På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

-Min Adam- [m/f] >Del 20<

Hejs alla, förlåt så jefla mycket för att det har tagit tid ;/ Ingen fantasi! Men nu har jag HELA storyn klar i mitt huvud, vet exakt vad som ska hända osv :):) Känns jätte bra :) Glöm inte kommentera, tack alla :D!

Lördagen den 6;e september

Jag hade stannat kvar hos Adam på middag, på egen risk hade hans mamma varnat, men det hade varit riktigt god mat. Det förvånade oss alla fem. Efter middagen följde Adam mig till bussen, och när jag väl låg hemma i min säng ringde han mig och vi pratade om precis allt i säkert två timmar. När jag vaknade morgonen efter höll jag fortfarande i mobiltelefonen, vilket skvallrade om att jag somnat när vi pratat. Klockan visade halv tio och jag undrade när mamma, pappa och Carro skulle dansa in med tårta och paket. Men vänta orkade jag inte, och hemsk såg jag ut så jag bytte om från pyjamas till ett par ljusa baggy-jeans och ett vitt linne. Sedan borstade jag igenom håret, så det såg någorlunda normalt ut.
Efter bara en liten stunds väntan dansade mamma, pappa och Carro in med en skär prinsesstårta med en stor röd ros på toppen. De hade dock inga presenter med sig, och jag suckade lite över tanken att behöva öppna dem inför hela släkten senare på eftermiddagen.
”Graaaattiiiiis!” skrek Carro och slängde sig på sängen över mig. Mamma höll i en sån där gammal engångskamera och det blixtrade hela tiden i ögonen. Tillslut blev jag tvungen att slita mig från Carro och hennes envisa kramar, för att gnugga ögonen och be mamma sluta fotografera.
”Men varför det?” frågade hon oförstående.
”För att jag fyller år och bestämmer” sa jag entonigt och smet in på badrummet. Jag hade aldrig menat att vara så dryg men hon gav mig inget val. Jag kanske inte ens ville ha en släktträff och massa kindnyp?
Jag ställde mig i duschen och vred på skållhett vatten, det började nästan brännas när vattnet regnade ner över mig. Jag stod i duschen i säkert en halvtimme innan jag klev ur för att gå tillbaka till mitt rum, och satte på mig kläderna igen. Mamma, pappa och Carro hade lämnat en tårtbit på nattygsbordet men själva lämnat rummet. Skönt, tänkte jag och satte mig ned på sängen för att sakta äta tårtbiten. Men det var som om tuggan inte ville ner i halsen. Den fastnade, det blev omöjligt att svälja. Så jag la mig ner på sängen och bara stirrade upp i taket. Jag tror jag somnade.

Först blev jag vettskrämd av handen jag kände på kinden, men sedan öppnade jag ögonen och såg Adam sitta och le bredvid mig på sängen. Han såg så perfekt ut, ljuset från fönstret sken på honom och han ögon glittrade och de långa mörka ögonfransarna lämnade skuggor över kinderna.
”Hej finaste” viskade han. Jag kunde inte låta bli att le när jag satte mig upp, och svarade sedan:
”Hej på dig med”
”Grattis på födelsedagen!” sa Adam och log ännu större, kysste mig på munnen. Jag besvarade varken leendet eller kyssen utan föste honom lite småirriterat från mig, jag hade ont i magen och ville inte att han skulle röra mig.
”Vad är det?” frågade Adam chockat. Jag reste mig upp och jag ut ur rummet, ner i köket, utan att svara. Jag hoppades att Adam inte skulle bli sårad av mitt beteende. Men jag visste att han nog skulle bli det i alla fall.
Så fort jag kommit ner i köket ångrade jag mig, för där var både mormor och morfar, farmor och farfar, alla mina mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, kusiner och sysslingar och alla mina kompisar. Det var fullproppat i köket också fort mamma fick se mig fick hon för sig att avbryta allas såå viktiga samtal, och började klappa händerna.
”Mickis!” ropade hon sedan och alla vände sig mer eller mindre mot mig. Jag kände hur Adam kom bakifrån och tryckte sig mot mig, men inte alls så som han brukade göra. Jag undrade om jag hade gjort honom mycket ledsen, och ångrade mig lite.
Resten av eftermiddagen tillbringade jag inklämd mellan alla släktingar utfrågandes om alla möjliga saker. Jag tror också att Adam kände sig en gnutta obekväm. Mest på grund av frågorna om vad han tyckte om mig.
Vid halvåtta tiden på kvällen började äntligen släkten dra sig hem, och efter många kramar och hejdån lyckades jag och Adam få dem att gå. Tillslut var det bara jag, Adam, mamma, pappa och Dogge kvar. Carro skulle hem till någon kompis, och jag tänkte nog mest att det skulle bli skönt att slippa henne.
Varför Dogge stannade kvar visste jag inte, men pappa verkade glad åt det och försökte ivrigt föra ett samtal med honom men han verkade hela tiden så borta. Flera gånger behövde pappa upprepa sin fråga och ibland förklara. Det var otroligt pinsamt och efter bara tio minuters eftersnack med familjen förklarade jag att vi nog skulle gå upp på mitt rum istället.
Jag satte mig framför datorn, knappade på msn. Kände hur Adam ställde sig bakom mig, hur han la sin hand på min axel och jag öppnade mejlen. Inga mejl, som vanligt.
”Fick du vad du önskade dig?” frågade Dogge plötsligt, och jag vände huvudet mot var ljudet hade kommit från. Han låg i min säng och stirrade upp i taket. Plötsligt fick jag en väldig lust att gå och lägga mig bredvid honom, men jag kände hur Adam masserade min axel och tanken blåstes bort.
”Ehm. Ja, det fick jag väl” svarade jag istället och satte på spotify. Egentligen kände jag för att vara ensam, kanske inte ens med Adam. Det skulle bli pinsamt, vi hade inte varit ensamma sedan i morse och då hade jag gjort bort mig. Ingen sa något mer. Det blev en sådan där pinsam tystnad. Jag fortsatte kolla runt på spotify, försökte få tiden att gå. Men den verkade stå still, eller liksom klistra sig fast.
”Jag ska nog pilla mig” sa Dogge tillslut. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag frågade:
”Va?”
”Nej asså, dra hem. Pillra mig hem” förklarade Dogge, halkade ur sängen och nickade åt mig att följa med ner till hallen. Jag gjorde en ansats att resa mig, men Adam tog tag i min arm och gav mig ett bekymrat ögonkast. Ignorerade det och skakade på huvudet, gick efter Dogge ner.
Han var helt tyst när han satte på sig skorna och jacka, men lutade sig sedan fram för att viska något i mitt öra. Nyfiket lät jag honom, men hörde knappt vad han sa då han viskade så tyst att det skar genom luften;
”Adam är inte att lita på!” Jag vägrade möta hans blick efter det och mumlade bara ett hejdå, och sköt ut honom genom dörren. Hur vågade han? På min födelsedag dessutom? Ganska så arg gick jag upp på rummet igen, smällde igen dörren lite grann men smälte genast när jag såg Adam sitta på min säng och se på mig med sina hundvalpsögon.
”Vad var det där om?” frågade han och gjorde en gest som bad mig sitta ned.
”Inget” svarade jag, satte mig bredvid. ”Ingenting alls”

Spännande? Kommentera!

Kommentera gärna detta verk!

Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)