Alla kan flyga [Utvald del ur min bok] del 1 |
Alla Kan Flyga - Johanna Bengtsson
FÖRBJUDET ATT KOPIERA!
Målgruppen är 13 och uppåt.
Först och främst lägger jag ju ut den här för att locka köpare till boken.
Men samtidigt för att få konstruktiv kritik.
Och så har jag ju väldigt dåligt självförtroende, ingen som känner mig har fått läsa boken.
Så, ja.. Varför lägger jag ut den här då?
Ni är ju liksom intresserade av det med skrivning.
Plus man är lite mer anonym här ;)
Både bra och dålig kritik är välkommet!
Men snälla, skriv inte bara "Blä, dåligt" om du tycker det, utan skriv varför, så jag kan bättra mig!
HÄR KOMMER DEN, SOM NI VÄNTAT PÅ! ;D
Glöm nu inte att kommentera ;)
DEL 1
Denna del är från mitten-slutet i boken.
Jag skrek ut min ilska i det jävla renget som föll ner för de mörka molnen uppe i den mörka himlen. Jag drack upp allt som var kvar i ölburken jag hade i handen och kastade sedan iväg den. Träden bildade nästan en ring runt det lilla fula huset som det nu spelades hög musik i. Mitt hjärta dunkade fort och jag förstod inte vad det var för fel. Var det fel på mig? Jag skakade på huvudet och satte mig ner i det blöta gräset. Min nya klänning blev smutsig men jag orkade inte bry mig. Simon var där inne. Han hade kul. Han hade inga skuldkänslor. Var han ens en människa? För mig var han en robot. En robot som lurat mig. Han hade lurat mig. Fått mig att tro att han hade känslor. Men nej, han var en robot och robotar har inga känslor. Jag hade fortfarande känslor för honom men jag ignorerade dem. Jag hatade honom mer än allt annat på jorden. Han var en idiot. Alla killar var sådana. Mitt smink rann med tårarna och jag var säkert svart i hela ansiktet. Jag la mig ner i gräset och lät ilskan och sorgen rinna ur mig.
Då hörde jag hur dörren till huset öppnades och sedan stängdes, och hur någon sprang fram till mig. Jag kände igen stegen , det var Sofi på höga klackar, som hon knappt kunde gå i. Värme väcktes inom mig och jag orkade för en gångs skull resa mig upp och se henne i ögonen.
”Gumman, jag är så ledsen. Stackars dig” viskade hon och gav mig en stor och lång kram.
”Jag kan inte gå in där igen, jag hatar honom” viskade jag. Hon nickade. Hon förstod.
”Jag älskar dig” la jag till. För det gjorde jag verkligen. Hon släppte mig långsamt och jag släppte henne. Hon log lite smått mot mig innan hon svarade.
”Jag älskar dig också. Du fattar inte hur mycket, Ellika”
Hennes ögon var också fulla av tårar och vi tittade båda förvirrade på huset som var fullt med folk. Vad skulle vi göra nu?
”Vi går hem till mig” sa Sofi försiktigt och tog min hand. Jag nickade långsamt, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Hon hade räddat mig så många gånger och det gick inte att förklara hur mycket jag uppskattade det.
Vi gick igenom den mörka skogen länge. Vi gick förbi vår gamla trädkoja, som nu syntes ganska väl. Ingen hade varit där inne på jättelänge. På trädet vi gick förbi stod det:
Bögens död, vila inte i frid, Bra gjort Ellika och en massa andra grejer. Jag rös. Men jag tyckte inte synd om honom. När vi kommit ut ur skogen började vi springa. Vi ville hem så snabbt som möjligt.
Väl utanför Sofis hus tvärnitade Sofi och vägrade röra sig ur fläcken. Jag stirrade irriterat på henne innan jag också stannade. Jag höll på att tappa balansen på grund av alkoholen men jag lyckades hålla mig på benen. Sofi kollade med stora ögon på mig.
”Hur tror du att mina föräldrar kommer att reagera när deras dotter kommer full hem med en full kompis? De kommer inte låta mig träffa dig något mera då!”
”Vi kan väl..?” jag försökte tänka men min hjärna kämpade emot.
