Tokyo Girls [Del 26] |
Kap 26
Gary:
Miharu vände sig om för att gå.
”Men Miharu! Du måste lyssna!” ropade jag efter henne.
”Nej du måste jobba.” svarade hon utan att vända sig om. Plötsligt kände jag hur ilskan började välla upp i mig. Inte över Miharu utan över Alice. Om hon inte hade varit så.. som hon är så hade inte det här hänt och då skulle inte Miharu vara så här. Plus att jag inte skulle behöva förklara vem Alice var för Miharu. Det var en historia som jag helst gömde under mattan.
Men det knöt sig i magen när Miharu bestämt och upprört vände mig ryggen.
Okej. Efter jobbet så kommer vi kunna snacka och allt kommer bli bra. Tänkte jag och försökte koncentrera mig på jobbet. När klockan närmade sig sju lät Miharus pappa oss gå. Jerre och Haruto sprang ut för att köpa mat för pengarna vi hade fått och jag kollade mig omkring för att se vart Miharu hade tagit vägen.
Hon stod i lobbyn och var på väg att gå.
”Miharu!” ropade jag bestämt. Hon kollade upp på mig men tog sedan tag i Asukas och Yamashitas armar för att dra dom ur byggnaden.
Jag joggade fort fram till dom för att stoppa henne.
”Vi måste snacka, så vänta!” sa jag. Hon kollade lite osäkert på mig och sedan på hennes systrars undrande blickar.
”Du vet… de du sa förut.” sa hon och kollade sakta tillbaka på mig. Jag vänta på vad hon skulle säga.
”Du har rätt. Jag känner inte dig och vet inget om dig.” när hon sagt det vände hon blicken tillbaka framåt och gick. Asuka och Yamashita följde efter.
Med sänkta ögonbryn stod jag kvar och kollade när dom försvann.
Det är ju därför jag vill prata med dig!!! Ville jag skrika efter henne men det var som att jag inte orkade.
Jag hade inte gett upp. Det gjorde jag aldrig! … nästan aldrig. Men för i kväll så gjorde jag det. Jag vände för att gå in emot stads kärnan. När jag hade kommit en bit började det att snöa. Jag var inte ofta trött, men nu var jag det. Det stora kontorshuset med den där merkisen som dom aldrig tog in var inte så långt bort och för att inte vakna som en snögubbe så gick jag dit och la mig under markisen. Jag var nog inte ensam om den tanken för både PC, Jerre och Haruto kom upp lite senare.
”Naaah måste alla vara här! Det blir ju så lite plats!” klagade PC.
Mitt huvud dunkade och allas röster blev snart till ett svammel.
När jag vaknade nästa dag var alla redan borta. Jag var inte den som brukade vakna sist. Visst älskade jag att sova länge på morgonen men jag brukade inte låta mig göra det. Jag reste mig rätt fort upp men stapplade till utav smärtan som ville spränga mina tinningar. När jag åter funnit balansen klättrade jag ner från taket och kollade på den lilla temperaturs mätaren som hängde utanför ingången till huset.
”-30!” utbrast jag. Inte konstigt det kändes iskallt. Konstigt nog var jag inte hungrig, ville bara lägga mig ner igen. Jag började gå längst vägen för att se om jag kunde träffa på Jerre men mina fötter kändes tyngre än någonsin. Det började snöa igen och huvudet bultade utav huvudvärk. Det kändes som att jag skulle svimma och var tvungen att hitta ett ställe där jag kunde lägga mig. Jag svängde in i en liten gränd och la mig vid återvänds väggen för att vila. Jag låg lutad emot hörnet och kollade på när snöflingorna dalade ner och täckte min kropp. En eller två människor gick förbi ibland men ingen verkade se mig. Dom drog kläderna tätare om kroppen och spatserade på framåt. Jag hostade till och en flicka stannade upp. Sakta vände hon sig och kollade in emot mig. Det var Miharu. Hennes ögon vidgades när hon såg mig och hon såg ut att fundera. Men hon kollade sedan bort och fortsatte gå.
Jag reste mig mödosamt upp för att följa henne men när jag kom till vägen var hon borta.
Jag skulle prata med henne! Tänkte jag bestämt och började gå vägen till Miharus hus.
Jag orkade inte klättra upp till fönstret och var rädd att jag skulle falla med den här huvudvärken.
Så jag knackade på dörren och Yamashita öppnade. Hon kollade på mig ett långt tag.
