Jag är en mördare [Oneshot] |
Jag Är En Mördare - av Johanna (Alermino)
Kommentera jättegärna! :)
Jag sprang över den hårda grusplanen. Det var blodspår från mina sårade fötter bakom mig. Jag försökte springa ifrån blodet. Nej, jag försökte springa ifrån allt.
Varför blev jag så arg?
Jag visste inte var jag sprang. Jag ville bara bort. Bara en liten stund. Få slippa alla hemska minnen. Jag sprang förbi två ungdomar som fnissade och viskade om min tunna klädsel. Bara ett par trosor och en blodig T-shirt.
Varför kunde jag inte kontrollera min ilska som andra normala människor?
Ilskan och rädslan började rinna ifrån mig så jag saktade ner efter några kilometer. Jag var andfådd, kunde inte knappt andas. Jag hade inte astmasprejen med mig så jag fick stå ut med det. Jag kände blodsmak i munnen när jag andades, hela min hals kändes sådär konstig. Kunde inte någon döda mig? Jag kände en sådan skuld, ja det går inte att förklara. Allt var mitt fel.
Blodet på T-shirten påminde mig så mycket om honom.
Jag var inte en stackars tjej som blivit våldtagen och nästan mördad. Nej, det var inte ett dugg synd om mig. Blodet på T-shirten. Det var inte mitt. Det var min pojkväns.
Jag hade ju för fan MÖRDAT honom.
Bara för att han hade PRATAT med en annan tjej. Hur kan man vara en sådan idiot? Och så bara lämnade jag honom! Ilskan kom krypande tillbaka och jag bara skrek ut den. Det var mitt på dagen, vem som helst kunde se mig. Men jag brydde mig inte.
När tårarna började rinna orkade jag bara inte längre. Jag slängde mig ner i gruset, brydde inte om mitt blod som nu blandades med hans.
"Hjälp" skrek jag men slutade genast när jag kom på att det knappast var jag som behövde hjälp. Jag skulle klara mig.
Men det skulle inte HAN. Jag hulkade och snyftade medan jag viskade för mig själv:
"Fyfan vad du är dum i huvudet, Johanna. Du kan fan dra åt helvete"
Om och om igen viskade jag det.
Jag låg mitt på en grusväg där folk kunde hitta mig för lätt, så jag tvingade min kropp att krypa undan, bort från grusvägen, ner i gräset. Bakom en buske stannade jag, inte för att det var ett perfekt gömställe, utan för att jag inte orkade flytta mig mer.
Jag ville inte gömma mig från polisen eller så. Jag ville bara svälta och dö i stället för att bli hittad och hamna i fängelse med mat och allt. Det förtjänade jag inte.
Liv för liv. Hans liv tog jag. Då ska jag ta mitt eget också.
Ilskan var slut och i mitt hjärta fanns bara sorg och längtan. Längtan efter honom. Min älskade. Jag ville vara hos honom. Säga att allt varit ett misstag, be om ursäkt. Säga förlåt, skulle det ens räcka? Nej, inte alls. Jag skulle dö ensam och för alltid vara ensam.
Mina fingrar darrade och min kropp strejkade. Jag kunde knappt röra mig alls när någon kom gående på stigen. Det var många som kom gående på stigen varje dag som gick, men dessa steg lät på något sätt bekanta. Det var en kvinna. En kvinna som grät.
Det var min mamma.
Mor och dotterkärlek slår allt.
Till och med döden?
"Mamma.." viskade jag med min hesa röst. Mamma hade inte kunnat höra rösten, den var så tyst att inte ens en liten myra precis bredvid mig skulle höra. En fluga surrade i mitt öra, och landade på min armbåge, på mitt sår. Jag lät den sitta.
"Mamma.." viskade jag igen. Hon måste höra! Men hon hörde inte. Hon gick bara vidare. Då bestämde jag mig. Jag kunde inte svika min mamma en gång till. Att hennes dotter är en mördare är en sak. Man kan bättra på sig, gå i terapi. Men är dottern död, går ingenting att ändra på. Hennes mamma skulle dö av ensamhet och sorg.
"MAMMA!" skrek jag så högt jag kunde, ändå lät det bara som ett litet pip. Men det räckte. Mamma vände sig om.
"Hallå är det någon här?" undrade hon med stark, hoppfull men sorgsen röst.
"Jaa" viskade jag med krasslig röst, jag orkade inte mer. Mina ögonlock stängdes långsamt, jag orkade inte ens hålla upp dem.
Jag älskar dig mamma. Du ska bara veta hur mycket jag älskar dig. Trots att du vände och gick. Du hörde inte mitt sista ja. En tant som var ute med sin hund två veckor senare upptäckte min livlösa kropp.
Men jag lever kvar, mamma. Jag ska hjälpa dig, älska dig. För alltid. Jag vill inte gå in i ljuset, trots att pappa står där och väntar. Han är inte lika ensam som du.
Varför syns ljuset trots allt jag gjort? Finns det någon vettig förklaring?
Nej.
Att se dig, mamma. Att se dig gråta dig till sömns varje kväll, det sårar mig så innerligt. Att jag sitter här men inget kan göra, det gör så ont.
En vacker dag, när du kommer hit. Då går vi in i ljuset tillsammans. Förstår du det?
Jag älskar dig.
Och jag vet. Jag är och kommer alltid vara en mördare.
Men jag kommer för alltid älska dig mer och längre än så.
Jag dog i alla fall inte ensam.
|
| Kommentarer | | Candrenen - 20 apr 10 - 19:04 | Gripande och sorglig, men lämnar en ljus känsla efter sig... Bra gjort!
Dock kan jag ändå säga att du skulle vinna på att formulera om de första meningarna "Jag sprang över den hårda grusplanen. Det var blodspår från mina sårade fötter i det hårda gruset bakom mig. Jag försökte springa ifrån blodet." Det blir lite tjatigt att du upprepar att gruset är hårt, det blir repetativt. Eftersom det första man läser avgör om man blir fångad eller inte, är det viktigt att få till första stycket perfekt, som du säkert vet.
Kolla också tempusen, t.ex. i meningarna "Jag är inte en stackars tjej som blivit våldtagen och nästan mördad. Nej, det är inte ett dugg synd om mig." går du över till nutid mitt i styckena av dåtid, vilket blir förvirrande. Men övergången till nutid i slutet är väldigt snygg!
Som sagt, bra bra! Du är verkligen grym! | | denvackrasrosen - 8 apr 10 - 10:03 | | wooow ! du skriver väldigt stark och bra ! |
|
|
|
