.. and the pink cloud burst (m/m) - del 11 |
slutet på den här delen är jätte dåligt -.-
men kommentera gärna :)
”Det är klart jag älskar dig Marcus. Jag har aldrig slutat göra det. Du är ju det bästa jag har haft.”
Jag vågade inte säga ’har’. Jag visste ju inte. Bara för att vi inte slogs och skrek just nu så behövde inte det betyda att Marcus tänkte ta emot mig igen med öppna armar. Min rädsla över att jag hade förlorat honom var långt ifrån borta. Han kanske hade insett att det fanns massa andra fina killar som aldrig skulle göra honom så illa på det sättet som jag gjort.
Men om du vill ha mig så är jag din.
Jag vill ha tillbaks min blonda pojke. Vill du fortfarande ha mig?
Marcus blinkade till lite och han såg med ens så skör ut. Som den vackraste, ömtåligaste, dyrbaraste kristall. Och skulle jag bara säga ett enda fel så skulle den vackra kristallen falla isär i tusentals lika sköra bitar. Min Marcus fick inte gå sönder. Inte mer än vad han redan gjort.
Jag vill laga dig.
Marcus sa ingenting på en lång stund men jag ville inte stressa honom heller.
”Det känns ju bra”, sa han till slut och jag letade förgäves efter hans vanliga leende. Men allt han gav mig var ett sorgset leende.
Åh Marcus, jag menade aldrig att göra dig så här illa. Hur hade jag kunnat göra så mot min vackra kristall?
Tänk om han skulle säga att det var över nu.
Ge oss en chans till älskling.
”Vart har du varit? Alltså.. sovit och så”, frågade jag.
För jag hade undrat och oroat mig varje kväll då han inte kommit hem. Men jag hade inte fått tillfälle att fråga förrän nu.
”Hos mamma och pappa.”
Jag höjde på ögonbrynen och såg förvånat på honom. Och faktiskt så skrattade han till lite.
”Jag vet. Jag var ganska desperat efter någonstans att ta vägen. Men det har varit helt okej. Jag och mamma har pratat mer än vad vi gjort på länge.”
Jag var glad för hans skull. Jag visste att han tyckt det varit jobbigt att kontakten med hans föräldrar blivit så dålig på senaste. Och jag visste också att anledningen till att han sällan pratade om det var för att han tyckte att jag hade det så mycket värre. Och det var kanske sant, jag hade aldrig haft särskilt närvarande föräldrar, men jag var van och led inte så mycket av det längre. Det gjorde Marcus. Men kanske så skulle det bli bättre nu. Det kanske hade kommit någonting bra ur det här hemska.
”Okej vad bra”, log jag.
Han log svagt och nickade.
”Jag var orolig”, sa jag tyst.
”Var du?” frågade han lika tyst tillbaka.
Jag måste verkligen ha varit hemsk då han till och med tvivlat på att jag varit orolig över vart han tagit vägen.
”Det är klart jag var..”, sa jag och kände hur jag var nära till tårarna.
Varför hade jag ställt till det? ”Jätte orolig. Men jag förstår ju att du inte ville svara när jag ringde.. Jag förstår det.”
Jag såg hur Marcus svalde och han sträckte ut handen och la den försiktigt på min axel.
gud vad jag älskade den lilla beröringen.
”Jag är i alla fall glad att du har berättat nu. Fast det hade varit ännu bättre om du berättat för mig på en gång om Alexander. Så hade jag sluppit..”
Hans ord dog ut och jag försökte fånga upp hans blick.
”Sluppit vadå Marcus?”
”Känna mig så värdelös och så..”, viskade han.
Det kändes som någon slet och drog i mitt hjärta och sen trampade på det. Om och om igen.
Om någon var värdelös så var det jag.
”Du har aldrig varit värdelös. Aldrig”, sa jag allvarligt.
Han tog bort handen från min axel och mötte min blick.
”Jag kände mig det. Den där kvällen när jag drog ut.. när vi bråkat.. då..”
Han avbröt sig då dörren plötsligt öppnades och vi ryckte båda till.
