Tokyo Girls [Del 14] |
Kap 14
Kou:
Den lilla bitchen! Vad ville hon mig? Jag orkade inte vara här med någon jobbig liten unge.
Jag saktade ner farten och stannade. Kanske skulle hon fortsätta att springa och tappa bort sig. Det var lika bra. Färgerna hade börjat skifta i lila och rött genom mitt högra öga och jag satt mig ner för att andas ut.
Egentligen ville jag inte bli så arg. Och det hade varit en tid då jag aldrig var arg. Nu mer kunde jag inte styra mig för minsta lilla. Min kropp var fylld med hormoner som fick mig sur och det hade inget med puberteten att göra. När jag var liten grät jag väldigt mycket, till viss del hade jag väl mina anledningar och mina föräldrar skulle egentligen behöva åka in på psykhem. Jag blev slagen som barn och min mamma tyckte att jag var alldeles för känslig. Så jag blev ett experiment. Inget jag tänker snacka om men det hade gjort mig till ett monster. Min ilska var okontrollerbar och det var nästan inget jag kunde göra åt det. Min brorsa brukade kalla mig hulken innan han förstod hur alvarligt det faktiskt var. Han å andra sidan rymde utav rädsla innan mina föräldrar han lägga händerna på honom.
Jag satt stilla på bänken ett tag. När jag lyfte min blick fick jag till min förvåning se den svart håriga flickan komma gående emot mig igen.
”Varför kommer du tillbaka?” frågade jag argt.
Hon log bara.
”Ska vi inte shoppa?” sa hon.
Var dom planerna fortfarande i verk. Tänkte jag irriterat.
Hon tog min hand men jag drog den snabbt ifrån henne.
”Rör mig inte. Jag kan gå själv.” sa jag.
”Visa det då” svarade hon i en glad ton och log.
Gary:
Vi låg utspridda i Miharus vardagsrum och kollade på TV. Hennes systrar höll sig lite på avstånd.
Tillslut kom Miharu tillbaka med Jerre i hälarna.
”Nästa man till rakning!” ropade Miharu. Haruto kollade förvånat upp.
”Men jag behöver ju inte raka mig!” sa han.
”Dumhuvud, det är ett ordspråk.” sa Sammy. Jag reste mig upp och gick fram till Miharu.
”Ska vi gå?” frågade jag. hon nickade och gick ut igen. Hon var verkligen snällare än vad man hade trott. Att hon ens tog sig tid att hjälpa oss.
Det var tyst ett tag på vägen emot köpcentret. Bara ljudet utav våra steg hördes. Det skulle gå mycket snabbare att komma dit fågelvägen. Tänkte jag. jag kollade på Miharu som gick framför mig. Skulle jag eller skulle jag inte… skulle jag eller.. skulle jag? utan att säga något slöt jag snabbt ena armen om hennes midja och lyfte upp henne. Hon skrek till då jag sprang över vägen och hoppade upp på en utbyggnad på huset bredvid.
”Vad gör du?” ropade han oroligt.
”Tar en snabbare väg!” sa jag. jag lyfte upp henne på min rygg och hon klamrade sig panikslaget fast.
Jag klättrade snabbt upp på hustaket och sprang sedan över taken emot köpcentret. Det här skulle i alla fall gå snabbare. Hon skrek rakt ut när jag hoppade emellan två hus, så att det ringde i öronen.
” Ta det lugnt och gör mig inte döv! Jag klarar det här!” sa jag till henne.
Jag klättrade ner från huset närmast gallerian som tillät oss att stå precis framför ingången.
Hon släppte lite skakigt taget om mig och gapade då hon såg att vi var framme.
Helt plötsligt började hon skratta.
”Oj, är du typ spindelmannen eller något?” sa hon.
Vi gick in på herr avdelningen och Miharu började plocka fram massor av kläder.
”Jag kan göra det där annars. Jag vet ungefär vad som passar mig.” sa jag. hon synade mig ett tag.
