På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

allt jag vill ha - oneshot

-Hanna? var det så du hette?
Jag vänder mig om och tittar förvånat upp på en kille med blont vilt hår och blå intensiva ögon.
-Ja, hurså? Frågar jag lite för stöddigt, nu när jag skulle börja på gymnasiet hade jag bestämt mig för att bara tänka på mina studier och inte skaffa så mycket nya vänner eftersom jag antog mig redan ha tillräckligt sedan högstadiet. Dumt, jag vet, men jag var målinriktad och ville verkligen lyckas med min utbildning.
-Vi ska jobba tillsammans, säger han lite osäkert och jag andas lite generat ut.
-Jaha, ja, det är jag, jag tittar granskande honom i ansiktet och väntar på att han ska presentera sig själv, och du?
-Simon, säger han med ett snett leende och jag nickar.
-Okej, hej, simon...
Han skrattar till och höjer sin hand för munnen i ett försök att hejda sitt skratt.
-Hej Hanna, säger han kort med ett flin.

Det var fösta gången vi träffades och det jag inte visste då var att det skulle bli svårt att motstå honom, att i det ögonblicket blev jag kär, helt overkligt förbaskat förälskad.
Jag drar mina fingrar genom mitt blonda hår och suckar. Försöker fokusera på annat, men det är inte så lätt, hela tiden kommer bilder utav honom upp, minnen som vi skapat tillsammans...

-Jag ska bara gå ner och hämta min penna, jag glömde den, säger jag till Amanda som nickar och fortsätter läsa igenom sida 19 i sin spanska bok.
Jag reser mig upp och småjoggar ner till mitt skåp.
Nere i kapprummet är det nästan inga alls, alla är på sina lektioner. En lärare med håret uppsatt i en hård knut och rött läppstift ler åt mig när hon går förbi mig med hennes klackskor klapprandes mot stengolvet.
Jag ler svagt tillbaka och låser fort upp mitt skåp för att hämta min penna.
När jag är påväg upp möter jag Simon i en utav dörrarna och jag blundar snabbt. Jag vill inte möta honom av alla, inte se in i dem vackra ögonen som får mig ur balans...
-Hanna, säger han med ett leende och när vi bara är en meter ifrån varandra trycker vi båda upp oss intill dörrkarmen för att lämna den andra plats att gå förbi. Vi skrattar och snurrar på oss, men hamnar i samma situation igen. Jag slår upp min blick utan att tänka på det och möter hans ögon. Han blir allvarlig och hans blick fladdrar mellan mina ögon och läppar. Då tappar vi båda kontrollen. Han släpper hans böcker, slår armarna om min midja och jag lägger mina händer om hans otroligt underbara nacke. Vi söker upp varandras läppar och en våg av lycka och lättnad väller inom mig. Som jag har längtat, drömt och tänk på honom ända sedan första gången vi träffades.
Han drar hans fingrar genom mitt hår och när vi släpper varandra tittar jag generat ner i marken och fortsätter upp. Min kropp känns som en geléklump, men det kanske är så den känns när den är fylld med kärlek och lycka?

Så nu ligger jag här och drar fingrarna genom mitt blonda hår som Simon gjort en gång i tiden, eller en gång, flera...
Jag orkar inte hålla tillbaka tårarna längre utan låter dem rinna ner längs mina kinder och hulkar oavbrutet. Läntan efter Simon är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

-Ett år?!Skriker Amanda när jag själv bara för några sekunder sedan insett att det är min och Simons ettårsdag om en vecka. Har det gått så fort? Frågar hon.
Jag nickar förvirrat och söker upp Simons ryggtavla två rader framför mig.
-Ja, det har visst det, jag förstår inte det själv...
Simon verkar ha hört att vi pratat om honom för han ser sig över axeln, ler och ger mig en slängkyss. Jag ler tillbaka och signalerar åt honom att vi måste prata när lektionen är slut.
En halvtimme senare säger våran lärare Rudolf åt oss att gå på rast och jag skyndar fort fram till Simon.
-Simon? Frågar jag, han tar min hand och flätar våra fingrar.
-Ja?Svarar han.
-Det är vår ettårsdag nästa fredag!
Han flinar och suckar.
-Jag vet...
Jag rynkar pannan och böjer huvudet bakåt så att jag kan slå upp blicken på hans ansikte.
-Va? kommer du ihåg? jag kom på det nyss!
-Såklart jag kommer ihåg!Säger han chockat.
Jag ler och ger honom en snabb kyss på munnen.
-Hur kan jag av alla tjejer fått just dig?
Han rycker på axlarna.
-Du hade väl en sablarns tur antar jag?
Jag slår till honom och ökar mina steg och ger honom en ironisk arg blick över axeln.
-Nejdå, kanske för att du är helt underbar?Frågar han när han lätt joggat ifatt mig.
Jag suckar djupt och stannar honom mitt i farten.
-Varför måste du vara så himla perfekt jämt och säga perfekta saker hela tiden?
-Nu pratar du om dig själv Hanna, säger han med ett flin och lägger sina händer om mina kinder. Du vet att jag älskar dig va? Frågar han och kysser mig innan jag hinner svara.

