sa jag. Rose kollade ner på sina fötter.
”Det är sant men jag håller ju inte på så nu!” sa jag. Rose suckade ljudligt.
”Mm. Det är nog sant.” sa hon tyst. Jag kände plötsligt för att bara gå och spöa upp Gwen.. men jag hade ju bara mig själv att skylla! Det hon berättade var ju inget hon hade kommit på. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Helst utav allt skulle jag bara vilja åka tillbaka i tiden och få allt ogjort. Jag var rädd och dum och hade inget självförtroende förut. Så jag söp mig full på fester och låg runt med brudar. Killarna fick respekt för mig och tjejerna dreglade efter mig. Jag trodde att det var de som livet handlade om. Jag visste kanske inte direkt vad livet handlade om nu häller men det var i alla fall inte det! och det gjorde konstigt nog ont att se Rose så upprörd över det här. jag ville kunna vara perfekt för henne, vara den hon kanske trodde jag var men vad kunde jag göra annat än att älska henne nu och ingen annan. Men det var som att jag hade tappat stora delar utav talförmågan. För jag tänkte bara på överdrivet mycket saker men sa inget. Jag satt mig ner på sängen bredvid henne. Hon kollade inte ens upp på mig.
”Rose… varför blir du så upprörd?” frågade jag tillslut. Då drog hon in andan och jag hörde att hon grät. Jag blev chockad. Vad skulle jag göra.
”Jacob det handlar inte bara om det här.” sa hon tillslut.
”Du vet inte hur svårt det är..” sa hon.
”Vilket?” undrade jag. Hon lyfte huvudet men bara så att hon kollade emot min axel.
Plötsligt höjde hon näven och slog till mig över bröstet.
”Jag önskar att jag aldrig träffat dig!” sa hon och rösten svek nästan genom tårarna. Nu visste jag verkligen inte vad jag skulle säga.
”Det är så jobbigt! Jag vet inte vad jag ska göra!” sa hon med höjd röst.
”Men Rose jag har ändrat mig. Vad.. jag…” sa jag men blev avbruten.
”Nej Jacob!” sa hon.
”Va?” vad pratade hon om? Hon var verkligen upprörd och jag ville bara hålla om henne men kunde jag verkligen det?
”Rose jag sökte bara bekräftelse förut och Gwen..”
”Jacob! Sluta prata om Gwen, det har inte med henne att göra! Om du bara visste hur jobbigt det här är. Det funkar inte, det är förbjudet men ändå så blir det så!” skrek hon.
”Vad blir så!? Varför är du så upprörd!” nästan skrek jag tillbaka.
”För att jag älskar dig!!!” skrek hon. Hon sänkte huvudet och det var som att mitt hjärta hoppade över ett slag. Hörde jag rätt. Plötsligt reste sig Rose häftigt upp ur sängen och var på väg ut men jag sträckte automatiskt ut handen och drog tillbaka henne. Innan jag själv hann tänka ordentligt, drog jag henne tätt intill mig och låste mina läppar med hennes. Först ryckte hon till och försökte göra sig fri. Men jag höll henne hårt och stängde ögonen.
Jag visste redan vad jag kände för henne och det var mer än bara känslor ifrån mitt skrev. Om hon bara visste hur jag verkligen kände för henne. Men det var knappt så att jag själv förstod hur mycket jag älskade henne!
|
|
|
|
