I skuggan av tårar [del 1] |
Jag drog fingrarna mot glaset, där för bara en hundradelssekund tidigare, tusentals små partiklar från min andedräkt samlats för en sammanslagning av ett blött lager fukt.
Jag tittade på regndropparna som landade på utsidan och gled längst med glaset som i sinom tid skulle leda till en förtidig död genom att landa på marken och bli överkörd av bakdäcket på den stora röda bilen som jag satt instängd i, en hummer.
Som om mina föräldrar inte skröt nog när dom pratade om sitt perfekta hus och sina perfekta barn. Eller rättare sagt SITT perfekta barn.
Jag funderade över hur lång tid det skulle ta innan vi kom fram, för jag hade ingen aning om vart vi skulle åka.
Antagligen till någon stor grå och otroligt trist villa som någon av mina föräldrars bekanta ägde.
Någon rik vän som bara pratade om allt han köpt och hur mycket han betalat för den där privata ön vid kusten.
En hand flög framför mitt ansikte. min åh så störande "kära" broder så klart.
Han är ungefär 2 år yngre än mig. jag är 14. bara.
4 långa år kvar tills jag äntligen var fri, och då tänkte jag verkligen fly.
Lämna denna trista överklass med bortskämda barn och förvånansvärt idiotiska föräldrar.
Dessa vuxna som stirrade på mig med sina vassa ögon med glasögonramar för tusentals kronor.
dessa vuxna som pratade om hur en sådan perfekt familj kune få ett sådant stolpskott som jag. Men jag kunde inte annat än att hålla med. Jag var verkligen ett stolpskott, helt värdelös.
Jag var förvånad över varför jag fortfarande levde. jag trodde att dessa hatfyllda människor skulle ta mitt liv, långt innan jag själv försökt.
Det hade varit skönt, att slippa alla, men när man är 14 år, så tar man inte livet av sig. Enligt mormor.
Jag älskar min mormor, hon är inte som alla andra, hon är speciell.
hon bryr sig inte om pengar, alls. Skönt.
- Hallå? det var min bror.
- Vad? svarade jag och stirrade trött på honom.
- Äntligen svarar du! Vad är det med dig, är du hörselskadad eller? Sa han, och petade till min arm.
Den arm där så många ärr döljdes av min långärmade tröja.
dom ärr som jag efter så lång tid inte kunnat gömma, eller inte orkat gömma.
Dom får se, jag vill att dom ska fatta.
- Gjorde det ont eller? Sa han, efter att ha sätt mitt ansiktsuttryck. Han visste ju också vad som döljdes under tröjan.
Han var den ända jag kunde prata med, även att jag kanske inte ville, och även att han kanske inte riktigt fattade.
Jag menar, han är ju bara 12 år. Han har väll inte så mycket i huvudet, och kommer nog aldrig få det heller.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | victoriandream - 3 apr 10 - 17:01- Betyg:  | Fan vad bra! <33
Det var jätte bra skrivet! |
|
|
|
