.. and the pink cloud burst (m/m) - del 10 |
här kommer nästa del ;) hoppas ni gillar den :)
kommentera gärna :)
Jag var rädd för att låta Shawn förklara. Fastän han sagt att han ångrade sig så var jag rädd för att höra vad han skulle säga.
”Berätta då”, sa jag ändå tyst.
Shawn tryckte handen mot den blodfärgade gasbindan och grimaserade lite.
”Kan vi sätta oss? Jag känner mig så yr..”
Jag nickade och vi gick in i vardagsrummet.
”Hur känns armen?” frågade jag försiktigt.
”Skit i den”, sa Shawn igen och drog undan täcket ifrån soffan och satt sig.
Jag förstog inte riktigt varför han hade täcket i vardagsrummet men jag frågade inte.
”Okej..”, började Shawn då jag hade satt mig i ena soffhörnet.
Han satt sig bredvid mig men längre ifrån än hur vi brukade sitta.
”För några veckor sen så.. började jag typ få lite känslor för Alexander, jag blev jätte förvirrad själv och jag var inte ens säker på mina egna känslor. Men vi fortsatte träffas lite då och då och jag insåg väl att jag gillade honom lite mer än kompis”, sa han och såg upp på mig för att se hur jag reagerade. Jag försökte hålla mig lugn trots alla känslor som for runt inuti mig.
”Och anledningen till att jag betedde mig så elakt mot dig var för att jag kände att jag inte var värd dig. Inte dina kramar och inte din.. kärlek. Jag kände mig som världens hemskaste pojkvän. Och jag funderade så mycket hela tiden.. jag försökte komma fram till något.”
Jag såg på honom och bet mig lite i läppen. Det gjorde ont att höra att Shawn, min Shawn, hade fått känslor för någon helt annan än mig.
”Jag trodde att jag gjorde dig avtänd.. att det var därför du inte ens ville röra mig”, sa jag tyst.
Det hade varit hemskt att somna med Shawns rygg emot mig.
Han såg ledset på mig.
”Så var det aldrig. Jag kunde bara inte.. inte när jag kände något för Alexander också. Det kändes inte rätt mot dig. Men i alla fall..” fortsatte han. ”Jag insåg mer och mer att Alexander inte betydde lika mycket som dig, långt ifrån. Men jag ska inte ljuga, för en stund funderade jag på ifall jag.. du vet.. lämna dig”, viskade han. ”Men bara en kort stund, för jag insåg ganska snabbt att det var en helt sjuk tanke, ingen kan mäta sig med dig, och jag ville inte förlora dig. Jag blev så himla rädd att du skulle få veta något.. Jag visste inte vad jag skulle göra.”
Jag både såg och hörde att han var helt uppriktig men jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
”Men så att du vet så låg jag aldrig med honom eller någonting. Vi har aldrig ens kyssts. Jag lovar.”
Jag svalde och såg på honom.
”Utom i fredags då..”
Han slog ner blicken och tryckte handen mot armen igen. När han lyfte på den igen så hade handen redan färgats röd. Jag ryste till.
”Shawn.. få se”, sa jag och såg oroligt på hans arm.
”Nej, det är ingen fara..”, sa han. ”På kvällen, innan vi skulle gå hem till Alexander så hade jag bestämt mig för att prata med honom. Han tjatade hela tiden om att han ville veta om det skulle bli något mellan oss. Och jag skulle förklara för honom att jag inte tänkte välja bort dig. Det var därför jag stannade kvar när du gick hem.”
Jag nickade och såg på honom.
”Och sen då?”
”Vi gick in där i sovrummet och så sa jag det till honom. Först verkade han ta det ganska okej i alla fall. Men sen.. jag hann inte ens fatta men sen försökte han kyssa mig. Jag lovar att jag inte var med på det. Jag hörde till och med att du kom in, eller jag visste ju inte att det var du, men när jag vände mig om var det ingen där. Jag knuffade bort honom och gick därifrån. Sen..” sa han och såg ner igen. ”Skulle jag berätta allt för dig. Men när jag väl kom hem och du sa att du hade sett oss kyssas..” Han ryckte på axlarna. Resten visste jag ju.
