- Morden i Kustis del 11 |
Del 11!
Några dagar senare. Det var söndag, jag klev upp ur sängen klockan halv elva. Det var lugnt i huset, fast föräldrarna var hemma. Sängen var så varm och skön, den kändes trygg.
Som om den skyddade mig från allt det otäcka som fanns runt omkring mig. Jag vände mig från ena sidan till den andra och stirrade in i väggen. Jag stirrade så länge tills det liknade myror som sprang på den.
Undrar om polisen har fått veta något mer om Ellie eller fotografen? tänkte jag för mig själv. Eller om de har fått fast mördaren? En rysning gick längs ryggraden och det kändes som om någon stirrade på mig.
Jag vände mig om i sängen, tittade på dörrhandtaget som sakta böjdes ner. Ett gnisslande läte från dörren ekade i mina öron och jag höll andan när den gled upp. Klockan tickade, mina andetag blev högre och ojämnare.
Och hjärtat bultade snabbt i bröstkorgen. Där stod en svart klädd människa. Med dolt ansikte, allt jag kunde se var ett par otäcka kisande ögon med svart blick. En blick av hat och ondska, en blick som kunde döda.
Ja, en blick som kändes som knivar som skars rakt in i mig. Jag skrek till, människan började sakta komma närmare. Nackhåret reste sig, jag fick gåshud på armarna och ögonen kändes torr när jag bara stirrade.
Men jag kunde inte blinka nu, om jag gjorde det så kunde mina ögon vara slutna för alltid. Människan höjde handen, en yxa med färsk blod på, rann nerför golvet. Jag hörde ett skratt, samma skratt som jag hade hört förr.
Människan drog med fingret längs yxan, lite blod fastnade på fingret och han/hon pekade på mig. Jag drog ett darrigt andetag, skakade på huvudet.
- Nej, inte jag, jag vill inte, snyftade jag hysteriskt. Människan bara nickade på huvudet och började ta de tre sista stegen mot mig. Han/hon höjde yxan, nickade bara på huvudet och ögonen stirrade av ondska.
Blicken träffade min själ. Det kändes som om hjärtat skulle ha krossat, jag tog mig för bröstet.
- Dö, viskade människan och jag såg hur yxan sänkte sig.
- Nej, neej, skrek jag..
- Gumman, lugna dig. Du bara inbillar dig!
Jag vaknade upp som ur en dimma, stirrade på pappa som satt med armarna hårt omkring mig. Jag slog mina armar omkring honom, fortfarande hysterisk och med tårar som rann nerför kinderna.
Pappa klappade mig mjukt på ryggen, hyssjade sakta och vaggade mig.
- Det var ingen här, du är trygg. Såja, inget ska hända dig, du är trygg nu, viskade pappa. Hans röst var så lugn och mjuk, jag kände hur jag slappnade av i kroppen.
- Människan, yxan..han..hon..ville döda mig, sa jag och såg i mitt inre hur yxan höjdes och sänktes. Jag ryckte till, kramade hårdare om pappa.
Vi satt stilla ett bra tag, jag ville aldrig släppa taget. Det kändes som om pappa var min skyddsängel. Han skulle aldrig låta något hemskt hända mig.
- Det är bra nu, gumman, mumlade pappa och släppte taget en aning. Han klappade mig på kinden och log mjukt. Jag tittade in i hans lugna blick. Hela jag blev lugn, avslappnad och tankarna om mördare och psykopater var borta.
Jag släppte pappa efter några sekunder, kände mig helt plötsligt väldigt fånig.
- Förlåt..Jag gissar att jag bara är till bekymmer och är barnslig, sa jag och sjönk ihop med axlarna.
- Nej, nej. Säg inte så gumman, mamma och jag förstår hur du känner dig. Du kan alltid komma till oss, det vet du, sa pappa och klappade mig på axeln. Jag drog ett darrigt andetag, nickade på huvudet och vi reste oss upp ur sängen.
