Tror du på kärlek vid första ögonkastet? [Del 1] |
Jag tittade med stora ögon på denna vackra människa.
”Jaa” det var det ända jag kunde säga.
”Det var väl bra”, han log mot mig ”Vad heter du då?”
”Hayley Baker, du?” jag log tillbaka.
”Daniel, Daniel Hedberg. hur gammal är du? Jag är sjutton.”
”ehm, jag är sexton.” det blev tystnad, men den var inte pinsam. Han kollade bara in i mina ögon och jag i hans.
”Hayley...?” han avbröt tystnaden som säkert bara hade varit en sekund.
”Mm...?” han verkade väldigt seriös och hans läppar log inte längre.
”Du är oerhört vacker, visste du det?” han sa det med en honungslen röst. ”Jag vet att det låter konstigt. Men så fort jag såg dig visste jag bara att jag behövde prata med dig och säga vad som hände just det ögonblicket jag såg dig. Att jag blev förälskad i dig.” Jag tittade mot honom och såg in i hans ljusbruna ögon. Han var en ängel sänd från himlen ner till mig. Bara för att jag behövde just honom. Jag vet, inte kan man bara bli förälskad i någon man nyss hade träffat? Men det hade jag blivit, på kanske bara en minut. Jag var förälskad i hela honom och det ända jag ville göra nu var att pressa min läppar mot hans perfekta läppar. Känna värmen från honom. Det ända jag ville nu var att hålla om honom och säga att jag älskade honom över hela världen. Världen var en konstig plats, fylld med känslor man inte visste om. Pirrandet i magen när han kollade på mig, betydelsen av hans ord och känslan av att man verkligen visste att man älskade någon.
”Nej, jag vet bara att du är det”, viskade jag. Jag tittade ner. Tänk om han bara hade drivit med mig. tyckt att det var något slags skämt. Inte brytt sig ett skit. Jag började bli osäker, vilken idiot jag är.
Plötsligt kände jag ett par armar som kramade om mig.
”Förlåt, men jag har bara letat efter dig i hela mitt liv”, viskade han i mitt öra.
Jag kände mig äntligen trygg.
Daniel bodde i samma stad som mig, Uppsala. Han hade nyss flyttat dit. Det gjorde mig glad, att jag kunde träffa honom varje dag. Vi hade gett våra mobilnummer och msn till varandra. Han satt bredvid mig nu och hade ena armen runt om mig, så att jag kände mig trygg.
Det var otroligt hur något såhär fantastiskt kunde hända, en helt vanlig kväll. När man åker hem från sin bror. Att man kunde träffa sin själsfrände på ett tåg. Jag såg på honom nedifrån, Nu var jag lycklig. Lyckligast på jorden.
Jag drog fram mobilen, 20.45, fan. Vi skulle av snart av.
Men jag kunde fortfarande inte fatta hur det här hade gått till. Att vi inte kände varandra men ändå gjorde det. Att just nu så satt han tätt intill mig, på ett tåg. Där vi hade träffats, nionde maj, 19.40. jag satt och stirrade på stolen framför mig, mina tankar hade flugit iväg åt alla håll och jag kände mig bekväm i där jag satt. Med Daniels skinnjacka över mig som luktade lika gott som honom.
Jag hörde en halvt avlägsen röst ”Hayley, vi behöver gå av nu.”
Jag vaknade ur transen, gav Daniel ett leende, ställde mig upp och gick mot dörrarna. Med Daniels hand runt midjan, som beskyddade mig.
”Jag åker hem med dig, så att jag vet att du är i tryggt förvar, okej?” han tittade ner på mig, han var ungefär en decimeter längre än mig.
”Ja, men du då? Ska du åka bussar hela kvällen bara för att du vill att jag ska vara trygg?” jag skrattade lite åt mitt egna ”skämt”
”Såklart, vill du inte att jag ska åka med?”
”jojo, det är klart! Men hur vet jag att du är trygg?” jag tittade upp mot honom med en liten lurig blick.
”jag ringer, men nu kommer bussen.”
vi gick på bussen, klickade med busskortet och satte oss ner.
Vi sa ingenting. Men jag kurrade ihop mig bredvid honom, fortfarande med hans skinnjacka på. Jag älskade när man inte behövde prata, för att på något sätt fylla tomrummen. Jag tyckte att det var skönt när man bara satt där nära varandra.