Jag satt tyst en stund och försökte ta in allt han förklarat. Just nu visste jag inte ens vad jag kände. Men tom var jag inte, alla känslor verkade trängas i mitt huvud samtidigt. Lättnad, ilska, sorg, kärlek, irritation, rädsla, hopplöshet, förvirring, till och med lite glädje mitt i alltihop.
Det var inte jag som hade gjort något fel.
”Jag.. när du varit så undvikande och allt så, det såg verkligen ut som ni kysstes och när du kom hit på kvällen utanför lägenheten.. jag trodde du försökte bortförklara dig.”
Shawn nickade snabbt och jag oroades över hur himla blek han var.
”Jag fattar det Marcus, jag hade nog också reagerat så.”
Jag nickade och svalde igen. Halsen kändes alldeles torr.
”Jag ska bara hämta lite vatten”, sa jag och reste mig upp och gick ut i köket.
Jag såg mig förvånat omkring medans vattnet spolade. Hela lägenheten såg ut som ett kaos. Han hade nog mått mycket sämre än jag trott. Jag hade kanske till och med varit självisk som bara trott att det var jag som led av det här.
Jag hade inte gett honom en chans att förklara förrän nu. Men det kanske inte var så konstigt. Det hade ju kommit som en chock för mig.
Jag fyllde glaset med vatten och gick sen ut i vardagsrummet. Shawn hade inte märkt att jag kommit in och hela han utstrålade smärta. Han höll hårt mot armen med handen och hans ögon var ihopknipta. Jag borde ha förstått att han hade mer ont än han velat medge. Han hatade att visa sig svag.
”Shawn..”
Jag gick oroligt fram till honom och ställde ifrån mig glaset. ”Få se nu.”
Motvilligt lyfte jag bort handen ifrån armen och lät Marcus se. Det gjorde så ont. Det var inte någon skön smärta längre. Det hade inte varit min mening att göra så pass djupt som jag nog faktiskt gjort. Marcus började sakta linda av lindan.
”Varför gjorde du så här?” frågade han tyst och hans röst var mjukare än den varit tidigare idag. Jag hade inte blivit förvånad om han låtit arg för jag visste att han hatade när jag gjorde så här. Det hade varit lättare också ifall han skällt ut mig, nu såg han nästan ledsen ut.
”Det gjorde för ont att tänka på dig”, sa jag tyst och tittade bort när han snurrade upp det sista varvet.
”Gud!” Han flämtade till och jag såg snabbt på honom.
”Vadå?”
Sen såg jag ner på min arm och kände mig alldeles snurrig igen. Det blödde fortfarande och jag var tvungen att medge att det såg ganska läskigt ut. Och jag skämdes.
”Vi kanske har någon mer linda..”, mumlade jag.
”Det räcker inte med någon linda! Det här måste sys Shawn. fan.. skynda dig.”
Han lät alldeles skärrad. Men nej jag tänkte inte åka till någon doktor. Inte en chans.
”Det behövs inte Marcus. Det slutar snart..”
Det sved som att någon skulle ha hällt salt i mina sår och jag mådde fortfarande illa. Men det måste ju gå över?
”Det kanske det inte alls gör! Kom nu.”
Han tog tag i min andra hand och drog upp mig på fötter. Det rann smala röda ränder ner mot min högra hand och jag svor till då jag upptäckte blodiga fläckar på min skjorta också. Jag hann dock inte kolla på skjortan särskilt länge förrän det svartnade till för mina ögon och jag grep tag i Marcus.
”Är du okej?” frågade han oroligt. ”Ska jag ringa dina.. föräldrar..?”
