Tokyo Girls [Del 10] |
Kap 10
Punkaren:
Punky? Tänkte jag. Inte vad jag hade trott. Fast vad hade jag trott?? Hon log sött emot mig och utan att jag märkte det log jag tillbaka.
”Så vart är du på väg?” frågade hon.
”Vet inte, resten utav gänget försvann bort för att sova på något varmt ställe, men jag kände för att… gå en promenad.” sa jag. Det var väl lite utav en lögn. Jag skulle aldrig dissa en varm sovplats över en promenad. Men jag visste på något sätt att hon skulle gå hem ensam på kvällen så jag ville möta upp med henne. Hon kollade på mig och nickade.
”Något varmt ställe att sova?” frågade hon.
”Ja inte vet jag vart dom har hittat ett sånt ställe.” svarade jag. Hon kollade undrande på mig.
”Dina kompisar.. brukar dom sova.. på kalla ställen?” frågade hon fundersamt. Juste, det var inte lika uppenbart för henne som det var för mig. Så jag berättade kort om gänget och att vi av olika anledningar bodde lite här och var på gatan. Inga djupare detaljer, det hade jag inte lust med.
Hon stirrade häpet på mig.
”Men..men! det är ju vinter och kall.” sa hon… hon sa en hel del till, frågor och annat men jag svarade bara med..
”Vi klarar oss.” vi hade ett visst motto som Gary hade kommit på: Vi stjäl inte, bara lånar, men lämnar aldrig tillbaka.
Ett väldigt idiotiskt och udda motto.
Ichigo var tyst ett tag.
”Jaha, men.. säg om du behöver någonting.” sa hon. Jag blev nästan lite chockad men log sedan. då pekade hon på mig och kollade skarpt in i mina ögon… jag kunde åtminstone se att hon kollade mig i ögat….
”Men våga inte utnyttja den tjänsten!” sa hon. Jag höjde bara lite på ett ögonbryn.
Jag var faktiskt glad, det var inte ofta jag var det men nu var jag och jag hade svårt att visa det. Eller ville jag inte visa det. Vad det än var så var det.. nått nytt.
Gary:
Jag hade sagt åt alla att hålla käften när vi gick in, för skulle hennes farsa höra oss så skulle det bli raka vägen ut. Jag kunde se på alla hur uppspelta och glada/nöjda dom var. Det fick mig faktiskt att skratta. Som små barn på julafton. Det var inte alltid man såg dom så. Jag hade bara sagt till några, dom jag träffade på först, man ville ju inte ha in hela djurparken i ett litet rum. Jerre bredde nöjt ut sig på en madrass.
”Hon är min gud från och med nu!” sa han.
Haruto satt sig med benen i kors på sängen. Han var lite speciell. Inte speciell på in sidan.. eller det kanske alla är. Men han var tydligt speciell på utsidan. Han var ett experiment precis som en annan kille i gänget. Haruto hade ett par rätt så stora fågel vingar på ryggen. Men han kunde vika ihop dom bakom ryggen så att dom inte syntes fram ifrån. För att få det ur världen så kan jag lika gärna berätta allt.
När han var liten blev han född till ett syfte. Han skulle experimenteras med. Hemskt, jupp men sant. Han har berättat om ett gift par som bor långt utanför stan, dom hade två barn och verkade rätt så normala. Han blev fosterbarn i den familjen, trodde han. Han hade aldrig sätt sina föräldrar och blev iväg skickad till det där paret. Efter ett tag märkte han att det var något som inte stämde med dom. Mamman slog sin yngsta son. Och om han grät blev hon bara surare. Den äldre sonen blev spårlöst försvunnen, men vart han fort var det ingen som brydde sig om. Den yngre sonen pratade inte mycket med Haruto men han kunde ibland ge honom lidande blickar. När Haruto en dag frågade sonen, när dom var 12 år, vad det var som hände, blev han inlåst av föräldrarna och fick bara mat och vatten på stället han var fast. När han var 14 blev han utsläppt, trodde han. Men det var då det egentligen började. Det skumma paret började utsätta honom för tester av olika slag. Dom sa att han inte skulle ta någon skada utav det men om nätterna vred han sig utav smärta i kroppen. Det var något som höll på att hända.