Plötsligt skulle vi av, varför gick det så snabbt? Jag ville bara sitta kvar. Men vi behövde gå av bussen, såklart.
Vi gick mot mitt hus, fortfarande med den sköna tystnaden. Det enda man kunde höra våra steg.
Men snart skulle den sköna tystnaden ta slut och det skulle bli en tom tystnad. Vi stannade utanför mitt hus, men jag stod kvar. Jag ville inte gå från den sköna tystnaden och möta den toma. Jag tittade upp och mötte hans ljusbruna ögon som man kunde drömma in sig i. Sakta rörde våra ansikten sig närmare varandra och läpparna hittade varandra
Han pressade sina läppar mot mina. Det kändes som att jag kunde flyga. Alla mina känslor kom vällande fram och jag tryckte honom närmare mig. han avslutade kyssen, sakta.
”God natt, älskar dej” viskade han. ”älskar dig med.” han började gå mot busshållsplatsen och jag började gå hem. Förälskad.
”Hur var det hos William?” ropade mamma uppifrån.
”Bara bra.” Jag flög nästan upp för trappan, kramade om mamma och gick in till mitt rum.
”Jag åker och hämtar Amy från festen. Har du ätit något?” ropade hon nedifrån
”jaa” mumlade jag, så att jag bara hörde mig själv.
”Hayley? Har du ätit något eller inte?”
”jaa, jag åt hos William. Han lagar god mat.” den här gången fick jag ropa. ”okej, då vet jag det gumman.” jag hörde ytterdörren stängas och jag ringde Alicia, min bästa vän.
”Hej Hayley, vad händer?”
”Jag träffade en kille på tåget” min röst lät glad.
”Ååh, hur såg han ut? Var han snygg?”
”Mm, han var vacker också. Gissa vad han sa till mig?”
”Ofta ni pratade också, vad sa han?”
”Han bara satte sig mittemot mig och sa: ”tror du på kärlek vid första ögonkastet?”
|k]”På riktigt! Vadå? Var ni menade för varandra eller nåt?”
”Jag antar det, han kysste mig också.”
”vad snabbt det gick då”, hon skrattade. Jag skrattade också, jag menar, det hade gått jävligt snabbt.
”Fan, måste dra nu. Mamma kommer, bye.”
”hejdå”
Jag satte på datorn, checkade mailen och facebook på min lilla macbook air. Msn också, men Daniel var inte inne. imorgon var måndag och skola, efter skolan skulle jag träffa Daniel. Äntligen.
Jag var en morgonmänniska som vaknade kvart i sex varje dag. Förutom helger, då blev det klockan nio till tio. Jag var en människa som gillade att se soluppgången. solen kom fram och färgerna var bara så mysiga och. Färgerna och solen omfamnade mig med värme. Jag kunde sitta hela morgonen och se på den. Tänka på glada minnen. Jag hade tur som hade rummet med den finaste utsikten, men mitt rum var också minst. Jag fixade min väska för dagen och gick till duschen. En till anledning till varför jag vaknade så tidigt var för att jag spenderade lång tid i badrummet, så att jag slapp Amys gnäll. Även fast jag vaknade tidigt så var det alltid Amy som stod vid ytterdörren och väntade. Amy gick i åttan på musikskolan i Uppsala och sjöng underbart. Hon hade fyllt femton för ungefär lite mer än en månad sedan, 28 Januari. Medan jag gick i första ring och gick i Rosendalsgymnasiet och hade fyllt år för ungefär några veckor sedan, 23 april. Jag hade också gått i musikskolan, men jag sjöng inte bra. Det var bara för att William, min bror, hade varit den enda killen som satsade på att sjunga som jag hade kommit in. jag gick in i duschen och njöt av det varma vattnet som rann ner för min kropp. Jag tänkte på allt möjligt men mest på Daniel. Jag saknade honom, hans doft, leende, utstrålning, hela han.
Jag gick ut ur duschen efter ett tag och gick till mitt rum. Kläder... vad fan skulle jag ha på mig? jag drog fram en mörkblå kjol gjort av fejksiden som hade flera lager, så att kjolen skulle stå ut lite, och började i midjan. Det fick bli svarta nylonstrumpbyxor och ett svart linne till den. Jag tog sakta på mig kläderna, för att jag hade inget att stressa till, just nu. Jag luffsade ner, klockan var tjugo över sex och jag skulle göra en stor frukost. Som jag alltid gjorde. Men av någon anledning hade mamma gjort amerikanska pannkakor och redan gått till jobbet. Det var en lapp bredvid pannkakorna:
Mina änglar,
jag gjorde amerikanska pannkakor åt er.