Hans fråga dog ut i slutet av meningen då han visste lika väl som jag att det var meningslöst. Min pappa var antagligen inte ens hemma utan befann sig på någon bar, och sorgligt nog skulle mamma antagligen bara rycka på axlarna ifall Marcus ringde. Och ifall Marcus tänkte på skjuts så var det inte heller särskilt troligt. Mamma hade inte körkort och om pappa skulle ha kört så skulle vi antagligen ha blivit stoppade av polisen för rattfylla.
”Då ringer jag pappa. Han kan säkert skjutsa”, fortsatte Marcus och tog fram mobilen.
Jag såg förvånat på honom, han hade ju knappt pratat med sina föräldrar på flera månader, men skakade sen på huvudet.
”Nej, jag vill inte. Ska jag visa mig så här eller?” frågade jag och höll ut armen men sänkte den snabbt då det droppade ner blod på mattan. ”fan.. det slutar inte.” Nu började jag bli rädd jag med.
Marcus såg med ens skrämd ut igen.
”Vi måste hålla något tryckt mot det.”
Han skyndade sig in i badrummet och kom tillbaks med en ny handduk. Han tryckte den hårt mot min arm och drog sen med mig ut i hallen.
Illamåendet sköljde över mig igen och jag blev alldeles yr då jag försökte ta på mig skorna.
”Du kanske förblöder..”, mumlade Marcus och tog snabbt tag i mig igen så att jag inte skulle falla.
Jag försökte flina lite.
”Det är klart jag inte gör.”
Men jag kunde ju inte säga att jag kände mig i så pass bra form att jag skulle tacka ja till ett joggingpass heller.
Jag verkade inte övertyga Marcus, han såg fortfarande skrämd ut och det fick mig att må ännu sämre. Det hade inte varit meningen att det här skulle skada någon annan än mig.
En kvart senare satt vi i en taxi. Jag vägrade låta Marcus ringa sin pappa och Marcus hade inte gått med på att vi skulle åka buss. Jag hade dragit på mig jackan över axlarna och satt i baksätet i taxin med handduken hårt tryckt mot armen. Jag var dock noga med att taxichauffören inte skulle se något blod, då skulle vi antagligen inte få åka. Jag kände mig alltmer trött och jag slöt ögonen. Det kanske skulle vara ganska bra att få det sytt ändå.
”Shawn.”
Jag såg förvirrat upp.
”Vi är framme. Kom”, sa Marcus.
Han hjälpte mig ur taxin där den stog parkerad utanför sjukhuset.
”Marcus..”
Han vände sig mot mig.
”Jaa vad är det?”
”Jag känner mig inte så himla bra.. jag är jätte trött..”
Stora fläckar hade trängt igenom handduken och det kändes som det var minst en mil fram till sjukhusets dörrar.
”Det blir bra snart..”, sa Marcus och höll ett stadigt grepp om mig.
Så äntligen nådde vi dörrarna.
”Oj vad är det som har hänt här?” frågade den unga tjejen i receptionen.
Vi kanske borde ha gått till akuten men vi var närmast den vanliga entrèen och jag orkade inte gå en meter till.
”Han..”, började Marcus men jag lyfte istället lite på handduken.
”Det behöver nog sys..”
Tjejen nickade snabbt.
”Ett ögonblick så ska jag ringa hit någon.”
Hon tog upp en telefon och slog snabbt ett nummer. Hon pratade en kort stund och la sen på.
”En läkare kommer alldeles snart. Men sätt dig så länge, du är alldeles blek”, sa hon och såg oroligt på mig.
Såg jag verkligen så hemsk ut?
Vi gjorde som hon sa och satt oss ner på stolarna utanför receptionen och det tog inte lång tid förrän en man i vit rock kom in i väntrummet. Marcus for upp på fötter.
”Ni måste hjälpa honom. Han blöder jätte mycket.”
Läkaren såg från Marcus till mig och gjorde sen en gest mot korridoren han kommit ifrån. ”Kom med här.”
”Jaa du, det här behöver sys”, sa läkaren efter att han tvättat av min arm.
