The Shinigami guard [del 30] |
Kap 30
Jacob:
Som sagt så var oddsen lite jämnare, eller lutade de lite mer åt mitt håll nu? Jag hävde mig upp och kollade på henne.
”Nu är du inte så stark va?” sa jag och log. Hon kollade bara ondskefullt på mig.
”Hurru! Jag är snäll och låter dig sova i sängen, var lite glad.” sa jag. Hennes ansiktsuttryck ändrades inte. Då la jag mig på sidan om henne intill väggen.
”Eh, jag vet att du är trött, kom här!” sa jag och drog henne till mig. Till att börja med satt hon upp händerna emot min bröstkorg för att göra motstånd men slappnade sedan av och lutade huvudet emot mina nyckelben. Hon var tyst ett tag och endast en djup suck hördes ifrån henne.
”Hur är det?” frågade jag. Hon kollade inte på mig började bara att tankfullt stryka med fingrarna emot mitt bröst. Jag undrade vad hon tänkte på. Hon såg lite bekymrad ut. Hon hade säkert mycket att tänka på. Hon hade mycket mer i bagaget än jag. mina föräldrar var döda och jag bodde på ett sjukhus på grund utav ett dödligt fel i mitt hjärta, men det var ingenting emot vad Rose förmodligen hade gått igenom. Och saker hon kanske fortfarande brottades med. Jag la min hand lätt emot hennes kind och kysste henne lätt på pannan. Då kollade hon upp på mig, hennes ögonbryn var sorgsna men hon såg ändå tacksam ut. Hon la armarna runt mig och kramade om.
”Jacob?” sa hon. Jag väntade på att hon skulle fortsätta. Men hon gjorde aldrig det. Jag hade faktiskt ingen lust att försöka mig på något nu. Hon verkade verkligen vara djupt i tankar och jag var lika nöjd med hennes sällskap. Jag strök henne över håret och blundade.
”Det måste varit länge sedan du sov?” sa jag. Hon fnös till lite men log sedan svagt.
”Mmm” det blev tyst ett tag innan hon frågade:
”Kan jag sova tryggt i dina armar?”
Jag kollade ner på henne. Hon låg så nära som hon kunde och gömde ansiktet emot min kropp.
”Klart du kan.” sa jag tyst.
Solen lyste in genom fönstret och jag öppnade sömnigt ögonen. Till min förvånan sov Rose fortfarande och låg nu nästan över mig.
Ha, nu skulle hon få veta hur jobbigt det var att vakna. Jag puttade henne först försiktigt ner bredvid mig och lutade mig sedan på armbågen och kollade på henne. Jag hade aldrig sett henne sova. Fast det var nog inte så konstigt.
Jag böjde mig ner och blåste henne i örat. Hon sänkte ögonbrynen och lyfte handen för att skydda örat. Det behövdes nog något mer för att få henne att vakna. Men jag ville inte vara för du. Som tex komma in med kastruller och kasta henne ut genom fönstret…. Fast vem skulle göra de…???
Jag la mig över henne men utan att lägga någon vikt på henne. Då började jag att pussa henne i ansiktet lite över allt och hon skakade på huvudet.
”Vad.. gör du?!” sa hon sömnigt och satt händerna över ansiktet.
”Nu får du veta hur det känns att behöva vakna.” sa jag. ”Jag går till skolan nu!” sa jag och reste mig upp. Konstigt nog hade jag lust att gå till skolan idag. Det var inte alltid det var så.
|
|
|
|