Men jag behövde gå till jobbet.
Hoppas det smakar gott :)
CATARINA
”AAMYY! Det är amerikanska pannkakor, de blir kalla snart, så du måste vakna!”
jag hörde hur hon klev upp ur sängen och sprang ner för trappan.
Ååh, fan vad gott!” vi satte oss ner och började äta dem med sirap och smör. Det ända man hörde var gaffel och kniv som skrapades mot tallrikar. Mamma hade gjort tio pannkakor, fem till varje. Men jag orkade inte mer efter den fjärde och gav den till Amy som gladeligen tog den. Jag gick lätt upp för trappan och gick och borstade tänderna. När jag var klar satte jag på datorn, startade spotify och lät paramore spela. Jag tog fram min plattång, satte i den i kontakten och började platta håret.
När jag var klar sprayade jag håret med hårsprej. Och så började jag sminka mig, mineral puder, rouge och svart runt ögonen. Jag tog på mig mitt diadem som jag hade köpt bara för att den matchade med min kjol, mörkblått fejksiden med en liten rosett. Nu såg allt bra ut. Klockan var kvart över sju, så jag tog mig lite tid att kolla igenom facebook, mail på min datorn. Som att tiden hade susat iväg så hade jag varit framför datorn i tjugo minuter och Amy stod nere vid ytterdörren och ropade på mig.
”jajaja, jag kommer tare lugnt!” jag suckade.
”Vi kommer missa bussen tack vare dig Hayley, kom igen då!”
jag suckade igen och tog på mig mina svarta converse med låg skosula, tog tag i min väska och min svarta skinnjacka.
Vi gick till busshållsplatsen som praktiskt taget är mittemot vårat hus.
”Kolla, vi kommer inte missa bussen det står fortfarande människor där.” Amy gav mig en ogillande blick och fortsatte att gå. Och bara för att göra Amy ännu mer irriterad över att hon hade fel så kom bussen fem minuter efter att vi hade gått till busshållsplatsen.
”ääntligen kommer den” hon tog fram sitt skolbusskort, men jag hade redan tagit fram den på grund av min tristess. Amy hade stått där och smsat när vi hade väntat på bussen, hon var ett sms-freak. Jag som var raka motsatsen till henne föredrog att ringa och inte behöva smsa flera gånger för att kunna säga något som man skulle kunna säga på femton sekunder om man ringer. Amys sms innehöll, ”hej, vad görs ;*”, ”inget, du då <3” ”inget, haha, rosa elefant!” (eller något). Någon timme efter det skriver de på bilddagboken hur roligt det var när de hade smsat och att rosa elefanter var coola, eller något. Meningslöst tjatter. Jag klickade med busskortet och satte mig bredvid Amy som ständigt rullade sin mobil fram och tillbaka i sina händer, i väntan på att någon skulle svara på hennes sms.
”Sluta hålla på med mobilen, det irriterar mig.” Amy kollade argt på mig men slutade rulla fram och tillbaka med mobilen i sina händer. Istället började hon spela quadrapop och jag ignorerade hennes spelande med meningslösa, olika färgade, lysande, krumelurer som hon vände fram och tillbaka för att kombinera dem med krumelurerna nedan. Jag struntade i att lyssna på musik och tittade ut genom fönstret istället. Bussen var det perfekta stället att tänka på.
©
________________________________________ ____________________
okej, tog lite lång tid men nu är den 1a delen här i alla fall, ganska lång är är den också :P jag är inte speciellt nöjd :/ buuhu, jag vill kunna skriva bäättre!
aja, enjoy. kommentera också, tack :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | blackgirl - 30 jan 10 - 22:38 | jättebra hoppas det kommer en fortsättning snart
du fick mig faktiskt att sätta på paramore
tackar tackar | ackbarian - 30 jan 10 - 22:15- Betyg:  | den är ju jättebra! perfekt att den är lång :)
mejla nästa? | | Niz0 - 30 jan 10 - 22:05- Betyg: | | Den är sjukt bra =) Du är duktig. Och jag älskar när dom är långa :) Då kan jag vänta nån dag extra på att den kommer ut ;) Mejla nästa? |
|
|
|
