Vad är döden om annat än en dröm? |
Vad är döden om annat än en dröm
En gryning var grå. En grå början på en grå, deprimerande dag. Med en trött hand lyfte han koppen och sörplade i sig kaffet. Han var som en robot, allting gick på rutin, ingen tanke inga känslor. Hans käke malde mekaniskt sönder brödet. Dave Culcifer var en alldaglig, blek, ung man. Näsan var varken stor eller liten, munnen var ett smalt streck. Han log sällan, nästan aldrig. Ögonen var grå som stål och håret var också grått. Så som en kollega han inte mindes namnet på hade sagt en gång, det första jag tänker på när jag ser dig, är färgen grå. Culcifer hade reagerat med ett ryck på axlarna och gått därifrån för att aldrig mer prata med kollegan, som trodde han tagit illa upp. Lägenheten, som han bodde ensam i, var en liten kyffig etta på färre kvadratmeter än han behövde. Staden han såg genom fönstret var också grå, precis som de identiska kostymerna han hade i sin garderob. När han tänkte närmare på saken kom han fram till att alla hans kläder var antingen grå, bruna eller svarta. Hade han varit en lite mer festande person kanske han skulle ha gjort nåt åt det, men nu var Culcifer en ganska tråkig människa som aldrig hade något att säga eller några skämt att dra. Han lade försiktig ner kaffekoppen i diskhon och svepte ner brödsmulorna i en skräphink. Han klev med likgiltiga steg in i badrummet, borstade tänderna och stänkte lite billigt franskt rakvatten på sig. Fem minuter senare smällde dörren igen bakom honom och hissdörrarna öppnade med ett väsande framför honom. Femtiofyra våningar längre ned i ett grått betonggarage klev han ur hissen och in i en svart Fiat Panda. Han vred om tändningen.
Det lilla båset han jobbade i på kontoret var nästan större en det kyffe han kallade hem. Och det var, precis som allt annat idag, grått. Hade det inte varit för att han var så van skulle han väl ha blivit färgblind vid det här laget, tänkte han. Han lade ner sin attachéväska på golvet och böjde sig ner för at slå på datorn. Lampan på fronten tändes och han satte sig tungt i sin kontorsstol. Skärmen blinkade till och blev blå, sedan svart och till sist dök en ruta upp. Med vana fingrar knappade han in sitt lösenord och väntade medan datorn läste in alla program. Plötsligt hackade datorn till och bilden frös, sen slocknade den och tändes direkt efter, en ödesdigert blå skärm. Grå text blinkade fram direkt efter, med vidgande pupiller läste han texten. David Leutanes Culcifer, du ska offras i Belsebubs namn.
En kall vind, en dödens vind väckte honom. En grå vind väckte hans skugga. Han stod på en bro, såg sin egen kropp hänga slapp över räcket med händerna fastbundna. Han såg en svart figur stå böjd över honom. En död människa låg bredvid honom, den enda vän han någonsin haft. Plötsligt kände han ett hugg av smärta, han såg en kniv blänka i den svarta varelsens hand, han såg blod stänka från sin hals. Krokar ryckte i honom, drog honom tillbaka till sin egen kropp.
En vind smekte hans kind, en vind grå som stål. Han försökte slita sig loss, dränkt i fasa över vad som skulle hända. Han slet i sina fjättrar, han ryckte som en galning. Han försökte vrida på huvudet, försökte se den svartklädde galning som han sett förut. Allt var svart, kall sten spred en kyla genom honom. Tystnad. Sen kunde han känna en andedräkt som stank av blod, han hörde väsandet från stål. En hes röst som mumlade på ett okänt språk. Sen plötsligt kände han det kalla stålet i sin strupe, han kände det varma blodet flyta över sin hals. Det sista han hörde innan ljuset suddade ut allt var ett ord: Lucifer.