Det var en sköterska som tittade in.
”Oj ursäkta. Jag visste inte att någon var kvar här”, sa hon och vände sig sen om mot någon bakom henne. ”Vi tar rummet här bredvid.” Hon stängde dörren igen och jag såg på Marcus.
”Vi kanske borde gå.”
”Klarar du det?”
Jag nickade och satte mig sakta upp.
”Vänta jag hämtar din jacka”, sa Marcus och gick iväg efter den där den hängde på en krok innanför dörren. Han kom sen tillbaks till britsen och räckte mig den. Jag log mot honom och drog på mig jackan för att sen resa mig upp. Jag var fortfarande lite yr men den var bättre än tidigare.
”Ska vi lämna handduken?” frågade Marcus och nickade mot den blodiga handduken som låg kvar på golvet i en hög. Läkaren hade nog missat den när han tog reda på det andra. ”Jaa.. den ser inte så fräsch ut”, sa jag och lyckades flina lite.
Vi lämnade rummet och sjukhuset och gick ut i den kyliga luften.
”Ska vi ta bussen tillbaks?” frågade jag och drog upp dragkedjan så långt det gick.
”Jaa det kan vi.”
Vi började tysta gå mot busshållplatsen som inte låg långt bort och jag sneglade lite på Marcus.
”Ska du.. med hem?” frågade jag försiktigt.
”Jag..” Han tvekade lite. ”.. kan följa med och byta kläder. Men jag tror jag sover hemma hos mamma och pappa inatt. Dom undrar nog vart jag är. Och.. jag känner att jag behöver fundera lite..”
Jag nickade snabbt. Så klart. Allt kunde inte fixa sig på en kväll. Det var en sak att han hjälpt mig till sjukhuset men en helt annan sak att komma tillbaks till mig.
”Okej.. du.. kan väl höra av dig?”
Det här kändes inte bra alls. Jag ville inte vara ifrån Marcus längre. Men jag kunde inte pressa honom heller.
”Jaa det gör jag”, sa han och satt sig ner på den nerklottrade bänken i busskuren.
Jag ville så gärna få hålla om honom.
Jag satt mig ner bredvid och lutade mig mot glasväggen bakom. Den här dagen hade känts så himla lång.
Även om det kändes bra att jag fått förklara så kändes de ändå som att det var ett slags mellanrum mellan oss fortfarande. Ett band som vi höll i varsin ände och som höll oss på en viss längd ifrån varandra.
Låt oss klippa av bandet Marcus och ta min hand istället.
När bussen kom klev vi på och satt oss i mitten. Det var inte mycket folk alls på.
Jag kände mig trött. Det hade varit en känslosam dag. Jag såg på Shawns profil där han satt bredvid mig och såg ut genom fönstret. Jag hade verkligen varit rädd när det inte slutat blöda. Jag kunde inte förlora honom på det sättet också.
Men nu var han okej. Och det var det viktigaste.
Men som jag sagt till honom ville jag sova hos mina föräldrar inatt. Jag var inte redo att bestämma mig helt än hur det skulle bli mellan oss. Jag behövde tänka igenom allt lite för mig själv först. Men jag visste att jag inte ville vara utan honom.
Men om jag förlät han för snabbt.. tänk om han skulle göra om samma sak igen..
Jag fortsatte se på honom. Det mörkbruna håret som spretade i nacken. Dom tydliga kindbenen som gjorde honom precis så där manlig som jag älskade, dom där läpparna som såg så mjuka ut.
Det var länge sen vi kysstes..
Och dom där bruna ögonen som såg ut på världen utanför bussen. Dom som var så djupa och hemlighetsfulla. Men också dom finaste ögonen jag visste.
Han var verkligen fin. Jätte fin. Men även dom finaste rosorna har taggiga stjälkar och kan göra illa dig.
Men kanske har du dragit in taggarna helt nu?
Bussen stannade till och vi gick av och började gå upp mot lägenheten. Benen kändes helt tunga, men förmodligen så kändes det ännu tyngre för Shawn.