Jag låg på britsen som fanns inne i rummet och lampan ovanför kändes verkligen stark. Men det var ingenting i jämförelse med hur stark smärtan varit när han gjorde rent min arm. Det hade känts som att den brann. Men det hade äntligen börjat blöda lite mindre.
Han reste på sig och kom snart tillbaka med en liten bricka med olika saker på som han ställde ner på ett metallbord på hjul. Det var både en spruta och någon förpackning och en trådrulle. Han tog upp sprutan som var fylld med en klar vätska.
”Du ska få bedövning så kommer det inte kännas någonting när jag syr”, sa han och såg på mig.
Jag nickade bara och vände istället blicken mot Marcus som satt tyst på en stol.
”Och hur sa du att det här hade gått till?” frågade läkaren och jag såg i ögonvrån hur han knackade lite på sprutan med nageln.
”Vår.. katt”, sa jag och undvek fortfarande att se på honom.
”Det måste ha varit en väldigt ilsken katt”, sa han och fångade upp min blick. Han såg inte ett dugg övertygad ut.
”Mm.”
Jag ville bara få det sytt och få gå därifrån.
”Nu sticker det till lite”, sa han och stack in sprutans nål i armen.
Jag grimaserade och knep ihop ögonen en stund.
”Om det skulle vara så att det har gått till på ett annat sätt så har vi personal här, psykologer, som man kan prata med..”, sa han och öppnade förpackningen och tog fram en nål som han trädde i tråden i.
”Det gick inte till på något annat sätt”, sa jag kort.
Han la handen mot min arm och jag vände snabbt bort blicken innan nålen hunnit nudda min hud.
”Okej om du säger det så”, sa han, och jag hörde på rösten att han inte blivit ett dugg mer övertygad.
Det var klart att han fattade, men jag tänkte ändå inte berätta.
Det kändes knappt någonting när han sydde och när han var klar satt han på ett förband. ”Stygnen kommer att försvinna av sig själva när det är läkt. Och då ska det förhoppningsvis se ganska bra ut. Men det kommer ju så klart att synas lite grann med tanke på hur djupa och långa såren var.”
Jag nickade trött. Jag kände mig så himla svag.
”Du kan ligga kvar här ett tag och vila. Och så skriver jag i det här i din journal, ifall det skulle hända något liknande igen”, sa han och gav mig en allvarlig blick.
”Men han kommer bli bra va?”
Det var Marcus som öppnat munnen för första gången sen vi kom in i rummet.
Läkaren vände sig mot honom.
”Jaa, eftersom han inte tappat medvetandet så har han inte förlorat så pass mycket blod att det ska vara någon större fara. Men han kommer vara trött ett tag.”
Han vände sig om mot mig igen.
”Illamående och yrsel är också vanligt. Men din kropp har redan börjat bilda nytt blod igen, så du kommer bli bra.”
Jag nickade trött igen.
”Okej. Tack.”
Läkaren reste på sig och sträckte ner handen mot mig.
”Hör av dig om det skulle vara något”, sa han och skakade min hand för att sen gå ut.
Marcus kom fram till mig och satt sig på kanten till britsen.
”Gick det bra när han sydde?”
Jag nickade.
”Jaa, det kändes inte så mycket. Tack Marcus.”
Han nickade och såg på mig med glansiga ögon.
”Jag var jätte rädd.”
Och sakta började tårar rinna längs hans kinder. ”Jag har varit så rädd.. För att du skulle lämna mig helt..”, sa han och snyftade till. ”Jag har varit rädd för att jag skulle lämna dig med..”
Det gjorde ont att se honom så ledsen. Jag visste ju att det var mitt fel. Och jag visste att det inte var skärsåren han pratade om längre. Jag var också rädd. Så fruktansvärt rädd. Jag hade fått honom att lyssna på mig men det var inte säkert att han skulle vilja ha tillbaka mig för det. Jag hade fortfarande varit ett svin.
”Jag vet Marcus. Och jag är så ledsen över allt det här.”
