- Morden i Kustis del 8 |
Del 8 av morden i kustis!
Steg hördes bakom mig, steg som fick mitt hjärta att bulta snabbare än hästar som galopperar. En gestalt rörde sig bland träden, vinden lät som gestaltens andetag. Solen gick i moln, det blev mörkt.
Det blev kallt. Någon höjde ett vasst föremål, slog mig med det i huvudet. Jag föll framåt, blodet rann och smärtan blev värre. Jag försökte skrika, ropet stockade sig i halsen och ut kom bara blod.
Blod, blod och mera blod. Ett hemskt skratt hördes alldeles bredvid mig. Jag vände på huvudet och stirrade in i en psykopats ögon.
Jag vaknade skrikande upp ur drömmen. Mamma kom in rusande till mitt rum, satte sig ner på sängkanten och slog armarna omkring mig.
- Ssch, såja, såja..Det var bara en mardröm, hyssjade hon gång på gång. Hon vaggade mig som ett litet barn. Mitt hjärta hamrade i bröstet och svetten klibbade sig fast på ryggen.
- Hon var här, hon var här, upprepade jag. Jag kände mig förvirrad, rädd och omtumlad. Allt jag kunde se framför mig var Ellie och hennes blick. Den hemska, sjuka blicken som hade ristat in sig på hjärnan. Vad jag än gjorde så fanns den kvar.
Mamma klappade mig ömt på kinden, hon suckade tyst för sig själv. Detta var tredje gången som jag hade vaknat upp skrikande på natten.
En kvist som skrapade mot fönsterrutan fick mig att skrika till, det var mörkt i rummet. Mamma tände snabbt en lampa och höll om mig.
- Det är bara ovädret, sa hon med en mjuk röst. Jag tittade på mamma, snyftade och drog ett darrigt andetag.
- Jag kan inte sova ensam, då kommer Ellie och mördar mig, viskade jag och ryste av obehag. Mamma skakade på huvudet och tittade på mig. Hennes blick var vänlig men bestämd.
- Ellie kommer inte tillbaka, polisen har snart fast henne, sa hon och lät säker. Men ändå kunde jag ana en viss ängslan i hennes röst. Och det var just den ängslan som jag ville slippa höra.
- Du kan inte vara riktigt säker på det, viskade jag och stirrade ut genom fönstret. Mamma suckade tungt, reste sig upp från sängkanten och gav mig en puss på pannan före hon gick ut ur rummet.
Jag drog täcket tätt omkring mig, lutade mig mot väggen och bara väntade på att se dagsljuset. I min ensamhet började jag nynna en känd visa från Ronja Rövardotter.
- " Vargen ylar i nattens skog, han vill men kan inte sova..", jag lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen.
Försökte fantisera hur den vargen såg ut, om han var ofarlig och klen, eller stor och farlig. Jag drog ett djupt andetag, lade mig ner på kudden med täcket högt upp över öronen och somnade.
Klockan nio på morgonen vaknade jag, med mörka ringar under ögonen efter ännu en sömnlös natt. Jag sträckte på mig, reste mig upp ur sängen och gick med tunga steg mot badrummet.
Det var alldeles tyst i huset, pappa hade säkert åkt till arbetet och mamma kanske var på andra ärenden. Jag stängde igen badrumsdörren, klädde av mig nattlinne och trosor. Jag steg under duschkranen och la på varmt vatten.
Det varma vattnet rann ner över min kropp och fick mig att känna någon sorts lugn inom mig. Jag tvättade håret och kroppen, duschade av mig, stängde duschkranen och virade en handduk omkring mig.
Golvet kändes iskallt under mina fötter när jag tassa över det kalla cement golvet och in till rummet.
Vad ska jag ha för kläder på mig nu, tänkte jag när jag hade öppnat klädskåpet. En massa kläder låg huller om buller. Jag rotade bland kläderna och valde tillslut en lång urringad blå tunika och vita tights.
Efter att ha klätt på mig, sminkade jag mig och borsta håret. Vad skulle jag hitta på idag då, fundera jag och la ifrån mig hårborsten. Jag satt en lång stund och tittade på mitt trötta och lite bleka ansikte.
De mörka ringarna var fortfarande kvar och mitt ansikte såg spänt ut. Ögonen såg rädda ut, de var stora hela tiden och man kunde nästan se på mig hur jag undrade om Ellie skulle komma tillbaka.
Plötsligt lät något ute på gården, jag ryckte till och reste mig upp från stolen. Med långsamma steg gick jag mot köksfönstret. Där hade man bra utsikt om vad som hände på gården.
Jag pressade ansiktet mot fönstret och stirrade ut, det syntes inte till någon människa. Men ändå hörde jag ljudet av fotsteg som gick någonstans i närheten. Jag ryste till på ryggraden och kände hur kroppen skakade.
Tänk om det var Ellie som befann sig där ute? Eller tänk om det var fotografen som skulle komma och droga ner mig? Fotstegen tystnade och allt som hördes var mina egna hjärtklappningar och de ojämna andetagen.
Jag stod en stund och bara tittade ut genom fönstret. När jag trodde att faran var över så hoppade en gestalt fram, människan pressade sitt ansikte mot fönsterrutan och vreden syntes i blicken. Jag skrek och hoppade bort från fönstret, föll mot golvet och stirrade som förlamad på gestalten.
Det var Ellie! Hon pressade sitt gamla galna ansikte mot fönsterrutan, öppnade munnen och ut kom det hemska skrattet någonsin. Jag började krypa bort från fönstret, Ellie tog med sina naglar mot fönsterrutan och skrapade.
Det gnisslade förskräckligt, kalla kårar gick längs min ryggrad och nackhåret reste sig. Hon skrattade och pressade än en gång sitt ansikte mot fönsterrutan och blåste så det immade. Sedan skrev hon på fönstret med stora darriga bokstäver " Det har bara börjat".
Jag blundade hårt med ögonen, gnisslet av hennes naglar mot fönsterrutan ekade i huvudet. Och hennes lysande elaka ögon hade än en gång ristat sig in på hjärnan.
När jag öppnade ögonen så var hon borta, det var bokstäverna och imman också. Jag reste mig upp på skakiga ben, det var knäpptyst i huset. Andetagen var högre än någonsin och ojämna, jag gick mot hallen och blev stående där.
Det kändes som om kroppen fylldes med is, utanför dörren stod gestalten. Jag kunde se skuggan, gestalten satte in något i dörrlåset och dörren öppnades och gled långsamt upp.
Jag skrek till och började backa undan. En hand tog tag i dörren och öppnade den, jag spärrade upp ögonen och bet ihop käkarna.
Gestalten steg in i hallen och tittade på mig. Jag blinkade några gånger och studerade gestalten.
- Ma-mamma, sa jag och stammade. Mamma satte ner handelskassarna, hennes blick var fundersam och ansiktet oroligt.
- Lilla gumman, du ser ut som om du skulle ha sett.., sa hon men hejdade sig. Jag rusade fram mot henne och hon kramade mig hårt.
- Ellie var här, hon..hon pressade sitt ansikte mot fönsterrutan och skrapade med sina naglar så det gnisslade, berättade jag och tårar började rinna nerför kinderna.
Mamma suckade tungt, drog handen genom mitt hår och tittade på mig med en bekymrad blick.
- Du inbillade dig, allt är okej. Hon var inte här. Kanske vi skulle söka upp en terapeut så du skulle få prata med någon om detta, mumlade mamma och gick in i köket med handelskassarna...
|
|
|
|
