I skuggan av tårar [del 2] |
-Men kan du sluta? Du är läskig! Nästan skrek min bror. Jag hade glömt bort mig själv igen. Jag kanske inte var så pratglad, men jag pratade nästan alltid med min bror.
-Okej. Förlåt. Sa jag, bara för att säga något.
-Hur mår du? Ärligt. Sa han och tittade menande på mig.
Jag gav honom ett stelt leende.
Skulle jag säga det högt i bilen där också mamma, pappa, och min syster satt? Just det, min syster. Hon är 5 år gammal.
Jag ville att hon skulle heta skosnöre men hon fick heta Lena.. Lena! Vad tänker dom med? Ett barn kan väl inte heta Lena?
Men hon låg iallafall och sov, och pappa och mamma skulle kanske inte höra.
-Jag mår skit! Jag vill inte åka till, vart vi nu ska åka! Sa jag argt, men tyst.
-Vi ska åka till någon som heter Karl. Någon som pappa känner. Han har barn. I våran ålder. Sa min bror och fick ett stort flin.
-hoppas att det är en tjej! Fick han fram, fast han pratade nog med sig själv.
Jag visste att vi skulle till någon tråkig person. Jag bara kände det på mig. Fast det var ju alltid en tråkig person, och de barnen hade nog inte mycket hjärna.
Sen orkade jag inte tänka mer på det, och så somnade jag.
Jag vaknade ungefär en timma senare av att min syster skrek. Hon hade sett en lekstuga på tomten, bredvid parkeringen som våran bil knappt fick plats på.
Som jag trott, en stor, trist, grå villa. En familj kom ut på gården. En vuxen bara, det måste ju vara Karl. Och.. Jag räknade alla barnen. 5 barn!
-Hej! Jag heter Karl! Detta är några av mina barn. Sa denna stora bleka man med svart, tunt, spretigt hår och stora svarta glasögon.
Några av mina barn? Sa han precis det jag tyckte att han sa?
-Dom andra två bor inte hemma längre. Sa han och skrattade till för sig själv. Sen pekade han ut alla barnens namn och hur gamla dom var.
Sanna 5 år, Markus och Linus 9 år (tvillingar), Malin 12 år och Frans 14 år.
Då blev brorsan glad, en tjej i hans egen ålder.
En kille i min ålder också, men jag brydde mig inte så mycket.
- Detta är mina barn. Lena, hon är 5, Tobias, han är 12 och..
Snälla mamma, säg det inte, säg inte mitt namn jag ber! Tänkte jag och tittade hatfullt på min mamma.
- katleen, hon är 14 år. Sa hon och pekade på mig.
Hon sa det. Hon sa mitt namn. Jag hatar det. Det är så sjukt fult. Katleen. Är det ens ett riktigt namn eller? Alla kallar mig ju ändå för katy. Eller inte alla. Jag känner inte så många.
Frans tittade på mig och log. Vad log han åt? Mitt fula namn? Inte så konstigt i så fall.
Karl bjöd in oss till hans hus, och vi gick igenom den stora hallen.
-Ni behöver inte ta av er skorna, det städas ändå här senare. Sa han när han såg att jag tänkte ta av mina sönderslitna converse.
Frans fortsatte stirra på mig. Han hade stora ringar runt ögonen och såg inte alls glad ut, förutom när han tittade mot mig.
Alla gick in i vardagsrummet, och några av barnen satte sig i dom stora lädersofforna.
Min bror och Malin, flickan i hans ålder, gick upp till hennes rum.
Rummet vi satt i hade högt tak, med ljusröda väggar. En stor tv stod framför soffan.
Frans fortsatte stirra på mig och jag tittade tillbaka. Han log. Jag log.
-Ska ni ungar gå ut i trädgården kanske? Så kan vi vuxna vara vuxna själva ett tag. Ni ska inte behöva lyssna på oss. Sa Karl till Frans. Frans blev förvånad och fick ett jätte gulligt uttryck innan han såg på sin pappa. Gulligt? Vad säger jag? Jag menar roligt. Såklart.
Vi gick ut i trädgården. Det hade slutat regna nu men det var fortfarande kallt. Men jag kunde inte gå in igen.
Detta var kanske min enda chans att få iallafall en vän.
Min syster och Sanna sprang till lekstugan och började genast leka.
Markus och Linus tittade på mig och Frans, fnissade och sprang iväg. Dom var väldigt lika, och jag kunde knappt se skillnad på dom.
Vi satte oss på en bänk bredvid en damm där en ankfamilj simmade.
-fint namn. Sa han och tittade på mig.
-Va? Sa jag. Vad menar han? Hans eget namn eller?
-Alltså du. Fin. Eh fint namn. Sa han och stammade.
-Jaha. Nej inte alls. Sa jag, för det tyckte jag ju inte.
-Jo, verkligen, jättefint! Eh, vad tycker du om att göra? Sa han.Han fortsatte stamma. ganska gulligt.
-Jag? Dö långsamt och fundera över växthuseffekten. Sa jag. Jag skämtade ju såklart bara.
-Va? Sa han med ett förvånat uttryck.
