- Morden i Kustis del 7 |
Det var en stund sen jag skrev här på dikta! :D Men här har ni del 7 av deckar/rysar novellen! kommentera gärna :)
En timme senare hade jag berättat klart åt poliskommissarien och några andra poliser om vad som hade hänt. Jag och pappa gick ut ur det stora rummet var vi hade samlats och satte oss på en bänk.
Poliserna började skynda sig åt olika håll. Poliskommissarien kom fram till mig och räckte fram handen. Jag tog tag i hans stora hand.
- Tack för att du berättade för oss, man blir så jävla förbannad när man hör såna här saker! sa han och skakade min hand. Jag nickade på huvudet och han gick sedan därifrån med snabba steg.
- Jag vill åka hem nu, suckade jag och lutade mig mot bänk stödet.
- Javisst gumman. Jag ska bara meddela åt chefen att jag åker hem en stund, sa han och reste sig upp. Jag satt kvar på bänken och tittade på alla poliser som hade bråttom.
En kvinna med allt för snäv kjol kom springande förbi mig med en stor pappers bunt under armen. Jag fick också syn på en väldigt gullig ung polis man som kom gående förbi mig, han log vänligt och jag log blygt tillbaka.
Han hade brunt kort hår och en mycket vältränad kropp som nästan alla poliser hade. Jag tittade länge efter honom, hans uniform passade perfekt på honom och han gick med långa steg. Så manlig, tänkte jag.
Efter några minuter så kom pappa tillbaka med sin vanliga jacka hängande över axeln.
- Kom så åker vi hem, sa han och log. Jag nickade på huvudet och nästan hoppade bort från bänken. Vi gick ut ur polis huset och styrde stegen mot hans bil.
Jag satte mig ner på bilsätet, stängde dörren och pappa startade bilen. Det var tyst i bilen, ingen av oss hade något att säga. Jag gissade att pappa tänkte på det som jag hade berättat.
Jag satt och stirrade ut genom bilrutan, en massa bilar åkte förbi oss och människor gick på trottoarerna. Det var som om allihopa hade så bråttom någonstans. Vi stannade vid rött ljus, jag tittade på några damer och herrar som pratade på trottoaren.
Plötsligt vände en av dem blicken mot mig och jag stelnade till och skrek. Blicken, damen, Ellie! Det gick kalla kårar längs ryggen och hela jag skakade i kroppen, det kändes som om jag var i bilen men inte i pappas bil.
Bilbältet kändes som tunga kedjor som hade snurrats runt mig, jag slapp inte bort! Jag var i panik och svetten började rinna.När jag skulle se på pappa så var det Ellie som satt bredvid mig.
- Vår bilresa är ju inte slut ännu, skrattade hon. Hon låste bildörrarna och la gasen i botten. Jag skrek och kände hur några starka händer greppade tag i mig, jag sparkade vilt och ville bort!
- Mary, Mary, det är jag, Leon, din pappa! Allt är okej, det är ingen fara.
Jag hörde en välbekant röst, först långt borta men den började komma närmare mig. Min kropp slutade skaka och hjärtat som hade bultat snabbt började slå sin egen normala takt.
Jag ryckte till och andetagen var ryckiga. Pappa satt bredvid mig i bilen och hade tagit ett grepp om mina armar. Jag stirrade på honom, som om han skulle ha varit en främling.
- Det är okej gumman, viskade pappa.
- Vad hände? Du var plötsligt borta och istället var det Ellie som satt bredvid mig, sa jag och rös till av obehag. En tår rann ner för kinden och jag drog ett darrigt andetag.
- Du inbillade dig det, det brukar vara så när man har varit med om något hemskt. Men allt är okej nu, Ellie kommer inte att få tag på dig någon fler gång, sa pappa och torkade bort tåren.
Jag nickade sakta på huvudet, lutade mig mot bilsätet och bestämde mig för att inte titta ut genom bilrutan någon fler gång.
En kvart senare var vi hemma. Det välbekanta huset fyllde mig med värme. Jag skyndade mig ut ur bilen och sprang in till huset.
När jag kom in möttes jag av nybakade bullar, jag drog in den ljuvliga doften och magen kurrade ljudligt. Jag hörde steg som skyndade sig från köket och möttes av mamma. Hon stannade några meter ifrån mig och studerade mitt ansikte.
En tår rann ner för kinden och hon slog ut med armarna, gick de några metrarna och kramade om mig.
- Lilla gumman! Jag har varit så orolig! Du skulle bara veta hur tacksam jag är att du lever, sa hon och snyftade. Jag la armarna om mamma, kramade henne hårt och drog in den välbekanta doften av vanilj parfym.
- Mamma, jag är hemma nu, viskade jag..
|
|
|
|
