Vi sa för allitd ( kap 27 ) |
Kapitel 27
Mitt hjärta bultade som en hammare bakom revbenen när mina ord var uttalade. Adrians ansikte ändrades och något i hans ögon försvann. Alldeles torr i halsen betraktade jag min underbara pojkvän som nyss fått den största nyheten av alla, och långt inuti mig gnager det en känsla av saknad efter Rasmus som utan ett telefonsamtal flyttade till andra sidan jordklotet. Den gnagande känslan blev snart plågsam och började riva upp gamla ärr som jag önskar jag kunde förtränga då de gör för ont att tänka på. Som den kvällen jag fann honom, ensam och full och påverkad av droger. Hur jag lyckades få honom till min förra lägenhet, vårt första möte dagen efter. Den var så stark och så intensiv, nu är den borta.
Tankarna avbröts av att Adrian verkade komma tillbaka till planeten jorden, hans ansikte ändrades från chockad till något helt otippat. Det ryktes i hans mungipor och de drogs sig sakta uppåt, och ögonen blev blanka. Han grät.
"Varför gråter du?" frågade jag och landade tillbaka i nuet jag med.
"Jag är bara glad." sa han bara och hans ansikte närmade sig mitt. Hans mjuka läppar nuddade mina och smärtan i bröstet värkte av flera olika orsaker då vi kysstes passionerat och jag smälte i hans famn. Den bultande smärtan växte allt mer eftersom och till slut vällde salta tårar ner från kinderna. Adrian trodde nog att jag var lika glad som honom, men jag var skräckslagen. En bild av Rasmus dök, en bild som klistrat sig fast på mina näthinnor och som jag aldrig glömmer, den dagen för snart två år sedan.
Då jag fann honom medvetslös på köksgolvet.
Nu finns han på andra sidan jorden och jag får aldrig mer återse honom igen. Min fallna ängel som nu flyger ensam och jag står kvar på marken förvriden i smärta. Jag vet att jag har Adrian, och hans barn i mig, men ändå så verkar inte såren läka och ärren slutar aldrig att klia.
”Adrian, jag är rädd.” ville jag säga till honom, ”Adrian, jag vet inte om jag klarar detta, och jag vet inte om jag skulle överleva utan dig.” men jag sa det aldrig högt, bara i mina tankar skrek jag detta.
Kyssen avtog och Adrian satte sina trygga händer om mitt ansikte. Hans ögon var rödgråtna och han log lyckligt mot mig. Mina tårar rann åt helt andra orsaker och att le tillbaka gjorde bara ont.
”Jag är så glad Maria, så glad.” Adrian tittade stort på mig och kysste min kind.
”Vi ska bli en familj, och jag lovar att jag ta hand om oss! Barnet ska få den bästa uppväxt man kan få, den jag aldrig fick! Och barnet ska få bli älskad av världens vackraste mamma.”
”Jag trodde aldrig att du skulle bli så glad, är du inte rädd? Vi vet inte hur man tar hand om ett barn, ett spädbarn, och vi är ju så unga…” sa jag och det skar sig i mig. Som om jag blöder inuti och någon häller salt i det färska såret.
”Klart jag är glad!” utropade han och skrattade bakom glädjetårarna, ”Jag ska bli pappa, vi ska bli en familj, du och jag och ett barn. Vårt barn!”
”Men är du inte rädd?” frågade jag.
”Livrädd”, Adrians kropp mjukande till och kramade om min trasiga kropp, ”Rädd för att det nya, rädd för om vi inte klarar det, rädd om vi klarar det. Men framför allt, så vet jag att vi kan, för jag har dig och vi älskar varandra. Rädsla är inget mot det.” viskade han i örat på mig.
Jag ville tro på honom, tro dem orden, men går inte.
Dagen därpå släppte vi nyheten för tvillingarna. De bokstavligen hoppade på oss när vi sa att de ska farbröder. Både Justin och Dennis börja stor gråta och där med höll på att krama ihjäl mig.
”GUD VAD ROLIGT!” skrek Justin och hoppade upp och ner efter att ha klivit av från mig och Adrian från golvet och släppt taget om oss.
”Vi ska få en liten bebis!” skrek Dennis direkt efter och hoppade även han upp och ner. Adrian skrattade åt dem då de började dansa häftigt och stort runt i hela lägenheten, och trots jag var skräckslagen och skrek inuti mig av all smärta efter gamla sår och ärr som revs upp igår, så smittades deras glädje av sig och jag började skratta med dem. Men i mig, gjorde skrattet bara ont.