-Nej jag skojade. Själv då? Sa jag och skrattade. För första gången på länge.
-jaha! Sa han och log.
-Nej inte så mycket. Får ju aldrig göra något här. Det ska bara typ vara spela golf och leva.. Men snart kan jag flytta ju. Sa han surt. Kände han också så? Otroligt. Jag som trodde jag var den enda.
-Det kan du snart också. För det vill du väl? Sa han och jag ryckte till. Kan han läsa mina tankar? Jag pressade fram ett litet ''mm'' och han nickade.
-Du var 14 år va? Fortsatte han. Har han dåligt minne kanske? Eller så ville han bara ha något att prata om.
-Ja.Svarade jag kort.
-Okej. Jag också. Har du typ... många vänner? Sa han. Jag skrattade till. Många vänner? Snarare inga.
-Jadå. Sa jag. Varför sa jag så? Jag hade ju inte ens en vän.
-Varför ljuger du? Sa han och tittade på mig. Kunde han verkligen läsa mina tankar? det kändes som det, och det var sjukt läskigt.
-Jag.. Vet inte. Förlåt. Sa jag. Men gud vad pinsamt!
-Du kan inte ljuga för mig. Bara så att du vet det. Sa han allvarligt. Jag svarade inte. Jag visste inte vad jag skulle säga. Men han fattade nog att jag inte tänkte göra det igen. Hoppas jag.
Det var tyst ett tag och vi bara satt där på bänken. Sara och Lena lekte fortfarande och dom skrattade, fast jag vet inte åt vad.
Jag tittade på ankfamiljen i dammen. Det var 3 ungar som simmade bredvid sin mamma. Varför flög dom inte iväg? Det skulle dom lätt kunna göra.
Fast ankor kanske inte flyger. Vad dum jag är. Klart dom inte gör.
-Vad ska vi göra? Sa Frans snabbt och tittade på mig. Han log igen.
-um.. Jag vet inte riktigt. Sa jag. Jag visste ju inte vad som fanns att göra vid deras hus.
-Vi kan ju, kanske, gå in på mitt rum? Om du vill det. Sa han tyst. Han tyckte nog att det var lite pinsamt.
-Kan vi väl. Sa jag. Jag lät säkert uttråkad och ointresserad, men det var jag inte. Jag ville gärna gå till hans rum, men jag ville inte att han skulle tycka att jag var en tönt.
Jag blundade för ett ögonblick och tänkte. Placerade mig i min egen värld och blockerade alla ljud runt mig.
Jag hörde något svagt ljud i bakgrunden och slog upp mina ögon mot en leende Frans.
-Vad gör du? Sa han och började nästan skratta.
-Inget speciellt.. Svarade jag och tittade ner i marken. Kunde han se att jag log?
Jag hoppas det.
-Ska vi gå? Sa han och tog i min arm. Jag drog armen mot kroppen, så att ärmen på tröjan gled ner och ärren syntes, ännu mer nu ute i solen.
-Vad har du gjort?! Skrek Frans och tog tag i min arm, utan att bry sig om hur det ont gjorde för mig. Han stirrade på mig.
-Varför bryr du dig? Sa jag och tittade på honom.
-Varför skulle jag inte bry mig?! Sa han med ett allvarligt ansiktsuttryck.
-För att ingen har brytt sig innan och ingen behöver, jag klarar mig själv! Sa jag. Och nu hade jag verkligen tappat humöret.
-du har inget med det att göra. Så varför skulle du? Fortsatte jag eftersom att han inte svarade.
-För att.. För att jag gillar dig..! Sa han, och han var otroligt generad.
Hur menar han? Gillar mig som vän eller? Fast vi känner ju knappt varandra.
Han väntade på ett svar, men jag svarade inte, så han gick mot huset, och jag följde efter.
Vi gick över det perfekt klippta gräset mot huset. Patetiskt. Undra vad som skulle hända om jag "råkade" sparka ett litet hål i gräsmattan? Jag skulle kunna skylla på att jag snubblade.
När vi kom in i huset så såg vi hur föräldrarna stirrade på oss. Frans värkade inte bry sig då gjorde jag inte heller det.
Mamma och pappa stirrade som att dom hade sett ett spöke.
-Vad gör ni? frågade mamma och stirrade på mig.
-Inte så mycket. Går upp i trappen. Ser du väll? svarade jag. Första gången jag pratat med mamma på, jag vet inte. någon vecka minst.
-Okej. Sa mamma. Hennes ansiktsuttryck gick inte att förklara. hon trodde att jag hade tappat rösten eller något.
Hon visste att jag inte pratade med henne, jag pratade inte med någon. Pappa log, han var glad för att jag pratade. Han kanske trodde att jag skulle bli, vad han kallade "normal". Glöm det lilla pappa.
Vi gick mot en dörr där det stod Frans, och jag hörde mamma och pappa prata med Karl i bakgrunden. Dom pratade ju såklart om mig.
Mamma berättade väll antagligen om att jag inte pratade med henne. Och jag var inte förvånad. Vi gick in på Frans rum.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | cow_girl - 10 apr 10 - 11:26- Betyg:  | | Kommer det en del 3?? =) |
|
|
|