”Är Miharu där?” frågade jag. Yamashita sneglade in i huset som om hon faktiskt hade kontakt med Miharu just nu.
Sedan kollade hon på mig igen.
”Det är kallt..” sa hon. Jag nickade bara. Lite smått irriterad på situationen.
”Så du kan komma in.” sa hon. Och när jag tog ett steg in i huset såg jag hur Miharu sprang upp för trappan. Det kändes verkligen som att det var mig hon sprang ifrån. Jag sneglade snabbt på Yamashita innan jag sprang efter Miharu. När Miharu hörde att jag kom vände hon tvärt om och kollade på mig.
”Det är mitt hus så gå ut!” skrek hon. Jag stannade hastigt och chockat upp.
”Om jag får förklara så går jag sedan.” sa jag. Miharu kollade med uppspärrade och arga ögon på mig.
”I vardagsrummet!” sa hon.
Så vi gick ner och satt oss i varsin utav de krämfärgade sofforna. Hon kollade inte på mig men jag såg att hon hade tänkt att lyssna.
Jag gruvade mig för hur jag skulle säga. Varför hade jag inte funderat ut en smart förklaring. Jag ville verkligen inte berätta om Alice. Det var rentutav pinsamt och patetiskt, lite förödmjukande på ett sätt.
Jag harklade mig och kollade på Miharu men hon mötte inte min blick. Fast det kändes bättre så.
”Den där tjejen hon heter Alice.” sa jag.
”Mhm..” svarade Miharu. Jag visste redan inte hur jag skulle fortsätta.
”När man var liten var det konstigt nog lättare att klara sig på gatan. Man var ett sött litet stakars barn som folk ville hjälpa. Men när jag blev äldre så.. var det mycket som inte funkade på samma sätt.” sa jag. Hon såg irriterat ut genom fönstret.
”Jag var inte kriminell till att börja med. Jag försökte tjäna pengar på olika sätt men fick inget jobb och att tigga gav inte speciellt mycket.” sa jag… hur skulle jag fortsätta, det kunde inte annat än att låta fel.
”Alices familj är väldigt rik….” sa jag. Miharu höjde på ett ögonbryn och mötte tillslut min blick. Men jag kollade snabbt undan.
”Vi har inte någon annan relation är att hon hjälpte mig med pengar.” sa jag. detaljer var för nödsituationer.
Miharu kollade på mig ett tag.
”Vadå hjälpte dig med pengar, och vad har det med saken att göra, hon var ju helt över dig, säkert att inget annat hände?” frågade hon skeptiskt.
Det var ju just det, den biten som var så nedvärderande på något sätt.
”Alltså hon tycker om mig och inte tvärtom. Det är komplicerat.” sa jag. Huvudverken fick hela situationen att bli mycket jobbigare än vad den kanske var.
”Om du vill att jag ska lära känna dig, varför berättar du inte då?” frågade hon upprört.
”Okej, hon betalade mig för… intima saker…. Och jag kunde klara mig på gatan. Men det var ett tag sedan och jag har försökt att komma undan henne men nu mer finns hon över allt. Jag ville inte… det där så jag blev kriminell i stället. Det var en lätt utväg och jag klarar mig bra nu… men..” sa jag. men Miharu avbröt mig genom att hålla upp ett finger i luften och bära en väldigt ovanlig min i ansiktet.
”Du säger alltså att du var hennes manliga hora!?” sa hon.
”NEJ! Det säger jag inte!!” försvarade jag mig, men orden var nästan den perfekta förklaringen. Jag låg med Alice för att få pengar, det var ju precis vad jag var. Men det lät bara så fel så jag kunde inte hålla med. Det var inte något jag precis var stolt över, något jag helst bara ville glömma. Det var bara Jerre som visste om det men jag hade slutat med det där och hon var fortfarande efter mig. Det var som att hon trodde att jag hade känslor för henne fast att hon mycket väl visste att det inte var så.
Plötsligt snurrade huvudet så mycket att jag var tvungen att lägga mig ner. Jag var nog inte riktigt friskt just nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 12 mar 10 - 16:00- Betyg:  | mer NU!!!!
herregud nu får jag vänta tills det kommer fler delar
hur ska jag klara mig?! 0.o | | Hexan94 - 12 mar 10 - 15:43- Betyg: | | Yay, mera delar! =D Ni skriver jättebra som vanligt <3 |
|
|
|