”Adrian och, Maria ska få bebis, Justin och Dennis, ska bli farbröder, till deras bebis!” sjöng tvillingarna dansades fram och Adrian dök in i deras dans. Efter en stund fick de även med mig i dansen, trots en viss tvekan först.
Genom dagarna som därefter passerade förbi, började såren krympa, jag blev genom det gladare och tanken att bli mamma, blev efter någon vecka tryggare.
Det var ju detta jag sökte efter när jag rymde hemifrån för två år sedan, att bygga upp ett nytt eget liv. Och det är ju det jag gör nu. Jag är förlovad med världens underbaraste och varmaste person som finns, och jag har två bästa vänner, nästan som bröder. Två bröder jag fått, den tredje har jag förlorat.
Då jag inte hade modet att ringa min egen mamma om att hon skulle bli mormor, skrev jag därför ett brev, men jag fick ett telefonsamtal tillbaka.
Hon gillade inte tanken att vi skaffade barn så unga, men hon var även glad. Hon sa att hon knappt kunde vänta tills hennes första barnbarn skulle föddas och beordrade oss att vi skulle ringa om det skulle uppstå ekonomiska problem, eller bara allmänna frågor om spädbarn.
Adrian hade till och med varit iväg och köpt flera stycken böcker om barn, som han läste igenom samma dag ända till nästa dag. Tvillingarna däremot shoppade loss på stan på saker småbarn behöver, eller ja, saker de ansåg barn behöver. Med det köpte de spel som barnet kanske kan få använda när den är fem eller äldre. Justin och Dennis var inställda på ett det skulle bli en pojke och köpte saker en pojke anses ha. De var inte riktigt kloka någon av dem! Adrian drog med sig Rosalinda till stan och överraskade mig med att ha köpt en spjälsäng, och det var också då ångseten tog sin början.
Det var då som jag förstod, då allt ställde sig framför ens ögon och försvann aldrig. Då man vaknade och såg framtiden i sin lägenhet, i ens vänners ögon.
Vi skulle verkligen få ett barn. Ett foster finns inuti mig, lever och får näring tack vare mig. Finns på grund av oss. Adrian och jag. Ett barn. Bara några veckor gammal, finns i mig.
En klo river i mig och lämnar kvar svart ångest som sprider sig som ett virus i kroppen.
Jag vet att väldigt många skulle älska att få bära något så värdefullt i sin mage, att väldigt många skulle vara lyckliga och skina. Men inte jag. Jag är mest trött och gråter om nätterna.
Detta pågick i två månader innan Adrian och tvillingarna körde in mig till sjukhuset, med tvång.
De hade sett hur jag uppträde, som om jag inte var där, fast jag satt bredvid. Och jag hade sett deras ögon, deras blickar och hört deras tankar. Deras små viskningar när de trodde jag inte hörde.
På sjukhuset sa läkaren att jag lider av depression. Hon sa att många har svårt att berätta hur det känns eftersom de tänker att graviditeten ska vara en tid av glädje och lycka.
Jag satt bara tyst och lyssnade, stirrade på henne.
”En mycket svår depression kan innebära att man till exempel får mycket konstiga idéer om skuld, tappar sin vanliga mimik, slutar äta, ligger kvar i sängen och har förlorat livsviljan helt.” fortsatte hon. Tittade forskande på mig med sina stora bruna ögon, jag ville bara spy på hennes eviga prat. Och hon visste att jag inte lyssnande, ändå slutade inte hennes lilla mun aldrig att röra på sig.
”Har någon i din släkt lidit av depression? Led din mamma av det vid hennes graviditet?”
Jag tänkte på pappa när hon ställde den första frågan. Men jag sa inget. Hon tog min tystnad som ett ja, och fortsatte med sina frågor.
”Skulle du vilja berätta lite av ditt liv? Innan din graviditet?” frågade hon mjukt och tittade på mig. För det mesta hade mina blickar flugit fram och tillbaka på de vita väggarna inne det lilla rummet på sjukhuset. Jag mindes alltför väl senast jag var på sjukhuset, då Adrian blev överfallen.
”Maria, jag kan inte hjälpa dig om du inte svarar.” Läkaren sökte min blick och jag tittade på henne. Upptäckte att hon hade ett litet ärr i pannan, vid tingen och valde att titta på den.
Hon bet sig i läppen och tog en paus. Äntligen, tystnad, tänkte jag.