Senare på dagen så hade jag duschat, klätt på mig, ätit frukost och sminkat mig. Det var en fin dag, solen lyste och fåglarna kvittrade.
Jag satt med mamma och pappa inne i ett café, vi hade beställt glass. Chokladglass med strössel på. Jag tittade runt på människorna inne i det lilla cafét. Det var samma café var jag hade mött fotografen.
Första gången som jag vågade vara där sen det hände. Men kände mig tryggare med föräldrarna där, var inte ensam iallafall.
Glassen som vi hade beställt kom efter några minuter, jag tog tacksamt emot den stora struten.
- Åh du milde, vilka stora glassar, sa mamma förvånat. Pappa sa inget, han slukade i sig glassen som om den skulle ha varit liten istället. Medan vi åt vår glass i lugn och ro så kom en äldre man in genom dörren.
Jag studerade honom, jag hade sett honom förr. Men var? Var hade jag sett den mannen med den svarta mustaschen, spetsiga hakan och de nästan gråa ögonen?
Mannen tittade på mig med en blick som fick mig att rysa av obehag, han kisade med ögonen. Han studerade min kropp, jag vände bort blicken, försökte låtsas som om jag inte visste vad han höll på med.
Mamma hade märkt hur jag satt lite och spände med kroppen och försökte få mig så liten som möjligt, hon la huvudet på sned och tittade runt i cafét. Hennes blick stannade på några unga killar i min ålder.
- Nämen, låt nu killarna spana in dig, fnittrade hon. Jag bet mig i läppen, himlade med ögonen, men sade ingenting. Pappa däremot, höjde ögonbrynen och tittade på mannen med den svarta mustaschen.
- Jag gillar inte den där mannen, han tittar på dig som om du vore något att äta, muttrade han surt. Jag svalde ljudligt och åt lite av glassen som hade börjat smälta.
Hela tiden gick det rysningar på ryggen och jag kunde känna hur mannens isande blickar borrade sig in i ryggen på mig. Jag försökte minnas var jag hade sett honom. Men icke, det gick inte att komma ihåg.
Än en gång vände jag mig om, rynkade fundersamt på näsan och tittade på mannen. Bredvid sig hade han en stor väska, och ett stativ. Liknade ett kamera stativ.
De bortglömda minnesluckorna började göra sig synliga i mitt inre. Spriten, kamerorna, kläder som låg på marken. Mannens röst. Jag spärrade upp ögonen av rädsla. Mannen! Det var fotografen!
Snabbt greppade jag tag i pappas arm, ruskade hårt i honom som ett litet barn. Han vände förvånat på huvudet.
- Vad är det? undrade han. Pappas lugna ansiktsuttryck byttes till oroligare när han såg mitt panikfyllda ansikte
- Mannen! Det är han, det är mannen! sa jag högt. Mamma och pappa utbytte fundersamma blickar, pappa skakade på huvudet och suckade.
- Såja gumman, du är trygg nu, mumlade han och försökte få mig att vakna. Men denna gång kunde jag inte vakna. Denna gång var det på riktigt, jag inbillade mig inte.
- Nej pappa, jag är vaken, det är mannen! viskade jag och stirrade skräckslaget på honom. Pappa tittade på fotografen, fotografen ryckte på axlarna och log ett falskt leende. Som om han inte skulle ha veta någonting.
- Du är trygg, här finns inget att vara rädd för..Såja, jag och mamma är här, mumlade pappa lågt. Jag började slå honom på armarna.
- Jag är vaken! nästan skrek jag och tårarna började rinna. Flera i cafét vände sig om och stirrade förvånat på mig. De funderade säkert hur en 15årig tjej kan uppföra sig på det sättet.
Mamma sa något till pappa och de båda reste sig upp. Pappa tog ett stadigt grepp om min arm och började dra ut mig ur cafét.
- Nej! skrek jag och sprattlade med benen. De brydde sig inte, mamma höll upp dörren och pappa drog ut mig. Det sista jag såg före café dörren stängdes var fotografens hånleende..
|
|
|
|
