A different point of view - del 35 |
Kap 35
Irma:
Jag låg hemma på sängen och funderade. Det hade varit en riktigt tråkig skoldag idag.
Det kändes öde och ensamt. Jag hade dissat Simon ett väldigt långt tag nu och resten av gänget hade sakta men säkert slutat att prata med mig.
Det är Simons fel! Tänkte jag. allt är Simons fel. Hur kunde det bli så här. Jag var en social person och ville inte gå omkring som någon ensam varg på skolan.
Plötsligt ringde telefonen. Jag hörde signalen men vart va min mobil?! Jag kastade runt kläderna som låg på golvet och på sängen, tills jag hittade mobilen och svarade.
- Hej Irma! Det är Airi!
- Hej.
- Om du inte har något för dig så kan du väl komma ner till caféet på U-Huset.
- Visst, jag kommer. Vi ses. Svarade jag och la på.
Jag sprang ner för den stora vita trappan som tog upp en stor bit av hallen. Innan jag han ut genom dörren kom pappa och stoppa mig genom att ta tag i min stora munkjacka.
Han skulle alltid ha koll på allt.
- bara några vänner! Sa jag till honom och han lät mig springa ut.
Tillslut kom jag till U-huset, det låg inte så värst långt bort. Jag gick in genom dörren och fick syn på Airi, Jerre och Yura vid hörn soffan på caféet. Airi vinkade åt mig när hon såg mig och Yura och Jerre gav mig ett välkomnande leende. Det kändes bra på insidan. När jag var med dom kände jag mig inte som någon ensam varg i alla fall. Airi hade fått mig på bättre tankar om tjejer, hon var ingen fjolla, hon var mer lik mig. Jerobian hade nog fått mig att läka lite på kill biten. Jag har alltid tyckt att killar har varit roligare att vara med. Men efter att Simon bröt mitt förtroende så har jag varit, nästan rädd för killar. Egentligen visste jag ju inte om Jerobian var så ”snäll” som han verkade med tanke på att Simon inte alls hade tänkt i dom banorna som jag trodde men det var ändå något med Jerre som fick mig att slappna av. Yura däremot var tvärt om, om man inte var på sin vakt med honom så kunde man inte veta vart det skulle ta vägen. Men han var öppen med sin personlighet, visst var han rätt snuskig men han smög inte med det på ett sånt där läskigt sätt. Alla kändes så äkta helt enkelt.
Jag trängde ner mig i soffan mitt emellan Jerobian och Airi.
- så här sitter ni och degar! Sa jag och vickade på höfterna för att få lite mer platts.
- ja det kan man kanske säga. Sa Yura.
Vi satt där ett tag och bara pratade. Jag mådde verkligen bra av att vara med dom.
Att få vara ett blandat gäng som inte verkar störas av något slags grupp tryck fick atmosfären att bli underbar.
- åh jag orkar inte gå till skolan imorgon. Stönade Airi.
- Nej! Om det är någon som ska klaga så är det jag. svarade jag .
Hon verkade förstå vad jag menade. Hon nickade fundersamt. Sedan sken hon upp.
- men varför byter du inte till våran skola då?! Frågade hon.
Jag stelnade till. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare?
- ja … det borde jag göra! Utbrast jag och kände hur glad jag blev.
Klockan var närmare 10 när jag började fundera på allt jag behövde göra hemma innan jag kunde gå och lägga mig. Jag ville inte hem, jag orkade inte gå.
- kan inte ni följa mig hem. Och hälst bära mig. Sa jag ironiskt.
Airi ryckte på axlarna.
- ja det kan vi väl. Sa hon. Ska du hem nu?
- Ja jag borde nog börja gå nu. Svarade jag.
Så alla ställde sig upp. Och innan jag han ställa mig stack Jerobian in ena handen under mina ben och den andra mot min rygg och lyfte mig. Jag var inte beredd på det och klamrade mig chockat fast i hans kläder. sedan förstod jag att han bara drev med mig för att jag hade sagt som jag gjorde. När vi kom ut släppte han ner mig på marken.
- Eh din klenis, orkar du inte ta mig hela vägen hem? Sa jag.
- Haha nej du är så tung. Svarade jerre för att retas.
- Öh muckar du? Sa jag och lyfte händerna som om det var någon slags yo mama tävling. Va!!? ska vi slåss eller?
- Jo säkert. Svarade han för att få ner mig på jorden.
- Du vet inte hur stark jag är! Svarade jag och började tänka på hur killarna i min klass brukade hålla på. Dom brukade inte säga det så öppet men man märkte att dom tävlade i styrka mot varandra i mycket dom gjorde. Jag brukade göra narr av hur dom höll på men jag visste ju egentligen att jag inte var någon match för dom.
När vi hade gått en bit vände sig Yura mot Jerre och frågade:
- hur blev det med flytten? Jag vände mig snabbt mot dom.
- Flytt? Frågade jag häpet. Airi såg också förvånad ut.
- Vadå flytt? Nu får du förklara. Sa Airi.
Jerre satt händerna i byxfickorna och lutade sig bakåt.
- jo jag kommer att flytta snart.
- Va!! Vart då? Ropade Airi chockat.
- En bit här i från. Men jag tjänar verkligen på det!! Det kostar typ ingenting och det ser bra ut och …. Ja. Jag ska flytta dit.
- Men varför har du inte sagt något till oss? Frågade Airi.
- Jag vet inte, jag glömde väl det. Svarade han. Men jag kommer ju fortfarande till skolan.
Airi ryckte på axlarna.
- jaha. Sa hon.
Jag kände mig faktiskt också lite besviken. Men varför, jag skulle säkert få träffa honom ändå någon gång ibland. Men ändå kändes det som om något tungt lades över mig.
Tillslut kom vi fram till mitt hus. Yura flämtade till.
- Oj är du typ rik eller? Frågade han. Jag himlade lite med ögonen.
- Det är inte jag som är rik, det är mina föräldrar.
Jerre dunkade till Yura i ryggen.
- du ska väl inte säga något som har föräldrar som badar i pengar.
Yura flinade lite.
- men vi ses väl. Och Jerre! Sa jag.
han vände sig mot mig och höjde på ögonbrynen.
- du får inte bara flytta utan att säga till, jag måste ju få säga hejdå. Han pressade ihop läpparna och nickade.
- Visst.
- Men om du byter till våran skola så blir det ju inget hejdå. Sa Airi och blinkade.
Hon lät som en försäljare och jag ville väldigt gärna köpa av henne. Att byta skola var definitivt något jag skulle göra.
- jo, det får jag ta och göra. Sa jag bestämt och vi sa hejdå och gick åt olika håll.
Vid matbordet satt hela familjen samlad och det enda som hördes var min yngre syster Jenii’s röst som pratade om allt möjligt jobbigt som jag var helt ointresserad av.
Mamma satt och lyssnade och såg sådär överdrivet uppmärksam ut. Det var tydligt vem som var hennes favorit dotter. Hon såg inte ens mig som sin dotter. Jag hade hört henne säga till mormor att jag var hennes oönskade son. Jenii var allt jag inte var. Hon använde alltid smink, fjollade runt med killar på alla sätt och snackade med den där tillgjorda ljusa rösten. Den enda likheten mellan oss var hårfärgen och fräknarna.
Pappa sa aldrig speciellt mycket, han satt bara tyst och fullt koncentrerad på att äta upp sin mat. Jag längtade tills mormor skulle hälsa på, hon brukade göra det ibland och hon verkade vara den enda som förstår sig på mig.
Helt plötsligt började jag tänka på Jerobian. Varför skulle han flytta? I och för sig så visste jag ju redan varför men jag ville inte att han skulle flytta. Det kändes som om han fyllde ut tomrummet efter Simon. Juste han skulle ju inte byta skola i alla fall.
- Pappa! Jag vill byta till Seika Academy! Sa jag.
Pappa höjde blicken och kollade på mig.
- varför vill du det? Undrade han.
- För att jag har mina vänner där. Sa jag.
- Men går inte Simon i din klass? Frågade han.
Jag blev tyst ett tag, så klart hade jag inte berättat för honom om Simon.
- får jag byta till Seika? Frågade jag igen. Han blev tyst ett tag.
- Ja vi kan ju kolla upp det om du absolut vill det. Svarade han.
- Ja! Gör det. NU! Sa jag och kände hur ivrig jag blev. Pappa nickade bara.
- Efter maten. Sa han sedan.
Mamma och jenii kollade undrande på mig.
- har du blivit kär i någon snygg kille? Frågade Jenii intresserat. Jag fnös åt henne och skakade på huvudet.
- Vad är det då? Frågade hon irriterande.
- Jag har bland annat hittat en tjej som inte är som du och som faktiskt går att vara med! Svarade jag.
Då var det mamma som blev intresserad.
- Åh har du fått en tjej kompis, vad trevligt. Sa hon. Jag kände hur arg jag plötsligt blev.
Det var bara då det var något som jag gjorde eller sa som min mamma tyckte var kvinnligt nog som hon la uppmärksamhet till mig.
Nu skulle jag i alla fall få byta skola. Tänkte jag och kände mig lite bättre till mods.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 18 apr 10 - 22:16- Betyg:  | Fy fan Vilken mamma
Jag skulle seriöst kunnat spy på henne och sen bara oj jag råkade |
|
|
|