Men tystnaden blev inte som jag ville. Jag ville ha tystnad och tomhet. Inga bilder i huvudet och inge hemska minnen, men hennes frågor rev upp alla dem och nu skriker dem så att det trycker mot trumhinnorna. Det har hänt för mycket, på för kort tid.
”Maria, din fästman och dina vänner ringde för att de var oroliga för dig. De vill hjälpa dig, men det kan de inte göra om du inte är villig att hjälpa dig själv först.”
Fästman. Det ordet fastnade, jag hade aldrig tänkt på det ordet. För mig var Adrian mitt liv, min luft och min pojkvän. Fästman? Vi är förlovade, jag har bara inte tänkt på det ordet. Förlovad spelar ingen roll för mig, bara jag vet att vi ska leva våra liv ihop, så bryr jag mig inte om vi är gifta eller inte. Jag älskar honom lika mycket.
”Det har hänt så mycket på så kort tid.” sa jag till slut, halsen var hes efter jag inte pratat till henne fören nu. Hon vaknande genast till och det syntes hur lättad hon blev när jag äntligen började prata.
”Vad har hänt gumman? Berätta du, jag lyssnar och hjälper dig ur detta.” Hon log ödmjukt och la en tröstande hand på min axel. I hennes ögon såg jag att hon faktiskt brydde sig, hon ville veta hur jag känner mig, veta och bryr sig verkligen om mitt liv. Hon ville hjälpa mig, på riktigt. Så jag pratade. Började från allra första början, om livet och familjen och min då friska pappa i Sverige, i Skåne. Jag berättade om när jag var liten och om bråken mellan min mamma och pappa. Hur jag och min bror bara hade varandra, och när min älskade hund dog.
Och hon lyssnade på vartenda ord jag sa, och jag pratade på om när jag upptäckte mina känslor för min bror. Hur jag regerade och fick panik och började planera min rymning till London. Hon fick veta allt som hände, om en kille jag förlorade i en flygplansolycka och hur jag drack för att dämpa min sorg. Hon fick veta hela historien om Rasmus, från den dag jag såg honom till brevet jag fick för snart tre månader sedan.
Jag berättade om våldtäkten, om tvillingarna när jag sprang på dem på stan och om Adrian. Min riddare. Och jag berättade om resan hem och allt som hände där och om min sjuka pappa, att jag också inte har kontakt med min bror längre, bara med min mamma.
Jag utelämnade inget. Jag berättade om julafton och nyår tills jag upptäckte jag var gravid.
Hon fick veta om Adrians överfall, hur han hamnade i koma och överlevde mot alla odds.
Det var inte fören jag hade tystnat, när orden tog slut, som jag just insåg att den kvinnliga läkaren, vars namn jag inte minns, hade fått höra allt.
Den känslan som kom i efterhand, var den mest underbaraste känsla jag känt på länge. Som ett stort berg, lika stort som Mount Everest, klev av mina axlar. Det var röda, blodiga och djupa sår som låg under det berget jag bar på i livet.
Men jag såg också ljuset långt framför mig, och det blev större och större ju mer jag förstod om allt jag upplevt och jag märkte att jag grät. Inte som jag gjorde på nätterna.
Jag märkte att jag nästan satt i läkarens famn som sa tröstande ord till mig, som en mor gör mot sitt barn om den ramlat och slagit sig.
”Det finns inte ord för det som har hänt dig, för allt du tvingats uppleva”, läkaren som jag nu kom ihåg vad hon sa att hon hette, tröstade och pratade försiktigt till mig.
”Du ska aldrig ge upp, du är en otroligt stark människa min vän, hör du det? Du är stark! Och du ska aldrig ge upp livet, dina minnen av det du hittills har upplevt har inte varit dem bästa, men det kommer bli bättre. Du har en fantastisk familj därute som älskar dig, och du och din fästman ska få en stor gåva till era liv om sex månader.”
Jag tittade upp mot henne, log för första gången som kändes som evigheters sedan jag senast gjorde det.
”Tack, Grace.”
____________
Känner att jag snart börjar komma på ett slut.
Men det kommer nog allt några kapitel till ;)
Ni är bäst och helt underbara =D <3
// Airya
|
| Kommentarer | | ciitronvatten__ - 17 feb 10 - 19:42 | | Iiiiih, duktiga människa :D men, nej :O inte ett slut :( gillade inte den idén ja ;O |
|
|
|