Jag sträckte mig efter hans hand men hejdade mig. Jag ville inte få honom att rygga undan. ”Men jag vill vara med dig. Jag vill inget hellre”, viskade jag.
Jag såg på honom genom tårarna och nickade. Jag hade förstått at han verkligen ångrade sig och att han ville vara med mig. Men det var fortfarande inte lätt. Det var svårt att bara glömma och gå tillbaks till det som varit. Jag hade ju fått veta nu att han inte varit fysiskt otrogen. Men egentligen hade det nog varit lättare att hantera. Att han ’bara’ skulle ha haft sex med Alexander någon gång. Men nu hade det varit känslor inblandade. Men som han sa nu så var det ju inte alls lika starka känslor som dom han hade för mig. Och han hade valt bort Alexander.
”Älskar du mig då?” frågade jag tyst.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | | Jakktar - 19 okt 10 - 02:54 | | Right... Nu till slut förstår jag hur min bäste vän kände när han såg min arm helt galet trasig, typ... Awwh, wish it undone :( | jagkanintegunga - 8 mar 10 - 12:34- Betyg:  | jag har stäckläst utan att kommentera för att det vart så bra och jag tror seiöst att jag har gråtit igenom fyra kapitel och inte förrän nu börjar det lätta. :P
du är otroligt grymt bra! | | Sannathefail - 17 feb 10 - 13:42 | | Nu gråter jag ännu mera.. helt underbar | | SoGetLost - 28 jan 10 - 10:49- Betyg: | ooh gud:O:O jag var 100% säker på att du skulle döda han:O:O och så mår jag jätte illa:O:p så du lyckades skit bra med att beskriva;):P
super jätte bra och det kanske slutar lyckligt tillsist:D
mejla:D | | Fiiiaaas - 28 jan 10 - 09:32- Betyg: | aww den är jättegullig samtidigt som det river i hjärtat! :)
Du är jävligt duktig, ny del nu då! :)
Mejla<3 | | because - 27 jan 10 - 23:29- Betyg: | Det jag vill göra nu är att hoppa upp och ner. DU MÅSTE lägga ut nästa snabbt!
Är galen i den här novellen :D | | WhyJustMe - 27 jan 10 - 22:37 | | Det liksom svider i hjärtat för varje mening man läser. Så bra skrivet! | | Poem-lover - 27 jan 10 - 22:20- Betyg: | | Mer mer mer mer mer ^ ^ Jättebra | | aspiration - 27 jan 10 - 22:18- Betyg: | | så galet bra skrivet!! Jag bara satt som fänglas 8D keep it up! | | Mp3 - 27 jan 10 - 22:09 | | Klart att han älskar honom ;_; <3 | | asfolk - 27 jan 10 - 21:51 | "Jag såg på honom och bet mig lite i läppen. Det gjorde ont att höra Shawn, min Shawn, hade fått känslor för någon helt annan än mig."
Gah. Den meningen kändes ända in i bröstet.
Så sjukt bra skrivet, yo. Läser gärna mer, typ, nu på direkten? [': | | thakiwi - 27 jan 10 - 21:07- Betyg: | Möff D;
Bra att det är bra nu. Nu ska han bara svara ja. Och sen tycker jag de ska leva lykliga i alla sina dagar :D
men problemet med "och så levde dem lyckliga i alla sina dagar" är att man inte brukar få följa de dagarna D:
men det tycker jag vi ska få följa :D | VarEMinSocka - 27 jan 10 - 20:51- Betyg:  | *snyfta*
(jag är aldeles för trött för att skriva någon mer ordentlig kommentar -.-* | | Ismolnet - 27 jan 10 - 20:49- Betyg: | Awww, :"3 jag blev så glad här, allt kmr ordna sig lix xD
mejlaaa :D | | NeMriA - 27 jan 10 - 20:22 | MÄÄH ;_; alltså, jag får inget vettigt ur mig just nu
<3 på det här D: *sentimental* | | Pumisa - 27 jan 10 - 20:16- Betyg: | | åh så bra! |
|
|
|