Jag låste upp dörren och vi gick in i kaoset.
”Vad har du sysslat med här egentligen?” frågade jag och drog lite på munnen.
Shawn tog av sig jackan och såg på mig.
”Försökt överleva. Typ. Jag har känt mig som ett psyko”, suckade han.
”Det låter olikt dig.”
Jag tyckte att Shawn alltid varit stark. Speciellt i jobbiga situationer. Som med hans föräldrar till exempel.
”Jag vet.”
Han släpade sig ut i vardagsrummet och jag följde efter. Shawn satt sig i soffan och såg ut som att han skulle kunna somna när som helst.
”Nog för att du inte är så tung men jag kommer inte orka bära med dig till sängen om du somnar. Kom såg går vi dit”, sa jag och såg på honom. ”Eller sover du i soffan nu?” frågade jag och såg på täcket.
Han nickade tyst.
”Varför?”
Det var inget fel på vår säng.
”Jag gillar inte att sova ensam i den..”, sa han och vände ner blicken.
Jag svalde och såg ner i golvet jag med. Och upptäckte blodfläckarna på mattan.
”Vi måste försöka få bort det här”, sa jag och gick ut i köket och öppnade städskåpet.
Jag tog ut en rengöringsflaska och disktrasan och gick sen in i vardagsrummet igen och sprayade på mattan.
”Jag kan göra det”, sa Shawn och sträckte sig efter trasan men jag skakade på huvudet.
”Det går bra.”
Efter lite gnuggande fick jag bort fläckarna ifrån mattan och jag ställde städsakerna på bordet. Jag satt mig sen bredvid Shawn som nu halvlåg i soffan. Han drog upp täcket och makade åt sig lite till.
”Stannar du en stund?” frågade han försiktigt.
Jag nickade och satt mig lite mer bredvid honom. Vi var tysta båda två en stund tills Shawn öppnade munnen.
”Du Marcus, du sa något på sjukhuset om den där kvällen du gick ut och var borta så länge.”
Jag bet mig i läppen. Jag var inte säker på om jag ville berätta det längre. Shawn såg att jag tvekade.
”Vad var det du tänkte säga?”
Jag såg ner på täcket som låg över våra ben.
”Jag.. jag ville bli av med alla jobbiga känslor och tankar på dig.. jag tänkte att det kanske var bäst att få ett slut på allt. För jag visste att jag inte skulle klara mig utan dig.
Shawn såg oroligt på mig.
”Med ’slut’ så menar du?.. Du tänkte väl inte?..”
Jag såg ledset på honom.
”Just då så tänkte jag det. Jag var nere vid tunnelbanespåret..”
Jag fick nästan ångest bara utav att tänka på hur jag hade känt mig just då. Det hade varit så nära.
”gud.. Marcus..”
Han tog tag i min hand och jag lät honom göra det.
”Jag är så ledsen.. om du..”
Han tystnade och han såg mycket blekare ut igen.
”Men jag gjorde det inte”, sa jag tyst.
Shawn fortsatte hålla i min hand och det behövdes inte sägas något mer för tillfället.
Shawn hade nästan somnat och jag reste mig försiktigt upp från soffan och gick in i vårt sovrum. Jag drog av mig mina kläder och tog fram nya ur garderoben.
När jag fått på mig dom gick jag ut i badrummet och jag kände mig plötsligt spyfärdig. Jag hade glömt hur det såg ut där inne efter att Shawn hade..
Jag tog några djupa andetag och sköljde snabbt skurtrasan för att sen börja torka upp på golvet i badrummet.
Jag hade aldrig direkt haft någon hatfärg. Men nu hade jag det. Jag hatade rött.
När jag nästan var klar hittade jag det blodiga rakbladet bredvid toaletten och jag tog upp det. Det kändes säkrast att ta med det ifall Shawn skulle försöka något igen.
Jag kände mig med ens så himla uppgiven. Jag sjönk ner på golvet och lutade mig mot väggen och släppte fram tårarna som tryckt bakom ögonlocken så länge. Jag ville bara att allt skulle bli bra. Jag begravde ansiktet i händerna en stund och försökte förgäves få undan bilderna som flimrade förbi i mitt huvud.