Kriminalassistent Watson och hans kollega Drös saktade in sin Ford vid broräcket. Både två visste vad som skulle göras. De ställde sig vid varsitt räcke med ryggen mot varandra för att låta naturbehoven styra, sen plötsligt skedde något som inte brukade ske. Watson hörde sin kollega spy. Hummandes på en gammal melodi och snurrandes sin väloljade italienska mustasch började han gå mot kollegan på andra sidan bilen för att se vad som stod på. Hummandet slutade gradvis i takt med att han rundade bilen. Drös stod och spydde över räcket, varför det? Tänkte Watson. Det var då Watson fick syn på kroppen, och kände hur magen vände ut och in på sig. Snabbt sprang han till Drös vid räcket och lät den dyra lunchen på Royale flyga över räcket. Efter några minuter när han hämtat sig och torkat bort kladdet från räcket vände han sig mot liket igen. Han motstod ännu en impuls att spy och började anteckna. Hela ansiktet var bortskuret liksom större delar av halsen. Ögonhålorna var groteskt urkarvade till storleken av en apelsin. Pannbenet hade genomborrats och vad som såg ut som ett par bockhorn hade tryckts fast, fortfarande med blod och gethår på. Käken hade brutits i två delar och en ormtunga låg mellan delarna. Händerna var amputerade och istället hade klor från en varg, såg det ut som, sytts fast. Fötterna var också avhuggna men där satt istället ett par klövar. Kroppen hade blivit metodiskt huggen i, med precisionen hos en kirurg hade mördaren träffat varenda större artär en människa hade. I vart och ett av hålen hade dessutom blodiglar satts fast, dom flesta var så feta att blodet syntes genom deras slemmiga kroppar. Magen var uppskuren, och där magsäcken hade varit låg ett dött spädbarn vars ansikte var vanställt på samma sätt som kroppen det låg i. I bakgrunden hörde han sin kollega prata i radion. Han vände uppmärksamheten framåt igen, höll tillbaka en kväljning och fortsatte anteckna.
Culcifer flöt runt i luften, lätt som en vind. Han kände ingenting, han var ingenting, allt som var han hade försvunnit med i den lysande stjärna som flugit upp till himmelen precis efter hans död. Det lilla som var kvar var allt det i honom som inte var bra, all cynism, all skadeglädje och alla negativa delar av honom hade lämnats kvar. Han tänkte: mördare, och plötsligt befann han sig bakom sin baneman. En svartklädd figur med en rödblodig kniv i handen. Han sträckte ut en grå arm, slet loss skinnet och lämnade bara benet och kniven kvar. Han såg mannens mun vidgas men hörde inget skrik. Det var som om han var flera hundra meter under vattnet. Han såg blodet men kände inte lukten. Allt han kunde känna var en slags illasinnad glädje över att ha hämnats. När mördaren dött, lämnade en svart skugga honom, dök ner i jorden i jakt på sitt helvete. En grå skugga, identisk med Culcifer, blev kvar.
– Hörde du något, frågade kriminalassistent Watson.
Han fick inget svar. Watson samlade sitt återstående mod, hoppades att han inte hade nåt mer kvar att spy upp. Tyvärr hade han det. Bakom honom låg Drös, innesluten i ett pentagram, med förvriden kropp. Armarna var krossade och lagda i motsatta vinklar, benen var utsatta för samma behandling. Faktum var, som Watson skrev efter att ha tömt magsäcken, att varenda led hade krossats och lagts i fel vinkel. Det var då Watson insåg vem det var han stod och antecknade om. Det var hans kollega, Drös. Han började svära, sen grät han och till sist dog han. I samma stund den första tåren lämnade hans öga hade den bränt rätt genom hans kind och rätt igenom hans hjärta.
Culcifer hade känt på sig vad som skulle hända, i samma stund den grå skuggan försvunnit iväg hade han känt på sig att de två polismännen var döda. Han visste inte vilka män men han visste att dom var två. Han flög så snabbt genom skogen att träden suddades ut, förvandlades till streck. Bron däremot, den var inte ett streck bland de andra. Den lös med ljuset från en döende stjärna. Han såg sin mördares grå skepnad sticka ett spetsigt finger genom mannens kind, men precis som förut hördes knappt skriket, han kände ingen lukt heller.
En vit stjärna flög mot himmelen, en vit skepnad av ljus. Genom molnen och upp i rymden, snabbare och snabbare, till slut gick det snabbare än ljuset och varelsen splittrades till atomer, blev en del av universum.
En svart skugga flög mot jordens kärna, en svart skepnad av mörker. Genom manteln och ner i urberget, till slut gick det snabbare än ljuset och varelsen splittrades till atomer. Blev en del av jorden.
|
|
|
|