”Vi gömmer oss i garaget, det är ganska varmt där, och det är nog någon filt som vi kan sova på där” kom Sofi på och började gå mot garaget. Jag följde långsamt efter henne. Sofi var verkligen mer nykter än vad jag var. Men det glömde jag snabbt bort. Hon öppnade tyst garageporten och släppte in mig medan hon oroligt såg sig omkring. Men det var släckt i varenda fönster i hennes hus, och det förändrades inte. När hon hade stängt garageporten efter sig började hon rota fram filtar.
”Åh, du har tur. Här har vi en madrass också” sa hon och bredde ut den över det kalla stengolvet. Jag stirrade tomt på madrassen.
Jag ville inte leva.
”Du? Det kommer bli bättre, jag lovar” sa hon oroligt och tittade på mig med en nervös blick. Hon trodde egentligen inte på vad hon själv sa. Det såg jag i hennes blick. Hon var rädd. Jag satte mig ner på madrassen medan jag såg mig omkring och blicken plötsligt stannade på två bensindunkar. Den stirrade jag länge på. Sofi följde min blick och stirrade hon också. Hon log lika mycket som jag.
”Ska vi verkligen..?” viskade jag.
Sofi satte sig bredvid mig och plötsligt kändes hon inte lika nykter längre. Hon hade fått en idé, samma idé som jag.
”Jo! Vi drar dit och bränner skiten, så slipper vi allt” svarade Sofi tyst men bestämt. Jag nickade, precis det jag också tänkt. Vi gick fram till dunkarna och tog varsin innan vi, inte lika försiktigt och tyst, sprang ut genom garaget. Min dunk var tung, men det tänkte jag inte ens på, det var så härligt att veta att allt skulle bort. Jag kunde knappt vänta på Sofi när hon stängde garageporten.
Vi sprang hela vägen dit medan vi sjöng härliga gamla låtar och skrek åt allt och alla som vi sprang förbi. När vi kom fram släppte vi ner dunkarna bakom en buske. Först skulle vi vara tvungna att få ut allt folk. Gå in och tvinga alla fulla ungdomar att dra. Gå in och kanske till och med se Simon i ögonen, i hans robotsögon..
Kommentera, så blir jag enormt glad och lycklig (:
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Alermino - 20 nov 10 - 17:23 | | Äh, ålder är bara en siffra! ;D | theredroses - 20 nov 10 - 05:50- Betyg:  | Wow, du har talang, tjejen.
Fast jag måste erkänna att jag är 12... Men, det gick bra ändå hoppas jag. Ska definitivt köpa boken. | | Ensam4-ever - 15 nov 10 - 23:53 | | Du är bra! :) vill gärna läsa den boken! (: <3 | | blackgirl - 6 maj 10 - 01:21- Betyg: | Jag ska läsa boken! Ett som är säkert x3
Så säg till när den kommit ut
Du är grym tjejen!
Jag håller tummarna för dig! =D | | Alermino - 21 apr 10 - 12:42 | Åh, tack så jättemycket! :')
Boken heter Alla Kan Flyga.
Det handlar egentligen inte om att kunna flyga, utan mer om att hon har "tappat" hoppet, och då säger hennes bästa kompis:
"Kom igen, alla kan flyga"
Det är liksom det jag alltid tänker och säger, höhö x3
Boken har inte kommit ut än, men den kommer med all säkerhet snart! ;) | | ossika - 20 apr 10 - 19:26- Betyg: | Ursäkta mig, vad heter boken? Jag vill HAAA den!
(Jag suger på seriösa kommentarer och ännu sämre på konstruktiv kritik så...
Sorry!)
<3 It ya know! | | Candrenen - 20 apr 10 - 18:53- Betyg: | Jag kan inte säga annat än att det här är riktigt riktigt bra! Du skriver väldigt moget!
Du undviker verkligen fallgropar man kan hamna i när man skriver, som att använda svårare ord än nödvändigt för att man tror att det får det att bli bättre (men ditt språk är för det verkligen inte simpelt!) och du gör historien realistisk och greppbar, utan att för den skull få den att bli förutsägbar och platt!
Om resten av det du skrivit på boken är lika fascinerande och bra, då har du definitivt lyckats locka mig som köpare i alla fall... |
|
|
|