Shawn som vände ryggen mot mig i sängen.
Shawn som kom hem sent om kvällarna utan några förklaringar.
Alla gånger jag suttit och gråtit för mig själv.
”Ta det lugnt! Det är inget.”
Micke som kom och lämnade skivorna när Shawn sagt att det var honom han pratade med i telefon.
Tankarna om att jag var värdelös.
Tunnelbanespåret.
Ensam.
Shawn som satt i badrummet med blodig arm.
Shawn som föll ihop i mina armar med vitt ansikte och en ännu blodigare arm än första gången.
Blod.
Tårar.
Övergiven.
Kyssar.
”Låt mig få förklara!”
Lättnad.
Förvirring.
”Det är klart jag älskar dig Marcus.”
Kärlek.
Jag såg snabbt upp. Jag kunde inte sitta här längre. Jag sköljde ur trasan och lämnade sen badrummet och gick in i vardagsrummet igen.
”Jag går nu”, viskade jag och rörde lätt vid Shawns axel.
Mina händer dras till dig.
”Okej. Godnatt.”
”Godnatt.”
Jag gick ut i hallen och efter en stund var jag på väg ifrån lägenheten med rakbladet i handen.
Och den blonda pojken vandrade ensam därifrån.
Mamma hade som jag trott undrat vart jag tagit vägen och när jag berättade att jag träffat Shawn hade hon sett både oroligt och förväntansfullt på mig.
”Hur gick det?”
Jag hade ingen lust att berätta allt som hänt, sjukhusbesöket bland annat.
”Vi har pratat i alla fall.”
Hon nickade och hon verkade inse att jag inte var så villig till att prata om det. Och till min lättnad hade hon också sagt att jag såg trött ut och att jag nog borde sova.
Och jag hade gärna velat sova på en gång för min kropp var så trött. Men det var så många tankar som for runt. Så som dom gjort dom senaste dagarna. Men jag saknade Shawn. Det gjorde jag. Jag saknade det vi hade haft. Men jag var ganska säker på att jag ville försöka få det att bli så igen. Så bra som vi hade haft det innan Alexander kom in i bilden. Och nu var ju han alltså ute ur bilden igen. Och kanske kunde jag och Shawn då hitta tillbaka till det som vi haft.
Jag vände på mig i sängen men det blev inte lättare att somna för det. Jag började istället oroa mig för Shawn. Jag ville inte att han skulle skada sig något mer. Men förhoppningsvis skulle han sova tills imorgonbitti.
Och snart så somnade även jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sannathefail - 17 feb 10 - 13:50 | | De känns som om jag , jag är marcus, huvva åh så sorgligt, så underbart | gazettica - 3 feb 10 - 17:14- Betyg:  | Har läst ikapp (igen, höhö)
Längtar redan efter nästa del^^
Du skriver perfekt^^ | | Ismolnet - 29 jan 10 - 11:47- Betyg: | | Tyckte om det där i kursivt :3 Jag blir glaaaaad. | | SoGetLost - 29 jan 10 - 09:59- Betyg: | | oooh väldigt mkt känslor:O:D jätte fint och jätte bra skrivit, de blir väll tillsammans nu igen?:s:D | | thakiwi - 28 jan 10 - 22:24- Betyg: | Jag håller också med Mp3... de kursiva menigarna, de var riktigt underbara.
Jag håller på att bli överbesatt av denna novellen.. | | Poem-lover - 28 jan 10 - 21:34- Betyg: | | Så jävla king! | | Mp3 - 28 jan 10 - 20:40 | Jag blev kär i varenda kursiv mening, tror jag ><.
OCh du skriver bra. Och jag gillar den här, skarpt. | | NeMriA - 28 jan 10 - 20:01 | iiiihuu ;_;
jag blir besatt av den här novellen -.-
dessutom kan jag inte kommentera över huvud taget D:
men men, du skriver jävligt bra i vilket fall som helst! |
|
|
|