Allt var så perfekt, det var som en dröm, tills för en månad sedan då han berättat att han skulle flytta, långt bort. Bort från mig med hans jävla familj och kanske olyckligtvis aldrig kunna få träffa mig igen. Jag blev så ledsen och deprimerad att jag aldrig lämnade rummet på två veckor och bara grät. Sedan tog jag mig i alla fall till skolan, fast känslokall och vägrade att se eller prata med Simon, det kändes lättare så.
Men idag har jag inte gått upp ur sängen. Det är idag han ska flytta. Bort från mig, ut ur mitt liv.
Jag stirrar på klockan och ser att hon är fem i tre. Tre går flytten.

-Ska du inte säga hej då? Frågar Amanda olyckligt och jag reagerar inte på hennes fråga. Jag stirrar ner i min mattebok och ignorerar allt och alla omkring mig.
-Ja, nu kan nu lägga ihop era böcker och sluta för dagen, muttrar Berit och ställer sig upp.
Jag stänger min mattebok och reser mig sakta upp. Jag känner att jag har påsar under ögonen efter alla sömnlösa nätter den här senaste månaden och går ut ur klassrummet lika isolerad i min egen värld som alltid nu för tiden.
En snuddning vid min axel får mig att titta upp nere vid mitt skåp och där står Simon med ledsna ögon som ser in i mina i en bråkdels sekund.
-Jag åker imorgon, mumlar han och jag slår ner blicken i mitt skåp igen, så, fortsätter han, jag antar att det här är hejdå.
Jag svarar inte ens på det, så dum är jag, det här är ju minst lika jobbigt för honom. Men jag orkar inte, jag orkar ingenting.
Han vänder sig om och går med tunga steg ut ur skolan. Det sista jag ser av honom innan han lämnar skolan är en plågad och sorgsen blick.

Min kropp far upp ur sängen och jag drar fort på mig ett par jeans och en T-shirt. Sedan springer jag. Allt vad jag har. Ut i regnet. Ut i kylan med stegen styrda mot Simons hus.
Jag har aldrig sprungit så här fort och mina tårar försvinner med vinden och blandar sig med regndropparna. Man skulle kunna tro att regnet är alla tårar jag fällt över Simon. För det är många. Jag älskar honom så mycket att det gör ont inom mig.
Jag urskiljer något längre bort mitt i regnet som kommer springandes åt mitt håll och jag tycks mig känna igen dem lätta löpstegen.
-Hanna?Frågar Simon och ser lättad ut över att se mig när vi kommit fram till varandra. Jag skakar på huvudet åt hela situationen, glömmer allt och bara kysser honom. Länge. Känner hans doft och hans hjärta slå hårt innanför bröstkorgen på honom.
Båda är helt genomblöta av allt regn men vi bryr oss inte. Jag lutar min panna mot hans och blundar.
-Jag kunde inte låta bli att se dig en sista gång, viskar jag svagt och min röst är fylld av gråt.
-Det blir inte sista, säger han lugnt, jag tänker inte åka, utan dig vore jag ingenting, du är allt jag vill ha.
Jag ser honom djupt i ögonen och undrar om han verkligen menar allvar.
-Va? Frågar jag, men din familj?
-Dem får flytta utan mig, säger han kort.
-Då bor du hos mig.
Jag ler. Det är är inte menat som en fråga utan som ett fakta.
-Funkar bra för mig, säger han, ler hans perfekta leende och kysser mig.

fick lust att skriva en liten kort novell, den vart ganska hastigt gjord, men jaja, hoppas ni gillade den ändå! nästa delen av sommarkärlek är på gång!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

lovemenot - 10 mar 10 - 08:52- Betyg: