The Shinigami guard [del 28] |
Kap 28
Jacob:
En rysning gick igenom hela min kropp men jag försökte att se så oberörd ut som möjligt. Jag höjde bara på ett ögonbryn. Var det sant, hur kom det sig att inte jag visste om det då. Rose var verkligen spec. men hon hade ju faktiskt levt ett par..hundra år mer än mig, hon visste nog mer. Det kändes konstigt att tänka så, nu när man såg henne stå här och se ut som den mest fräscha tjej man någonsin mött.
”Så storleken spelar alltså roll för dig?” frågade jag och gav henne ett snett leende. Hon gav mig bara en ironiskt kaxig blick och vände för att fortsätta gå. Hennes beröring satt fortfarande kvar i mig. Hon visste nog inte att det var lite utav tortyr.
Vi gick omkring på stan ett tag och det kändes riktigt skönt att kunna prata med henne bland andra människor utan att dom gav fundersamma, skumma blickar.
Vi satt nere vid stranden längst ut på bryggan. Solen började sakta att gå ner men det var fortfarande varmt i luften. Jag fick för mig att jag ville vara lite elak emot henne. Som tex putta ner henne i vattnet. Men det skulle ju inte sluta på samma sätt som förut. Nu skulle hon ju falla rakt i och behöva hjälp upp. Om det hade varit innan hade hon förmodligen hunnit flyga upp och sedan komma för att hämnas. Oddsen hade plötsligt blivit mycket jämnare. Jag log för mig själv. Fast jag kanske inte ville att hon skulle bli blöt. Jag kollade på henne ett tag och hon vände blicken emot mig.
”Vad?” frågade hon lite finurligt och log. Hon lutade sig lätt emot mig och blundade.
..hmm nej jag ville nog inte putta i henne.
Det hade börjat bli sent och vi stod och kollade upp för sjukhusbyggnaden.
”Jag går in och kollar i fall det är någon där. Sedan hämtar jag dig.” sa jag och gick upp för trappen till entrén. Rose stod kvar nere på trottoaren och kollade efter mig. Det rosa ljuset från den nergående solen fick hennes hår att se extra rosa ut och hennes hud såg lem och mjuk ut. Jag slet min blick ifrån henne och gick in.
”Jacob där är du! Har du tagit medicinen idag?” frågade en sjuksyster som kom springande.
”Ja, jag hade tänkt att sova nu, så stör mig inte!” sa jag lite surt och gick förbi henne. Jag gick in på mitt rum och öppnade fönstret. Det var inte så jätte långt ner till marken och jag vinkade dit Rose.
”Jag kan inte klättra upp här!” sa hon.
”Sov på gatan då.” sa jag och lutade armbågarna emot fönsterbrädan och log. Rose satt händerna i sidan och snörpte på munnen.
”Sov ensam då.” sa hon surt.
”Eh kom igen, jag drar upp dig.” sa jag och räckte ut mina händer.
Hon sträckte upp sina händer och fattade mina. Det var precis så att vi nådde varandra. Så jag satt upp foten emot väggen och började dra.
”Hjälp till lite!” sa jag. Hon var inte lätt som en fjäder.
”Hur då, det finns inget jag kan göra!” sa hon bekymrat. En gubbe med sin rullator gick förbi och kollade storögt på oss. ”WTF!” stod det skrivet i hans blick och jag kunde inte råför att skratta.
”Vad är så kul?!” sa Rose irriterat. Det var svårt att dra och skratta, så jag bet ihop och tog i allt jag hade. Tillslut fick jag henne så långt att hon hade midjan över fönsterbrädan och kunde häva sig in själv. När hon var inne gick hon fram till fönstret och räckte ut tungan till den stirrande gubben och stängde sedan fönstret. Jag stod bara bakom henne och log.
”Vad klumpigt det är att vara människa!” sa hon och vände sig om emot mig.
”Men jag gillar det.” sa hon sedan och log.
hoppas ni gillar det ^^
|
| Kommentarer | | frdrik - 16 apr 10 - 19:13 | | Haha, undrar nog hur natten kommer gå ;) Mejla nästa? :D | | loversarelonley - 15 apr 10 - 20:28 | grymt :D
fortsätt skriv människa! |
|
|
|