”Jag vet nog det med plus att jag vet vilka kläder som är bäst kvalitet på. ” sa hon.
”Omklädningsrummen finns där borta, så ta det här och gå dit och pröva.” sa hon och lassade upp ett par tröjor i min famn. Jag ryckte bara på axlarna och gick. Nästan alla tröjorna hon hade valt ut passade. Jag drog av mig den sista tröjan och Miharu öppnade utan att fråga. Hon stannade upp när hon såg min bara överkropp. Man kunde säga att hennes blick höjde min självkänsla, för hon såg verkligen ut att gilla det. Plötsligt ryckte hon till som att hon inte tänkt på vad hon gjort och räckte fram en bunt med byxor.
”Här.” sa hon och kollade ner. Jag log bara och tog emot kläderna.
”Passade tröjorna.” frågade hon och flackade med blicken. Jag drog på mig min tröja och Miharu vågade tillslut kolla på mig igen.
”Ja, det gjorde dom väl.” sa jag. hon nickade.
”Okej, så vi köper ett par tröjor, om några av dom byxorna passar så köper vi dom och sedan borde vi köpa underkläder och strumpor.” sa hon. Jag hängde upp kläderna på en stång i rummet. Hon hade valt rätt snygga kläder faktiskt. Sedan vände jag blicken emot henne.
”Visst okej. Det är dina pengar, jag säger inte emot.” da jag. hon ryckte på axlarna.
”Är ni typ rika eller något?” frågade jag. hon rynkade näsan.
”Låt oss bara säga att vi har gott om pengar.” sa hon.
Hon synade mig ett tag och log sedan svagt.
”Förresten, vad ska du ha för storlek på underkläderna?” sa hon och log lite lömskt emot mig. Jag kunde inte låta bli att skratta åt hennes blick.
”Vet inte rikt…” sa jag men hon avbröt mig med.
”Minsta storleken?”
Jag höjde på ett ögonbryn. Tänkte hon köra på den stilen så kunde jag det med. Tänkte jag.
”Varför inte ta reda på det?” sa jag och tog hennes hand, jag vände den med handflatan emot mitt skrev men innan jag han lägga hennes hand emot mig drog hon snabbt undan.
”Vad gör du??” sa hon lite upprört.
”Jag trodde du ville veta vilken storlek.” sa jag lite retsamt tillbaka. hon fnös lite åt mig.
”Jag tar bara ett paket och sedan får vi se om det passar när vi kommer hem.” sa hon och gick ut ur rummet. Jag kunde inte låta bli att le.
Miharu hade betalat för kläderna och lagt ner dom i en påse. Jag kollade lite snabbt igenom sakerna när vi var på väg ut. Hon hade ändå valt en rätt stor storlek på underkläderna. Så det var vad hon egentligen trodde. Tänkte jag. jag kollade upp precis innan vi gick ut ur affären och fick till min förfäran syn på en bekant figur. En lång, smal och kurvig flicka med långt, volym fixat brunt hår.
Min första tanke var: HON FÅR INTE SE MIG!
Så utan närmare eftertanke knuffade jag in Miharu i ett omklädningsrum och stängde fort efter oss.
”Vad är det?!” frågade hon upprört.
Jag kollade bara på henne ett tag utan att veta vad jag skulle säga. Inte kunde jag väl berätta om Alice. Nej, det kunde jag inte. Så vad skulle jag säga.
”EEEmmmmm……. Bara en person som jag inte vill träffa så kan vi vara här ett tag?” sa jag.
”Vem?” frågade Miharu och tänkte sticka ut huvudet innan jag hindrade henne.
”Bara stanna här ett litet tag, okej?” frågade jag.
Hon kollade tyst på mig men nickade.
såå vad säger ni?
|
| Kommentarer | | blackgirl - 3 mar 10 - 22:40 | my gosh
vem är alice?!!!! |
|
|
|