Utslag på ryggen dök upp och Haruto började för varje gång han var ute, kolla efter flykt möjligheter. Till parets framgång växte vingarna ut på hans rygg men till deras förlust så flydde han med vingarnas hjälp. Jag mötte honom i en gränd bara några dager efter han flytt och han tog snabbt anslutning till vår grupp. Nu är han 17 och är nog den som gillar gatulivet mest utav oss. Han måste nog känna sig väldigt fri. Men han använder nästan aldrig vingarna, för att han är rädd att dom kommer kunna hitta honom då. Det var ett mirakel att han var så glad och snäll med tanke på hans bakgrund. Nu satt han på sängen och log försynt för sig själv. Dom andra som hade kommit med var.. PC, han som jag pressenterade som playern för Miharu. Men det var precis vad han var. Sammy var också med. Han kunde vara lite svår att vara med, med tanke på att han var personlighets kluven. Ena stunden var han på ett sätt och andra stunden på ett annat. Två andra killar var också med. En utav dom, Kou, kunde man säga var Harutos låssas bror eftersom att han var den yngsta sonen i ”foster familjen”. Han hade också lyckats rymma och alla visste att han också var experimenterad med men ingen visste vad. Punkaren var inte med dom så han fick… skylla sig själv. Vi hade lagt oss tillrätta på madrasser och alla ville bara sova, nu då dom hade chansen. Man kunde aldrig sova riktigt bra ute. Det var kallt framför allt, men man stördes så mycket av saker omkring och fick vakna lite då och då för att vara på sin vakt.
”Den där Miharu, hon verkar verkligen snäll!” sa Haruto och la sig på mage. Vingarna rörde på sig upp och ner i harmoni. Mycket utav hans kroppsspråk hade gått ut till vingarna och dom var nu en del utav hans kropp. Dom där freakiga människorna som gjort det var ändå inte så dumma… jag menar, dom har ju skapat en flygande människa. Men allt dom höll på med var olagligt och deras metoder var straffbara.
Jag undrade vart Miharu var nu när vi hade tagit upp hennes rum. Jag hade stor lust att gå ut och hitta henne men det var kanske bäst att inte störa nu när hon ändå hade varit så snäll och jag ville ju framför allt inte bli ut kastad. PC, som egentligen hette Hatori, låg utsträckt över madrassen. Att han var och snodde en massa hår produkter var något som märktes. Det blonda, rödslingade håret behöll alltid samma väl stylade frisyr. Det var ingen annan i gänget som brydde sig så mycket om sitt utseende. Visst var det en del som brydde sig men inte så mycket. Själv lät jag mitt svarta hår bara va, jag brukade säga till PC att jag var en naturlig snygging. Visst lät det fjolligt men han blev alltid så sur och det var de som var kul. Fast det var inte alltid kul att bråka med honom. Han gav sig aldrig och om det var om något seriöst så kunde det blir riktigt frustrerande. Jag kunde bara inte hålla nävarna i styr när adrenalinet pumpades ut av ilska. Men jag försökte oftast hålla mig undan de mesta slagsmål, jag sparade det tills då det behövdes.
Konstigt nog hade jag svårt att sova, alla andra hade slocknat som små barn men själv rusade tusen tankar runt i huvudet. Plötsligt började Sammy att snarka och jag satt mig upp på madrassen. Jag var törstig, kanske skulle jag smyga ut och ta ett glas vatten nu är jag ändå kunde. Jag klev över killarna och låste upp dörren. Jag kunde inte låsa dörren utifrån och orkade inte leta upp en nyckel, men jag skulle ju inte vara borta länge. Tänkte jag. Jag hittade badrummet och drack direkt ur kranen. Kranar var lyxt, i alla fall ifrån min vinkel.
Det var knäpptyst i huset när jag gick ut igen. Dörren till ett sovrum stod på glänt och jag kikade nyfiket in. Till min förvåning låg Miharu där, ensam i en dubbelsäng. Jag kunde bara inte hålla mig ifrån att smyga in. Jag tänkte inget speciellt, ville bara ligga bredvid henne. Så försiktigt kröp jag ner i sängen och la mig vid hennes sida.
kommentera gärna! <3 [r/]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hexan94 - 27 feb 10 - 03:26- Betyg:  | | Ooh, super =D |
|
|
|
